En av de saker som irriterar mig just nu är den finska malligheten och/eller hysterin/överdrivna oron kring de där PISA-undersökningarna. Vilket är perspektivet på skolgång och undervisning här? Åtminstone tycks det handla mer om att konkurrera på den globala marknaden med ett gott utbildningssystem än att enskilda ungar har svårt att skriva&läsa, svårt att fatta skolmatten, att barn är skoltrötta eller känner sig ledsna eller rädda i skolan. Härom sisten talades det om att "motivationen" hos de finska barnen brister. Alltså dags att effektivera motivationen... Den där obsessionen med PISA innehåller ett sånt märkligt synsätt - det är lite intressant att utbildningssystem börjar framställa som värsta tävlingen. En rubrik häromdan i HBL: "Finland tappar mark". Då har man alltså placerat sig aningen lite sämre i de där PISA-mätningarna. Sånt jädrans tjat hela tiden om hur Finland placerar sig i olika mätningar och ett slags huvudlös stolthet om det enligt någå märkliga parametrar (vilka blir helt ointressanta) visar sig att Finland når, som det heter, topplaceringar (gäller det sen korruption eller utbildning eller vad fan det nu är man härjar om).
Om resultaten i PISA-undersökningarna drar igång en diskussion om ojämlikhet i skolorna, resurser, områden, lärarresurser, undervisningens kvalitet osv. är det förvisso bra. Men där är samtidigt lite tragiskt att det är sådana mätningar som får folk att ta problemen på allvar. Om grundtanken hela tiden är att Finlands utbildningssystem är ett slags kapital som ska maximeras, då är det nåt skumt. Och på samma sätt: om politikernas intresse för utbildning framför allt är statistiskt - att städa upp PISA-statistisken - då är det nog något farligt i görningen. [Slår in öppna dörrar, I guess, men hur som helst: motbjudande sätt att tala som får massvis med spaltutrymme.]
No comments:
Post a Comment