Will Self - Great Apes

Står du ut med en rejäl dos kiss&bajshumor OCH skämt om, typ, Wittgensteins privatspråksargument och strukturalistisk antropologi? Då blir du eventuellt positivt indragen i den brittiska författaren Will Selfs litterära exercis i highbrow+lowbrow - Great Apes. Som vanligt när det gäller Self (har läst två eller tre andra böcker) är fantasin uppskruvad till max och det är bara att hänga med i hans skruvade och, framför allt, språkligt intrikata svängar. För det är inte bara narrativet som kränger än hit, än dit, det gör också denna brittiska gentlemans sätt att skriva. Boken är en form av civilisationsparodi, eller vad man ska kalla det. Den prominenta konstnären Simon Dykes vaknar upp efter en vild festnatt och finner till sin förfäran att hans flickvän förvandlats till en ... apa. Det har alla andra också. Den stora konstnären skyfflas in på hospitalet för diagnos, under uppsikt av den stora naturfilosofen - as he would like to style himself - herr Busner, en anti-psykiatrisk psykoanalytiker och tidigare TV-stjärna. Dykes' tillstånd, sin humana inbillning, betecknas som en grav psykos och nu gäller det att (åter)integrera honom i apsamhällets alla sociala och språkliga koder. Men till att börja med måste Dykes lära sig att se varelserna omkring sig som något annat än fantasimonster.

Great apes fungerar som nåt slags skrattspegel. Self beskriver ett samhälle som är som vårt, men nu är det aporna som ser sig själva som evolutionens spjutspets och civilisationens bärare. Det finns en ap-Freud och en apvariant av Jane Goodall som undersöker människor i deras vilda tillstånd - i övrigt är människor inspärrade på zoo. Dykes, den stora konstnären, introduceras till en värld som är både bekant och främmande. Han ser djur omkring sig, djur som ägnar sig åt att plocka varandras pälsar och para sig - men också djur som filosoferar, jobbar på bank och delar ut prozac till yrande patienter. Udden i texten riktas mot mänsklig självbelåtenhet, tanken om mänskligheten som den kultiverade, tänkande och kännande formen av jordiskt liv. Selfs roligheter riktar sig alltså mot uppdelningar mellan det mänskliga och det djuriska. Ibland blir det inte så lite överbetoning av omsvängningshumor av det lite barnsligare saker. Såklart åker den psykotiske Dykes tillsammans med sin 'naturfilosof' till Oxford där de möter oxforduniversitetets ritualer i form av att dricka skit och betyga vördnaden inför varandras bakdelar. Det kan bli lite förutsägbart när den mänskliga världens neurotiska högtidlighet punkteras med parning och hierarkier. Klassiska upp-och-ner-mönster som speciellt fokuserar på sexualitet - i romanens apvärld är det ett tabu att vara monogam och en synd att inte belägra sin avkomma, osv.. Samtidigt som Self, i de bättre partierna ibland dekonstruerar hela grejen med 'tabu' och 'sociala koder' så att det inte blir lika lockande att tänka att vår värld består av olika 'koder' (som vi sen kan kritisera), utan att det finns en mängd olika förhållningssätt till sociala mönster (ok, läs inte den här boken som klarsynt antropologi, det är den inte). Men sen börjar jag fundera om det Self försöker åstadkomma är en skrattspegel i skrattspegeln: det som beskrivs som udda och groteskt hos dem, aporna, ska samtidigt säga något om oss, våra nojor med sexualitet och sociala relationer. Och ibland blir det riktigt effektfullt.

För det här är, måste jag erkänna, en rolig bok vars språkliga outtröttlighet (apeshit->humanshit, silent->signlent, etc etc, you get it) och infallsrikedom river läsaren med sig. Fullt ös bland runda ord, vetenskapliga termer och kvasiaprop. Om du står ut med de ibland pubertala fixeringarna är det bara att öppna upp för den oregerliga kritiken av allehanda mänskliga frivoliteter. Fånig bok - men ganska kul.

"att visa upp en rättvis helhetsbild"

I torsdagens Hufvudstadsblad (14.11) finns en artikel om djurrättsaktivister som smygfilmat på djurgårdar under de senaste veckorna. Husis rapporterar och visar upp vämjeliga bilder av djur som på uppenbara vis far illa. En representant för Svenska lantbruksproducenternas centralförbund lyfter fram det argument som hör till stapelvarorna i det här sammanhanget när det gäller att försvara egna intressen: han säger att bilderna inte är "representativa". Men vad är då den "representativa" verkligheten? Jo, HBL:s läsare får besked när han uttalar sig om hur saker måste vara:

Vissa bilder visar friska djur i mycket trånga eller trista förhållanden. Måste det vara så?
Ja och nej. Producenterna skulle säkert ge djuren mer utrymme men det är en kostnadsfråga. Ladugårdar och svinstall måste nyttjas fullt ut. Vi konkurrerar på en öppen marknad.

Innan det har samma person betygat att producenterna nog värnar om djurens välbefinnande. Men, för att ställa den enklaste av enkla frågor: om det är så att det är maximeringens logik som helt avgör hur djur sköts (exklusive lagstiftningens gränser) då verkar det inte finnas något som helst utrymme att beakta "välbefinnande". Så, vad företrädaren för intresseorganisationen ifråga verkar säga är att den "rättvisa helhetsbild" som djurrättsaktivisterna hela tiden förvanskar är att djuren är råmaterial i en vinstskapande verksamhet där de enda yttre ramarna sätts av den gällande lagstiftningens definitioner av "misskötsel" (citat: "Det är klart, stöter man på misskötsel som direkt bryter mot lagen måste det åtgärdas"). Här finns alltså inga moraliska frågor alls (enligt representanten alltså), utan bara frågor om att i något slags allmän bemärkelse följa de rådande lagarna, och därutöver är det den öppna marknadens konkurrens som gäller. (Samma representant säger att EU bör ta tag i frågan om trånga utrymmen; det står igen klart att han inte ser det som realistiskt att djurhållarna själva tar i tu med detta?) - - Är det inte just det som de här bilderna helt rättvist visar upp? Den aktivist* Husis talar med säger också att syftet med filmandet är att visa upp en helhetsbild, en översikt över vad som försiggår i djurhållningen i stort och vad som sker när djur blir produkter - avsikten är inte att avslöja enskilda fall av vanskötsel.

Justitieminister Henriksson prövar begreppet "störande av näringsverksamhet" som en beskrivning av vad aktivisterna gjort sig skyldiga till - ett mycket intressant begrepp som, om jag fattat rätt, ännu inte är vedertaget, utan ett begrepp som justitieministern ser som en möjlig brottsrubricering. Djurrättsaktivisten i artikeln gör en bra poäng när hon säger att det inte borde vara en privatsak hur djur behandlas.

* Jag oroar mig igen över den negativa stämpel som "aktivist" har när djurrättsrörelsen angrips. Det är mycket märkligt att det blivit så. Aktivist borde ju vara det bästa en människa kan vara. För övrigt har jag själv mycket, mycket svårt att se någon betänklighet över huvud taget med att smygfilma djurgårdar. Jag har oerhört svårt att se varför det skulle vara en helig rättighet att hålla produktionsprocessen hemlig, även om denna heliga rättighet naturligtvis är central inom kapitalismen.

om att höra

Häromdagen satt jag i ett obskyrt hörn i stan, uppå bänk, i godan ro, i solen. På avstånd hör jag en hund som skäller. Har haft ett traumatiskt möte med en hund som gjort att jag sedan dess haft ett antagonistiskt förhållande till många hundar (om de är små och lurviga och har namn som antika hjältar är det okej). Jag har helt enkelt blivit en smula hundrädd. Det där skallet. När föräldrarnas katt kommer in piper den till och i pipet hör jag en hälsning. Hej du. I det där skallet hör jag bara något hotfullt, fastän jag helt intellektuellt inser att det kanske är en hund som hittat något kul i någon buske och blivit ivrig. Men det enda jag hör är danger! danger! arg hund! Vad är det att uppfatta ett skall som hotfullt, ett glatt råmande eller ilsket hoande? Jag funderar på paralleller som att höra sorg i musik men en mera relevant jämförelse är kanske att uppfatta oron i någons röst eller att plötsligt höra att någon låter sarkastisk. Hur det är lätt att börja mystifiera och tänka att det måste finnas något som förmedlar 'att höra något som....'. (Närliggande fråga här.) Ett trassel av olika frågor om relationer till djur, exotisering & förmänskligande av djur men också filosofiska frågor om varseblivning och omdöme, kopplade till det faktum att jag när jag hör en knackning, en hälsning, en symfoni, en ringsignal är det inte helt neutrala ljud (ljudvågor) som tolkas som något meningsfullt. Det är nokias fula ringsignal eller brevinkastets oväsen som jag hör, trots att det i specialsituationer uppstår frågor om vad jag hör och vad det betyder - och att dessa frågor alltså öppnas på olika sätt (vad är det där ljudet? är det kylskåpet igen? är det där motorljudet något jag borde oroa mig för?). (Och för att ansluta till länken: glöm inte att vi också talar på andra sätt om att höra: 'jag hörde att han kom', 'jag hörde dig säga det', 'jag hörde att något lossnade', 'jag hörde att något var på gång'.) Jag försöker fundera på vad det är som händer när jag inte längre uppfattar en viss hunds skall som skrämmande, när hunden plötsligt framstår som någon som hälsar, är nyfiken, glad, ivrig. Det som är svårt att beskriva här är att det är min omedelbara reaktion som förändras, inte något abstrakt omdöme. Det kan eventuellt också vara så att vi är ovana - eller åtminstone jag! - att resonera och tänka kring hörsel. Filosofer har ända sedan antiken debatterat och tragglat synen, att se något, att se något som något. Hörsel är ett filosofiskt mindre utforskat sinne. Varför är det så?  (Mycket trevande funderingar här - sorry.)

grisliv

I en viss ålder tyckte jag att grisen var det finaste djuret i världen.
Det tycker jag nog fortfarande.
Såg nyss ett eländigt program om grisar som jag av någon orsak sparat på digiboxen. Programmet var ett försök att på ett lättsamt sätt föra fram hur smarta grisar är, inte alls skitiga och oföretagsamma som 'vi' föreställer oss. Det första som slår mig i programmet är denna ständiga upptagenhet av djurs intelligens. Vill man säga något nytt och spännande om djur tänker man sig att detta går ut på att visa att djur klarar av alla möjliga kluriga tester, springa i en labyrint & hitta mat t.ex. ('får djuren en liten belöning klarar de snart sagt vad som helst!'), visar att de liknar oss. För vi, mänskligheten, är ju så förbannat smarta, det är det som gör oss mänskliga, hurra!
Förhäxningen vid djurs intelligens avslöjar ett djupt förakt både för djur och människor. Att se livet som något som bäst beskrivs med vetenskapens kliniska termer och processbegrepp (för en helt fantastisk bok om relaterade teman: Kanzi's Primal Language av den svenska filosofen Pär Segerdahl).
Programledaren, som själv var grisbonde, växlade mellan att klia grisar bakom örat, tala babyspråk med dem och att behandla dem som vandrande 'intelligens'.
Programmets stil var att visa upp scener 'bönder emellan'. 'Jag slår vad om att grisen inte klarar det här!' 'De här grisarna är ju rätt så smarta i alla fall, he he!'  I en scen skulle grisars självmedvetenhet testas. Självmedvetenhet är ju viktigt eller hur, identitet och så, som vi har. Uppgiften som ett par kultingar ställdes inför var att puttas in i en hage med halm. Mitt i hagen en spegel. Kan grisen känna igen sig själv i spegeln? Eller tror den sig se en annan gris? Såklart hade man tänkt igenom det hela, så att grisen skulle hitta fram till sin lilla belöning genom att först tvingas notera sin spegelreflektion! En av grisarna gjorde väl ifrån sig och medan grisen mumsade på ett äpple klurade programledaren på de Stora Frågorna: men VET grisen VEM den är?
How can we KNOW?
Programmet skulle alltså handla om grisens liv. Mest pratades grisraser. En gris med många kultingar visades upp. Kunde de alla få mat av samma sugga? Människorna hade såklart stått grisarna bi genom att utveckla en ras där suggans har flera spenar än vanligt. Grisens bästa alltså, ingen mun blir omättad! En bonde visade stolt upp hur en gris får gnida sig mot något plastmaterial för att dess sperma skulle tas till vara på ett effektivt vis. I ett annat klipp visades två gubbar som höhöar när en galt försöker para sig med en sugga. Men suggan springer envist undan. Ett roligt skådespel, tyckte gubbarna som kände medlidande med den stackars galten, se kvinnor!
Dessutom blev tittaren upplyst om att grisens själva art är synnerligen lämpad att människor tas om hand av människor. Grisen som artvarelse låter sig gärna ledas, sades det, så människorna gör ju i själva verket grisen en tjänst genom att ta kommandot.

Jaha, klok blev jag där framför TV:n.

Om kriminalisering av djurrättsrörelsen

Läs det här viktiga blogginlägget som ur olika vinklar analyserar på mycket skumma grunder utförda arresteringar av spanska djurrättsaktivister. Inlägget visar hur en diskurs kring (eko-)terrorism, en diskurs som i praktiken kan förstås som en form av våldsutövande, är ett försök att tysta en politisk rörelse.

Animals and meat

I eat meat sometimes. I don't know why. Laziness, perhaps. Or I might just as well take away that 'perhaps'. There is no redeeming explanation or excuse. I watch pictures like these and feel sick. What is it that I have been eating? Corpses of animals that have been confined to a 'life' of misery. Of course, I know what it is I eat. Yet, I continue to deceive myself about it, suppressing those reactions of disgust by telling myself that it is simply 'food'.

Monsanto

Watching Marie-Monique Robin's documentary about Monsanto, the corporation that has plagued the world with various biotechnological products and ideologies, I realize how little I know about these things. I should try to learn more.

Monsanto has specialized in weed killing herbicides and, most importantly, GM and genetically engineered seeds. Its proud history includes products such as Agent Orange. One of the scary perspectives presented by the documentary is that Monsanto, by means of lobbying, patenting, suing and frauding combined with the "natural" spreading of their GE seeds, will eventually come to own the food of the world and make small-scale, independent agriculture almost impossible (due to, for instance, competition). From Greenpeace' review of Robin's film:

Over the last decade, Monsanto aggressively bought up over 50 seed companies around the globe. Seeds are the source of all food. Whoever owns the seeds, owns the food. The process of genetic engineering allows companies, such as Monsanto, to claim patent rights over seeds. Ninety percent of all GE seeds planted in the world are patented by Monsanto and hence controlled by them.

So far, Monsanto has been most successful among American farmers. They have a hard time touting their products in the rest of the world, as GE/GM food is prohibited in many countries.

An example: quite a few farmers have been sued for patent infringement because the wind has blown the seeds into their crops. That way Monsanto got their way into the farmer's production, whether he wanted it or not. In addition to this, Monsanto is accused of dumping toxic waste and offering harmful products (to the animals that make up the production* and to the consumers). They have also been said to have been selling fraudulent seeds ("the terminator seed"). Many claim that their policies and business have made many farmers fall into debt because they are persuaded into buying the "superprofitable" Monsanto seeds (in India, and elsewhere). One of the major points emphasized in Robin's documentary is the close links between government (governmental authorities) and Monsanto.

On their homepage, Monsanto makes it appear as if their main interest is global sustainability. It was a slightly different picture I got from Robin's documentary... "Conserve resources – Monsanto will develop seeds that will reduce by one-third the amount of key resources required to grow crops by the year 2030. We will also join with others to address habitat loss and water quality in agriculturally important areas." In the documentary, Robin explained how some of Monsanto's seeds for their successful growth required use of other Monsanto products....

Farmers who buy Monsanto’s patented Roundup Ready seeds are required to sign an agreement promising not to save the seed produced after each harvest for re-planting, or to sell the seed to other farmers. This means that farmers must buy new seed every year. Those increased sales, coupled with ballooning sales of its Roundup weed killer, have been a bonanza for Monsanto. (vanity fair)

"Help improve farmers’ lives – Our company is committed to help improve the lives of farmers, including an additional five million people in resource-poor farm families by 2020." There has been a wave of suicide among Indian farmers who, due to the Monsanto industry, have fallen into debt. Monsanto declares integrity (oh, yeah, they'll sue your ass all right!, so that one is true), transparencey (Monsanto chose not to appear in Robin's film because they feared she would not be "positive") and sharing (so get rid of those patents, then!) among their values.

We will share knowledge and technology to advance scientific understanding, to improve agriculture and the environment, to improve crops, and to help farmers in developing countries.

A great part of the Monsanto homepage revolves around the idea that the greatest global problem of today is how to solve the problem of availability of food. But I've heard many commentators who take quite a different view on what the food crisis is all about. Fair distribution, not availability, is the problem, according to some (the controversy of how crops are to be used - for fuel or for the production of food? - belong to this difficult discussion, as far as I've understood).

And what's in the news section? Do the transparent Monsanto at least acknowledge their critics? "Monsanto fund gives §1M for teaching training." And this one is funny: "Monsanto launches centre for child labour". A training centre for former child laborers, of course. And does their history section include one of their most (in)famous products, Agent orange? You guessed it, no.



This is the picture Monsanto promotes of themselves. The documentary by Robin is available on Youtube.

* On a more positive note, Monsanto recently announced that they will no longer produce the controversial milk-boosting hormone Posilac that is said to be harmful to dairy cows but also to the consumers.

more movies

I didn't know much about Alice doesn't live here anymore before I watched it. I had a vague hunch it would be some romantic Cheese. It isn't. The film is, like many other US movies from the 70's, gritty and mostly uncompromising. The acting was great - Jodi Foster was stunning as a tough, foul-mouthed kid. It's hard to know what to expect of a Scorsese movie, as he's got films such as Kundun (the horror, the horror!) and Gangs of New York on his conscience. But then again, he directed Bringing out the dead which is one of my favorite movies. Alice... is one of the best character dramas I've watched in a while and here Scorsese actually deals with the subject of Machismo.

I also watched another film tonight, El Perro, a film about a man and his dog. It's a short little film about dog shows, dog breeding and our relation to animals. This was an interesting film to watch for me, as I sometimes wonder about the strange phenomenon of dog breeding and dog shows. At one point in the film, one of the characters said of his "business" that it's simply a factory. The scenes displaying breeders' ("the factory owners") ideas about dog sexuality were both funny, disturbing and absurd. I was a little bit disappointed about the portrayal of the main character, unused to the many conventions of dog shows, and his attitude towards it all. Maybe it was too subtle for me to get but I felt something was being glossed over. It was, however, a likeable, down-to-earth film I am really glad I watched.

Our daily bread

Unser täglich Brot by Austrian filmmaker Nikolaus Geyrhalter is one of the toughest and most difficult documentaries I've seen. It's a relentless and merciless presentation of the industrialization of food production. This film forces you to think for yourelf by throwing you into the quiet, noisy, uncanny room of your own thoughts and feelings. Does this sound like manipulation to you? I thought the film was the opposite of being manipulative because it really left the thinking, the hard work, the digestion, to the viewer.

The span of the documentary is large: through a quiet, witnessing camera, we are presented with pictures of industrial aspects of agriculture as well as gruesome images from the meat industry. At least upon first viewing (for various reasons, I think I will have to watch this several times) my reaction was that the shift between pictures of agriculture and the meat industry was very enlightning, as such a shift made me think about what "industrialization" means in different contexts and that my reactions to something being "industrial" were also very different in kind. Watching agriculture machines at work made me reflect on efficiency and the different political and historical aspects of that (in what way the development of agriculture has had an effect upon political matters on a global scale). Some things about the industrialization of agriculture are obviously harmful in a multitude of ways. The use of pesticides, for example. The harmfulness of large-scale European agriculture in relation to the economy and life of third world countries cannot be denied. Regrettably I know very little about these things and I feel terribly naive when it comes to these issues.

But, as a contrast, it was not harmfulness I was thinking of when I watched the scenes from the meat industry. Industrialization, here, means something else. Of course, in some sense we might have a different grasp of "tomatoes" and "corn" in comparison to how people would talk about "tomatoes" 100 years ago. But animals having become a commodity is a different sort of change, it seems to me. I know it is problematic to refer to how people perceived and related to animals "in other times". An innocent past is easily imagined, and I don't want to go there. But still I don't know how to make this point about animals-as-commodities, even if we leave the historical views aside, - I am confused. Perhaps it would be best to start looking at what we are willing to do to other beings. The being of "beings" is put in brackets due to the indstrial stance towards animals. And I don't intend "being" in an abstract sense here.

What does this "in brackets" mean? I think it the documentary was doing a good job in focusing on the worker's point of view. What does it mean, for the animal factory worker, to cut off parts of pig carcasses on an assembly line? To go through those movements as a part of a routine? Somehow, it is all too easy to consider "routine" as entailing a loss of meaning. Even if that is often true (by doing something a hundred times, it may turn into something that I simply do, unthinking) it is absolutely nothing that says that my eyes will not be opened to the character of what I do while I am performing the same routine for the 100:th time. Furthermore, "routines" are not always unreflected - or at least many things depend on what we mean when something is said to be "unreflected".

Is it intelligible that the meat industry worker goes through her routines in the same spirit that she would cut of plastic parts from a toy? These questions were buzzing in my head throughout the documentary. Even if the filmmaker didn't conduct any interviews, nor were there any scenes in which the workers talked about their job, the film still directed my attention at what it is like to live with a specific kind of job and a specific kind of work task. Many scenes focused on the agriculture / meat industry workers during breaks. Sipping coffee, eating a sandwitch, staring out in the blue, talking to one another (the talk was, however, transmitted to the viewer as a quiet buzz). To my delight, no polemic point was made about the worker's munching on a sandwitch while, in the next scene, killing a cow.

Is "taking a break" different for the agriculture worker, than it is for the meat industry worker? I mean: it seems quite different to take a break from picking tomatoes in relation to what it means to take a break from cleaning a factory floor from blood and guts. What do people talk about with their comrades? Are they making jokes about the dead animals? Are they talking about work at all, or is it a subject matter that is avoided as much as possible?

Are these empirical/psychological questions? Perhaps they could be, but when I watched the film, I got the feeling there are other dimensions as well. What one becomes of performing a particular form of work. The various things it means to be "bored", to "endure", to say things like "I hate my job".

The virtue of Geyrhalter's documentary is that it in no way glosses over the hard questions. There are no voiceover, no narrative (but there are certainly a sensibility as to the combination of scenes) and there are no soothing music. We do hear the roaring machines and the screaming animals.

Of course it is no news by now that consumers are usually alienated from the food that they buy and eat. But that it is no "news" hardly makes it less interesting, less worthy of reflection. At least for me, these are questions that are difficult on a day-to-day basis. The focus on the workers in this film also feels fresh. (In the same way as Werner Herzog's Grizzly Man was a fresh take on sentimentalization of, and alienation from, animals.)