För tillfället är jag helt och hållet inmurad i mitt skrivande. Kommer inte längre än till pyjamasen om dagarna. Sätter mig vid datorn. Lagar primitiv mat och är återhållsam med kaffet. Och så lyssnar jag på radioprogram från eviga fantastiska WFMU som sänts på nätterna eller under tidig gryning men som jag alltså lyssnar på dagen lång för att komma in i rätt skrivstämning. Ständig natt hemma hos mig. Stilla noisemusik eller utdragen ambient. Musiken är sövande, monoton. De som spelar heter saker som Armchair migraine journey och RRose x Bob Ostertag och gubben som pratar mellan varven har en röst så nattanpassad att jag blir nyfiken på hur han pratar annars, när han druckit fem koppar kaffe för mycket. Men bra är han, nattradiogubben. Ute är det mörkt nästan hela tiden, det är mest någå grått-vitt-brunt som skymtar utanför fönstret mitt, sen orkar jag inte titta mer. Trivs egentligen ypperligt i halvdvalan i ett varmt krypin. Den enda mänskliga kontakten idag består av postgåbbhen som skyfflar in Husis och Nya Åland och trista fönsterkuvert. Innan jag somnar läser jag en bok som ska ta mig så långt från frågor om avhandling och arbetssamhället som möjligt: jag läser Henry James som sida upp & sida ner beskriver folks inre liv och det gör han medelst extra-extra-långa vindlande meningar med många komman i. Hittills har huvudpersonen hunnit a) stå i en hotell-lobby, b) prata med en obekant dam och c) promenera med damen ifråga - och allt detta slussas igenom ett massivt psykologiskt maskineri (på baksidan står det att romanen handlar om en "sordid love affair"). Sover m.a.o. som ett barn. Allt det där strålar samman till en vinterbedövad känsla, och nu ska det bli ändring, imorgon. Imorgon blir det yttervärld och frisk luft och utomhus och other minds och klämma på send-knappen ska jag göra NU - med min vanliga ursäkt: "ja det är ju inte så mycket bättre nu men åtminstone är det lite annorlunda än förra gången, jag ska tänka vidare på det här".
No comments:
Post a Comment