det svåraste

Jag läser Janet Frame (en fin författare från Nya Zeeland) och tänker på rädsla. En av de svåraste sakerna, som inte alls verkar bli lättare med åren, är, för egen del, att mitt i en situation säga: jag är rädd. Det är knepigt att hantera rädsla, och det tar emot att tala om den, ur ett förstapersonsperspektiv, utan ironi eller annat performativt åbäkande. Så borde det inte vara. Själv är jag rädd för tusen olika saker, och det går ju alldeles lätt att stava ut i allmänna termer: arbetsmarknaden, andra människor, situationer som går i baklås, att säga som det är när det står för mycket på spel, i situationer där att säga vad man menar ställs på sin spets (egentligen är "att något står på spel" en äcklig metafor). Att säga det till synes enkla: "vad menar du egentligen, jag förstår inte." "Sluta omedelbart upp med det där!" "Jag kommer att flippa om exakt tre sekunder eller nä det kommer jag inte, för jag kommer att skärpa mig för att jag måste." "Alltså vad tusan sa jag nyss? Det där menade jag inte ett skvatt av, förlåt." "Den här situationen gör mig skraj." "Det du säger nu gör mig obehaglig till mods." "Fan vad du är bra!" "Nu vill jag gå hem." "Det här gör mig bara förvirrad." "Vill du verkligen säga det där, helt riktigt på riktigt?" "Jag blir så helvetes glad att du säger just det här, just nu." "Är du okej?" Och sånt. Men det är det allmänna det, livet är resten, rädslan.