Nationens öde

Ja okej nu harvar jag i samma spår som precis alla andra. Pekka Himanen är antagligen humormaterial #1 ute i stugorna just idag. Men det här kan jag inte låta bli (jag citerar ur Husis):

– Man kan hävda att den viktigaste grunden för förändring är en förnyad andlig eller spirituell kultur, sammanfattar han.
Och på den punkten lämnar den politiska debatten och massmedias fixering på de enkla sanningarna och den lätta underhållningen en del övrigt att önska, menar han:
– Under forskningsprojektets gång har det tydligt framkommit att en ännu större utmaning än samhällets välfärd och det ekonomiska hållbarhetsgapet är nationens intellektuella hållbarhetsgap, skriver han.

Alltså det här med att en "intellektuell [ANDLIG] kultur" betraktas som nationens känns ju ohyggligt fräscht och framåtblickande. Snarare än att det är samarbetet med Manuel Castells som påverkat Himanen låter det som om huvudkällan till inspiration är att riksfilosofen hållit "andliga" seanser där han fått kontakt med J.V Snellmans spöke som gav ungfilosofen vissa riktlinjer gällande nationens öde, andens fortskridande utveckling mot det absoluta och den fullständiga bildningen. Alltså det hemska är att jag får minilite lust att perversionsbläddra i den där skriften. Men lovarpåhedersord - ska inte ge mig hän åt dylika dunkla begär.

Och "den lätta underhållningen"? Nationen måste välja en annorlunda väg.

(De fluffiga och pompösa abstraktioner som jag stöter på i samband med rapportrapporteringen i Helsingin sanomat får mig att tänka en sak, och det är: måtte det finnas en finskspråkig Elfriede Jelinek som gör upp med det här språkbruket! Själv kan jag inte ens läsa ett ord som tulevaisuusselonteko utan att storfnissa.)