Om forskning och framtid

Deltog idag i ett miniseminarium om hur man söker pängar som post.doc. Finlands akademi osv. Den som höll seminariet beklagade läget på ett sympatiskt sätt, men försökte så gott hen kunde ge allmänt hållna råd om hur man skriver framgångsrika ansökningar utan att ge avkall på sina egna idéer. Den känsla som jag rätt länge haft om min egen framtid (det här är alltså inget allmänt påstående, utan hur det känns för mig, nu) fick mera cement under fötterna. Seminariehållaren betonade att det som premieras i ansökningar är professionalitet och infallsrik normalvetenskap. Man ska visa att man behärskar fältet och att man är beredd att knyta internationella kontakter. Den punkt där det blev alldeles glasklart att den här banan inte är för mig (efter avhandlingen) är det hen sade om vad som inte uppskattas: ansökan ska på inget vis antyda att forskningsprojektet är trevande. För egen del bryter det här på ett ytterst radikalt sätt med precis allt jag tror på gällande filosofin. Att treva sig fram, inte låta påskina att man vet vart man är på väg, inte hitta på att det finns någon övergripande klarhet, en upptrampad stig. Alltså, så här - om det är omöjligt att som filosof treva fram i tankens halvdunkel och labyrinter och återvändsgränder, då är det nog så att det här med att syssla med filosofi på arbetstid som projektforskare inte är något jag kan eller vill göra. Alls. Överhuvudtaget. Men som sagt: det här är en alldeles personlig åsikt, känsla, övertygelse. Jag vet att andra bättre kan hantera och kringgå ansökningar och byråkrati än jag, många låter inte sin sinnesro störas av det, utan gör sin egen grej. Men själv fixar jag det inte under några omständigheter. Att treva är själva filosofins livsluft för mig, och utan det är filosofin helt och hållet meningslös och jag har ingen lust med att titt som tätt låtsas som att det ligger till på annat sätt. Jag vill inte hålla på med att låta mera självsäker, mera övertygad, mera "professionell" och slipat erfaren än jag är. Jag är rädd att jag som människa inte pallar det trycket, och de frestelser som kan uppenbara sig här (i flera fall har jag redan fallit för såna, och sen på klumpiga sätt slingrat mig ut ur trasslet när jag insett vart jag hamnat så där själsligen.) Jag klarar inte av det här med att avgränsa ansökningar till en väldigt specifik excersis man kan ägna sig åt med den neutrala, ekonomiska nödvändigheten för ögonen. Det är något som skrämmer mig för mycket här. Kanske ändrar jag mig någon gång, men så här känns det nu. Jag vill skriva min avhandling färdig inom en rätt snar framtid, skriva den så bra jag kan (som man artigt säger, enligt bästa förmåga) och sen förhoppningsvis hitta ett jobb där det så lite som möjligt handlar om att bygga upp fasader om hur saker förhåller sig och vad som är viktigt. Men igen som sagt, jag säger absolut inte att alla akademiker dras in i sådant fasadbyggande, men att förutsättningarna från min horisont tycks göras svårare och svårare, och att jag personligen inte riktigt klarar av att hoppas på - eller kanske tro på mig själv tillräckligt mycket, vilket skulle krävas - ett sk. eget rum i forskningen.

Och ja, uff - ursäkta emo-texten, men jag tror det är viktigt att skriva om de här sakerna, lufta såna här tankar och rädslor, fast det låter negativt och pessimistiskt. Det är nog ganska dubbelt och t.o.m. farligt att sprida sådan pessimism kring sig - jag skulle ju här hoppas att alla andra tänker och känner på väldigt annorlunda sätt än jag, eller intar en mera revolutionär attityd till befintliga strukturer.