till arbetslöshetskassan

Från och med årsskiftet får jag 98 % säkert en ny titel: arbetslös. Fast jag är ju inte arbetslös i den bemärkelsen att jag skulle behöva sysselsättas med t.ex. lönearbete. Jag har min doktorsavhandling att ro i hamn (och det är en satans rostig och eländigt hålig skorv det är frågan om, så Gud vet att det tar tid) men har ingen finansiering just nu (befinner mig på reservplats för ett stipendium, men i dessa tider betyder det knappast något hoppingivande). Det lustiga är att jag hittills haft tur på olika vis i det där pengaspelet som stipendieansökningar utgör. Det har rasslat behagligt där i utdelningsskedet. Jag har aldrig anmält mig som arbetslös och det känns lite nervöst. För några månader sen borde jag ha travat iväg till arbetskraftsbyrån när jag hade ett glapp mellan finansieringarna, men det blev ogjort på grund av den banala och basala rädslan jag hyser för byråkrati och massivt skyfflande av dokument åt olika håll (något slags Peter Pan-syndrom kanske?). Men nu MÅSTE jag alltså gå dit, ingen möjlighet att baila. Jag har alla möjliga nojor, inte inför själva arbetslösheten, som är vad den är, men inför att t.ex. bli tvungen att ringa upp gamla arbetsgivare från massor av år tillbaka för att tigga till sig ett arbetsintyg eller att på knaggliga finskan i evighet reda ut det här med att jag är doktorand. Nu har man ändrat reglerna så att det är lättare att vara arbetslös doktorand, vilket är bra - vi får se vad det betyder i praktiken. 2014: gröt och potatis för lyx-Lindman. Jag hoppas få nya kritiska insikter om arbetssamhället under mina besök på arbetskraftsbyrån.