det svåraste

Jag läser Janet Frame (en fin författare från Nya Zeeland) och tänker på rädsla. En av de svåraste sakerna, som inte alls verkar bli lättare med åren, är, för egen del, att mitt i en situation säga: jag är rädd. Det är knepigt att hantera rädsla, och det tar emot att tala om den, ur ett förstapersonsperspektiv, utan ironi eller annat performativt åbäkande. Så borde det inte vara. Själv är jag rädd för tusen olika saker, och det går ju alldeles lätt att stava ut i allmänna termer: arbetsmarknaden, andra människor, situationer som går i baklås, att säga som det är när det står för mycket på spel, i situationer där att säga vad man menar ställs på sin spets (egentligen är "att något står på spel" en äcklig metafor). Att säga det till synes enkla: "vad menar du egentligen, jag förstår inte." "Sluta omedelbart upp med det där!" "Jag kommer att flippa om exakt tre sekunder eller nä det kommer jag inte, för jag kommer att skärpa mig för att jag måste." "Alltså vad tusan sa jag nyss? Det där menade jag inte ett skvatt av, förlåt." "Den här situationen gör mig skraj." "Det du säger nu gör mig obehaglig till mods." "Fan vad du är bra!" "Nu vill jag gå hem." "Det här gör mig bara förvirrad." "Vill du verkligen säga det där, helt riktigt på riktigt?" "Jag blir så helvetes glad att du säger just det här, just nu." "Är du okej?" Och sånt. Men det är det allmänna det, livet är resten, rädslan.

hei autsaiderit!

Jag är glad att Helsingin sanomt, en blaska som ju regelbundet sprider t.ex. Jari Sarasvuos glädjebudskap, publicerar en sån härn parodi på "sporrande" arbetscoachblaj - arbetsmarknaden som bumtsibum. Helt. Fucking. Briljant. Mera dylikt, Hesari! Så här låter det i mötesrummen, Herakleitos och gränssnitten:

No niin. Mä en haluu tarjota teille mitää negatiivista porkkanaa, mut jos te ette priorisoi lisäarvoa asiakasrajapinnassa, ni se on teidän viitekehyksessä muutosvastarintaa projisoiva tavoiteasetanta, eikä se voimaannuta teidän liiketoimintayksikköä. Kato ku mikään ei oo niin pysyvää ku muutos, kiva.

Vinokino

I helgen gick jag på några av de filmer som visades under Vinokino-filmfestivalen i Åbo (en festival som i en bred bemärkelse fokuserar på queer film - ett jävligt bra initiativ; har sett en massa fina filmer där under årens lopp). Just i år blev jag rätt irriterad av flera av filmerna jag såg (av vilka många var kortfilmer). Framförallt var det en sorts individualism (eller individualistisk kollektivism?) som störde mig. Sexualitet och kön presenterades då såhär: som en matematisk ekvation (med identitetsspråk på övervarv), knapphetens och preferensernas ekonomi eller som ett individuellt självförverkligande. Det viktigaste: att kontrollera bilden av mig själv, hur jag ter mig för andra. Andra människor tycktes fullständigt utbytbara i dessa ekvationer, preferensspel eller livsprojekt. Allt detta trixande gjorde mig trött. Som tur är såg jag en riktigt bra film också som jag gärna vill skriva några ord om. The Love Part of This hette dokumentären ifråga och Lya Guerra heter regissören. Filmen kretsar kring Grace & Grace. De har varit tillsammans länge och upplevt ett liv med många duster. Det jag gillade med filmen var att den inte hade någon speciellt agenda, det verkade inte som att regissören genast hade bestämt sig för att berätta en viss typ av story. De här damerna var helt vanliga typer men från minut ett följde filmen engagerat med deras berättelser, manér och sätt att vara i världen (och framför allt i hemstaden). Till skillnad från de tidigare filmernas märkligt splittrade bilder av vad som är viktigt i våra liv (som ofta gjorde det mystiskt hur någon ser något visst som viktigt - om något ses utifrån perspektivet preferens, hur kan då något överhuvudtaget vara angeläget?) var det här en film där grundbegreppet var liv, att träffa någon, tvingas göra vissa avgöranden, att ta farväl av ens närmaste. Det är sällsynt att se sån ömhet på film. Hjärtskärande var ordet, och väldigt vardagligt. Mitt budskap: Vinokino drar ju vidare till Helsingfors snart. Missa inte den här filmen!

Lonnie Holley

Jag lyssnar på Lonnie Holleys Just before Music och JÄVLAR det är bra, skumt, rörande. Holley sjunger/mässar medvetandeströmmar ackompanjerad av olika synthar. Det är något helt annat i sin egen ficka i universum (okej det är kanske knepigt att betona en artist som solitär - en mängd problem egentligen, exotisering och annat) men man kan tänka på lindmanska favoriter som suicide, gil scott-heron och arthur russell (och av nån konstig orsak tänker jag på nusrat fateh ali khan också, kanske är det repetitionen). Och med tanke på texternas strömmar (här känns de väldigt inspirerade) skänker jag en tanke åt laurie anderson också. Alltså, jag har ingen aning om vart det bär, eller var det kommer ifrån, men människan lyckas croona så att hjärtat pirrar om allt från digitalisering (!), kristider till ja, hur det är ställt med oss människor. Texten slingrar och bryts upp och det finns varken rim eller reson - och det gillar jag. Holleys röst tänjs åt olika håll och kanske är det just intonationen som berör mig, hur orden ramlar fram, hur nya nyanser av till synes banala saker dyker upp. Monotont, drömskt och påtagligt, så skulle jag beskriva. Genrer är det svårt att prata om här, kanske blues, soul eller ja, svårt att säga, rymdgospel vill jag här prova ut som begrepp. Jag blir ivrig; det är sån där musik som helt och håller transformerar rummet jag sitter i, allting blir lite annorlunda. Lonnie Holley är 62 år gammal, han kommer från Alabama och är tidigare känd som konstnär. Lyssna på det här, snälla ni.

Att "tåla" invandring?

Idag börjar jag dagen med att läsa Husis istället för att jobba och plöjer där en kolumn om invandring (som innehåller en del sympatiska poänger bland annat om den löjligt låga kvot som Finland antagit i relation till flyktingar från Syrien) som gav upphov till två frågor hos mig.

- Skribenten pratar om hur många invandrare samhället "tål". Jag undrar om det inte finns något skumt i själv perspektivet här, som om det skulle finnas en rent empirisk gräns för vad samhället "klarar" och att det är just den frågan som ska stå i centrum som om det är klart vad detta innebär. Det är uppenbart att ett sådant övervägande av vad samhället "tål" långt ifrån alltid ens kan tas upp (jag tänker på de länder som gränsar till Syrien) - att man i Finland, ett land med löjligt låga kvoter för t.ex. flyktingar, alls kommer på perspektivet om hur många invandrare samhället "tål" är på nåt sätt ganska slående. Med andra ord: vad för slags fråga är detta egentligen? Det som förvånar mig är att skribenten uttrycker detta som "hur mycket invandring tål europeiska samhällen och opinioner." Opinioner? Det för över till nästa betänklighet.

- Samma skribent talar om att den - som det nu börjar heta - invandringskritiska opinionen i någon mån måste beaktas i samband med överväganden om hur många invandrare Finland kan ta emot - eftersom, som han säger, denna opinion är en del av ett demokratiskt samhälle. Detta gör mig ytterst fundersam. Det som jag reagerar på här är att han talar om "klimat" och "opinion" för att sen direkt hoppa över till det demokratiska samhället. För att vara övertydlig: på vilket sätt ska en opinion ha en bäring på demokratiska beslut? Är det inte just detta som redan har hänt, med mycket oroande resultat (att politiker tycker sig behöva positionera sig i relation till "invandringskritiken" som om detta vore ett legitimt perspektiv, ett perspektiv att ta på allvar)?

antipoesi

Ibland (inte särskilt ofta) läser jag poesi. Jag önskar att jag hade en högre toleransgräns, större tålamod, ihärdighet. Alltså: ofta blir jag så himla irriterad av att läsa en viss sorts dikter att jag knappt vet vart jag ska ta vägen, behöver andas lite på balkongen och speja ut i natten nån minut för att få lite drag i skallen. Framförallt är det sån där känslig poesi, stillsam emellanåt men för det mesta alldeles outhärdligt pratkvarnig; dikter som griper efter allt, allt, allt: naturen, dödligheten, livet, språket, mellanmänskligheten, samtiden. Och BILDERNA. Bilder hela tiden oavbrutet ständigt sida upp/ner. Bild staplad på bild tills jag som läsare storknar och blir matt och helt prillig av att jag förväntas beundra och liksom lite andäktigt vrida och vända på de där snillrika formuleringarna som spretar än hit, än dit. Kanske är det mest hur dikterna byggs upp som stör mig. En strid ström av stillsamma bilder med korta rader och knapphändiga formuleringar (naturens skiftningar=själens landskap), sen en anstormning av dråpliga och yviga bilder (men utan att bli vulgär förstås). Från allvarligt till lite lustigtlurigt och sen tillbaks till det trygga poetiska allvaret igen. Och sen en skopa illa dold indignation där poeten ondgör sig över modärnitetens tomhet och alltings förflackning. Ursäkta utbrottet, men jag har problem med poesi som väldigt långt bygger på ett slags inre sökande centrerat kring "sinnrika" bilder som ska sammanfatta de Stora livsfrågorna och helst allt på en och samma gång. Ää, nu fuldissar jag saker i allmänhet, det är inte bra. Egentligen gillar jag ju poesi.

Marx2013

Här följer några spridda funderingar om en konferens jag satt med på som åhörare under helgen i Stockholm - en konferens ägnad åt Marx och marxistisk teori, med särskilt betoning på teorier om krisen och ekologi. En av de första sakerna man kan säga är det rent kvantitativt var glädjande att se att så många var där, att marxististprat samlar så många under en helg i storstaden Stockholm. Det går såklart inte att dra några egentliga slutsatser av vad en sådan uppslutning betyder, men roligt i vilket fall som helst.

Jag lyssnade på två av huvudtalarna, Michael Heinrich (som skrivit en introduktionsbok till Kapitalet som jag nog skulle rekommendera, håller på att läsa den nu) och en Duménil som jag inte kände till alls sen förut. Heinrich sade bra saker, bland annat att kapitalismen i själva sin form av värde per nödvändighet råkar in i kriser, men att krisens destruktivitet måste förstås på ett systemplan, inte utifrån den enskilda kapitalistens intressen (så att vissa kriser kan stärka kapitalismen som system). Beklagligt nog blev han luddigare i sin polemik mot andra marxister. Det var oklart var han själv stod; han verkade fästa stor vikt vid den nuvarande krisen som en kris som inte bara uttrycks som den klassiska marxismens poänger om arbete&värde&produktivitet, utan också genom en mängd andra motsättningar, men här uppstod ett för mig rätt oöverskådligt myller av beskrivningar - om jag fattade rätt var en väsentlig dimension över-ackumulation och hur det blir allt svårare att hitta en investering för kapitalet (och att det läge som vi har nu är att kapitalets förluster måste fördelas och att detta ställer frågan om statens relation till kapitalet på sin spets). Dock verkade hans varning mot att stirra på enbart den fallande profitkvoten vettig. 

Den andra huvudtalaren, Duménil, kastade sig in i utläggningar om den nuvarande kapitalismens klassammansättning med betoning på en i hans tycke ny form av managerklass och en alltmer betydande finansklass - det där övertygade inte alls. Hans övergripande poäng är en som jag är ytterst obekväm med: att en viss utveckling har gjort finanskapitalet så starkt att man förlorar kontakten med något annat, vad-det-nu-är; hos honom verkade kapitalismen mest vara en eller annan grupp människor, och det tror jag är helt fel utgångspunkt för att förstå något alls. Då verkar det dels som att krisen beror på luriga kapitalister med en hemlig agenda som man ska luska ut på något sätt, och som om det hela skulle lösas rätt enkelt genom t.ex. massiva statsledda projekt som kickar igång realekonomin. I kontrast till detta var Heinrichs poäng, tror jag, att realekonomin helt enkelt inte kan utgöra något slags solid grund för oändliga investeringar (i allmänhet är marxister kritiska mot keynsianism i olika former, och det kom fram också under den här konferensen).

Annars betonades i rätt många av de seminarier jag deltog i vilket saker som osynliggörs genom sådana angreppssätt där kapitalismen ses som en grupp - att kapitalismen är ett system som manifesteras på vissa vis blir då inte tydligt. Detta innebär inte att det vore omöjligt att tala om kapitalismen på sätt som är förankrade i konkreta händelser. Jag lyssnade på en kulturgeograf, Irene Molina, som pratade om miljonprogrammet i Sverige (man byggde en enormt stor mängd bostäder mellan 1965-1975 som ett statligt initiativ som förverkligades av privata aktörer i byggbranschen) som ett exempel på kapitalackumulation och vilka motsättningar som skapas. Föredraget var exemplariskt på en mängd vis - bland annat gjorde Molina upp med myten att segregering är ett mystiskt och svårbegripligt fenomen.

En allmän sak under konferensen, speciellt under dess mera politiska stunder, som seminariet om Arbetskritik, var att det fanns plats för en rejäl skopa kritik mot socialdemokratin som den ser ut idag, dvs. komplett arbetsgalen. I den arbetskritiska panelen satt Nina Björk och Roland Paulsen och även om det fanns en del intressanta skillnader mellan dem var en punkt där de tycktes eniga att kritik inte endast kan ta formen av konsumtionskritik utan att kritik av produktion är minst lika viktig. En väsentlig sak här är att arbetskritiken måste förankras i en diskussion om kapitalismen: det är slående att man kan tala om och analysera arbetslöshet utan arbetskritik eller kapitalismkritik. I ett annat seminarium talades det om det våld som utövas i arbetssamhällets tecken, ett våld som ofta legitimeras utifrån tanken om att man ska reglera och hålla i schack, undvika de värsta konsekvenserna (Keynes) och runda av de största motsättningarna. Den enda utopin man kan tänka sig här är att alla får ett jobb. Den här formen av internalisering och diskurs ställdes mot en möjlighet att solidaritet kunde vara något annat än intressegemenskap; det var en lovande diskussion som jag gärna skulle ha hört mera om.

Jag smög också in på några akademiska sessioner där olika papper kring Marx och Marxtolkningar presenterades. Min avsikt var dels att lyssna in mig på hur saker diskuteras, och dels att få en större förståelse för punkter där folk är oeniga i hur de tar sig an Marx. Jag måste bekänna att jag tycker det blir rejält svajigt i resonemangen när man som en del ville tillämpa Marx på kulturella fält genom att t.ex. bunta ihop Marx och Bourdieu (fast jag tillhör inte den senares fan-club direkt). Det som var positivt under de här sessionerna, bortsett från diskussionen om kultur+Marx, och trots en viss tendens till navelskåderi, var ett försök att komma på det klara med marxistiska grundbegrepp som värde, mervärde och abstrakt arbete. En annan ständigt pågående diskussion är om Marx' Kapitalet ska läsas som en historisk utredning eller som en begreppslig utläggning om den kapitalistiska logiken; med andra ord, hur hänger det begreppsliga och det historiska ihop. Även denna diskussion har ju en rätt så akademisk karaktär, men jag tror ändå att den är viktig, om inte annat är det saker jag själv hela tiden måste förhålla mig till eftersom jag skriver en avhandling om lönearbetet och där uppstår konstant frågan om undersökningens karaktär och det är inte speciellt lätt att navigera på ett klarsynt sätt här. Reflektionerna om det historiska/logiska knöts ofta till en annan viktig fråga i marxism, och det är vilken status begrepp som värde, abstrakt arbete och t.ex. pris har. Även dessa funderingar kan te sig inåtvända, men ger man sig i kast med hur mainstreamekonomer diskuterar ekonomi tycks det som om det är just den typen av ingångar man måste påminna sig om, dvs.: vad är den kapitalistiska processen och på vilken nivå ska man betrakta olika fenomen som t.ex. pengar, pris, minskande vinster eller utbud/efterfrågan (eller överutbud/underkonsumtion)? (Och för att ta ännu ett begrepp som inte diskuterades explicit i de seminarier jag bevistade: vad är utsugning? konkret armod eller systemisk exploatering?) Man återkom ständigt till frågan om varför det är så viktigt för marxister att se på kapitalismen utifrån det totala värdeskapandet, att alltså inte utgå från den enskilde kapitalisten/arbetaren som man gör i exempelvis den ekonomi som är förankrad i homo economicus och som jobbar med statiska kategorier om ekonomi, varor, utbyte, pengar och arbete. Jag tror att just den aspekten hos Marx och marxister ofta inte uppmärksammas tillräckligt mycket, eller det blir inte klart varför det här kan vara utgångspunkten om man vill beskriva vad kapitalism är. De här sakerna har också en bäring på hur kapitalismens motsättningar gestaltas, och det kommer att bli politiskt relevant.

Ja, det om det. Givande till största delen, även om jag som vanligt har svårt att följa föredrag på ett koncentrerat sätt från början till slut (och trots övriga neuroser kring konferenser, ett i mitt tycke rätt så obehagligt mänskligt sammanhang jag går på bara om jag tycker det är riktigt mycket värt det). En sak som alltid är irriterande på en konferens av den här kalibern är att man måste välja bort saker - jag skulle gärna ha gått på seminarier om prekariatet (där det finns några finska teoretiker som är intressanta) och ett annat om oavlönat arbete, men, men.

Filosofi.

På morgonen - JÄVLIGT tidigt i beckmörkret - stövlade jag iväg till insten för att där tillsammans med andra välkomna ett gäng gymnasister som var på studiebesök. Dessa var på gymnasisters vis trötta och disträa och sen nån nyfiken. Kollektivt gnagande på bullar där i morgonmörkret på ämnet filosofi. Vi andra tomtar försökte representera vårt kära ämne och prata klokt/sansat om filosofin som verksamhet och studieämne. På kvällskvisten ugglar jag framför datorn på jobbet. Har tagit en lur och satsar på långskift. Så det där som ibland händer mig. Jag sitter bland mina papper, dokumentet öppet, skriverskriver. Idisslar ditten/datten och försöker skapa ordning i en text som rusar åt femtio olika håll. Då. Alltså herregud vad ÄR filosofi egentligen, vad är det jag håller på med för fråga och hur tusan ska jag ta itu med den när jag väl klurat ut vilken den är, vad är det nu att filosofera egentligen, vänta nu, hur GÖR man, varför gör man, vad var nu grejen? Och är det nu vettigt att alls överhuvudtaget grubbla över vad filosofi är, gäller det inte att köra på bara? Va. En enda sörja i skallen. Alltså helt som en reaktion, ur matsmältningsapparaten typ väller den fram. Och det konstiga är att den där sortens icke-tanke sker i en anda både av djupaste förvirring och något slags hopp om att kanske, kanske och det här MÅSTE på nåt märkligt jävla mirakulöst-systematiskt sätt gå att reda och städa opp. Och det där är som sagt på en och samma gång uttryck för både total vilsenhet och något slags nujävlar och hur det öppnar för varför det där med filosofi hela tiden förnyar sig, som verksamhet alltså - jag upplever sällan filosofi som ett metodiskt trälande fram till klarhet. Det är precis just tvärtom, och då handlar det inte om något jox om kreativitet. Och det löjliga här är förstås att jag drabbas av vad-är-filosofi trots att jag sysslat med de här sakerna i ... öh ... . Det är perverst. Man borde ju liksom så småningom fatta vad det är man håller på med där i textgömmorna efter så lång tid i branschen. (Jag vet inte om det är bara jag, om det finns andra filosofer som nojar sånt där, och om det kanske förekommer i andra discipliner också, det måste det säkert göra.) Och ja, om det inte framgått än så är det precis de här grejorna som jag tycker gör det både oändligt fint och oändligt frustrerande med filosofi.

Aten

Gruppresor är ett intressant socialt experiment. Baxa in ett gäng filosofer på ett flyg till Aten och ha dem att vandra runt på historiska platser och låt dem spendera aftnarna på barer runt i stan. Det uppstår genast en jargong. Vissa deltar kanske mer än andra, men jargongen är egentligen ingens. Det är ett slags samförstånd, socialitet (eller så ter det sig i mina öronögon) men också ett sätt att uppleva saker tillsammans. Så här reagerar jag: 1) jag deltar 2) jag lyssnar roat 3) jag väntar ut det och sen öppnas plötsligt samtal på helt andra villkor 4) jag blir trött i själen och går till hotellet och läser de senaste veckornas Ny tid. Jag trivs utmärkt i sammanhanget och gänget men det är också bra att gå på egen hand. Jag och min kompis bestämmer oss för att försöka jobba lite. Vi sätter oss på ett kafé i anarkiststadsdelen Exarchia (där finns bokhandlar, en massa olika kaféer och också ockuperade hus - ett bra ställe helt enkelt). Vi går dit två dagar i rad. Jag vänjer mig vid det grekiska, tjocka kaffet med dess speciella konsistens. Den säregna ro som infann sig där berodde kanske delvis på att samma 5 stycken av typ Miles Davis smoothaste repertoar spelades om och om igen, båda dagarna. Till slut blev jag galen på det, naturligtvis. Rent allmänt taget tycker jag inte riktigt att jag varit i en stad förrän jag just på motsvarande vis parkerat mig på ett kafé för en långsession. Inget speciellt händer alls, folk går förbi, man lyssnar på hur folk pratar utan att kanske förstå ett ord av vad de säger, man iakttar den specifika plats man sitter på. Jag gillar sånt där jag.

Jag har inte varit i Aten förut och allt med staden är omtumlande. Som synskadad tar det alltid ett rejält tag att vänja sig vid själva den fysiska strukturen för en stad. Det är både ett fanstyg och en bra sak i den mån det får mig att lägga märke till små, små detaljer som är ovidkommande för andra. Hur gatorna ser ut, hur trafiken fungerar, vad man måste se upp inför, hur gatans koreografi struktureras. Låt mig säga att de attiska gatorna håller en halvblind person aktiv, och intressant nog blev jag inte tjurig av det, utan det var helt enkelt som det var.

Det ekonomiska läget i Aten märks nog tydligt, men på väldigt olika sätt. Demonstrationer sker fortfarande, man strejkar på universitetet (en rörig historia som jag inte helt förstod - tjänster som skapats och tjänster som skärs bort och hur ingendera skett ändamålsenligt) och man ser folk som ber om pengar och de som gör det är inte alls någon enhetlig grupp. Men man fattar inte vidden av det under en veckas vistelse. Jag pratade med en filosof från Atens universitet som menade att hela stan har ändrats radikalt sedan krisen, att själva livet där har ändrats. Ett sånt perspektiv öppnas förstås inte när man som turist lever just turistens icke-vardag.

 Den här bilden sammanfattar ganska bra vad Atens trafik går ut på. Man måste se sig för - jävligt noga. Det går snabbt, är hektiskt, bullrigt och rörigt ibland. Man vänjer sig säkert.

 Anarchy is freedom!

modern konstskulptur?

 Fotografiet är suddigt men poängen är att jag vill ha de här gubbarnas jobb. Fotot är tagen uppe på en skithög kulle (dit jag mirakulöst nog krälat upp, vilket var bra) och gubbarna sålde förfriskningar. De tycktes vara kompisar. Snackade lågmält mellan vattenflaskorna, njöt av skuggan (det är fortfarande hett i Aten så här års), kollade menande på svettiga halvlevande personer (som jag) som dristat sig upp. 

 Fina byggställningar.

Den här frassen är jävligt förbannad på turister som rantar upp och ner för att kolla trasiga hus. Jag förstår henom.

Cheesy himmel/gråa hus.

"situationen i Grekland"

Det som händer i Grekland är hemskt. Frågan är dock hur våra föreställningar om ett land i kris börjar leva sitt eget liv. Jag läser om Grekland på Utrikesministeriets sidor. Bland uppgifter om risker, hotbilder, ficktjuvar, trafikfaror, reseförsäkringar, dyra hemtransporter vid sjukdoms- och dödsfall, jordbävningar och skogsbränder kan man också läsa följande: "Grekland kännetecknas av spontanitet och avsaknad av brådska. Saker och ting går ofta sin egen gilla gång, utan strikta tidtabeller." Det är något omtumlande med det där, raden av varningar och svårigheter - sen det där om livet som går sin gilla gång utan brådska. Att läsa det just där, på Utrikesministeriets bedömningssidor om "situationen i Grekland". Omtumlande kanske för att det är så många konstiga saker som sker när man funderar på vad det innebär att besöka ett ställe, i vilket ljus jag själv börjar tänka på kris, säkerhet och infrastruktur. Kanske som ett slags praktiska problem; det blir så att säga en skala från sjukdomsfall till demonstrationer till skogsbränder till icke-stressade greker. "Saker man ska förbereda sig för." Alltså det är bra att de där sidorna finns, annat säger jag inte, där finns mycket viktig information, telefonnummer och annat som är bra att veta på resande fot. Men just ett visst förhållningssätt som lätt anmäler sig när man som utomstående, resenär, ska åka till ett land, och landet blir - "situationen i Grekland", ekonomisk kris, Gyllene gryningen, skogsbränder och kanske du blir irriterad över att en butik inte har öppet när du förväntar dig att den ska vara det. (Jag säger heller inte att det här utplattande perspektivet av nödvändighet är förbundet med att resa, men jag kan lätt känna sådana trådar dra i mitt eget tänkande, och det är inget vidare.)

Läste för övrigt Kajsa Ekis Ekmans bok om Grekland häromveckan. En bra sak med boken (vid sidan av att hon gör upp med många dumma myter om Grekland och greker, bland annat i relation till det där om "avsaknad av brådska") är att det inte blir ett porträtt av "situationen i Grekland" tecknat på avstånd som en journalist som snabbt ska skissera hur saker är. Istället visar hon upp en myllrande bild av förändrade omständigheter: folk som har det svårt på jobbet i och med krisen (där det blir en lyx att alls ha ett jobb), folk som tar ställning till om det är en god idé att emigrera eller inte, människor som blir beroende av sina föräldrar på ett nytt sätt, en historia av korruption som tar sig vissa uttryck nu, olika förhållningssätt till politik som går i kors ibland, demonstrationer och folk som är skeptiska mot demonstrationer, partier och schatteringar som bildas och försvinner, oro och bitterhet. I boken beskrevs hur krisen ändrar hela livets villkor. Och att det inte rör sig om en entydig "situation". Boken beskriver både hur livet går sin gilla gång, för att det måste göra det, trots krisen, men också hur människor beskriver sina liv som uppbrutna, levda på undantag. Det är kanske viktigt att tänka de här aspekterna tillsammans.

Till alla, alla, alla...

Men den här heta sommaren var det fuktigt i Jerusalem skitgatan likaväl. Och det var liksom en fröjd för folket att gå fram där då barfota och svalka fötterna i vägsmutsen. Men annars, i vanliga tider, är där bedrövligt. Vatten och smuts går vandraren ända opp till knä. Och vagnar och kärror har en särskild typ här i socknen bara för Jerusalems skitgatas skull. Hjulen är mycket, mycket högre på det att vägsmutsen icke måtte tränga in i åkdonet. Och genom Jerusalems skitgatan måste envar om man ville komma till Mariehamn. Och det ville man när man måste.

För någon månad sen skrev jag om Joel Pettersson i förbifarten här på bloggen. Pettersson var en åländsk författare som publicerade sig på olika håll, och sysslade med olika sorters konst, men som väl aldrig fick något stort erkännande. I efterhand har flera böcker med hans texter sammanställts. Nu läser jag Till alla, alla, alla... Det är en säregen bok. Fin är den och om ni ser den i faggorna: läs. Litteratur för dagdrömmeri och byfåneri. Allt material är inte lika starkt, men Petterssons skrivande riktar in sig på omvärlden på ett sätt som ger plats åt hela tillvaron och plirar på människor, djur och natur med en ständigt intresserad blick. I många av berättelserna slås jag av hur Pettersson på ett briljant sätt använder sig av dialekt - inte för att smycka ut eller så eller skapa en "genuin" stämning; språket hänger ihop med den värld som man tar syn på. Texten tar sig ibland formen av kringirrande episoder medan andra avsnitt är ett slags sagor. Mitt egentliga ärende var det här stycket, om tänkande.

    Här måste jag passa på och skämma ut mänskorna en hel hop igen för stora, inbillade högfärden hon bär på. - Jo, mänskan går och inbillar sig att det är hon, hon som tänker. - Jag tänker, jag tänker, säger mänskan, liksom om hon från början var upphov till tankarna och gjorde dem.
   Men tag bort hela livet omkring henne - tag bort sol och måne, tag bort vinden som blåser och vattnet som rinner. Tag bort gräset som växer och träden som susar. Tag bort alla djur från jorden. Stäng in mänskan i ett mörkt rum. Låt henne vara så länge inne i mörka rummet tills hon glömt hela livet som sprudlat omkring henne.
  Bed mänskan sen att tänka. Försöka om hon kan. Vad hittar hon på? Ingenting. Tala vid fången, som i åratal suttit i stenmurens cell, om vad som pinat honom mest. [...] - Det är enformiga livet som pinar mig mest. Det händer ingenting omkring mig. Jag får ingenting att tänka på. - Jag får ingenting att tänka på, svarar fången. Får, får.
   Och ändå går mänskan omkring och säger: - Jag tänker.  

inre mörker och civilisationers fall

Hos mig är det banaliteter som lockar fram de allra största vredesutbrotten. Ursinnet som rusar mellan öronen, pirrar i fingrarna, dunkar i bröstkorgen. Rätt sällan blir jag så arg. Nej jag har inte livskris (får vi hoppas), jag har jobbat med excel och word. Utmaningen i eftermiddags bestod av att snabbt tillverka adresslappar för snigelposten. Jag har stångats med samma uppgift tidigare och det går åt helvete och tar onödig tid i anspråk genom oändligt famlande mellan funktionerna. På grund av omständigheter måste jag fixa det här. Det strular och jag kommer genast i dålig stämning. Excel låser sig. En dialogruta blinkar 'otillåten åtgärd'. Fanskapen staplas på varandra. Dricker en kall espresso från lobotomicaféet. Provar allt jag kan komma att tänka på, klippa ut, klistra in, tabeller, mallar, heimlaga strukturer, printa på vanligt papper, kolla mot en lampa och se om det stämmer med klisterlapparna (och att sitta ner och göra just precis detta). Det fungerar inte. En konstig urladdning sker: den omedelbara, ohanterliga vreden. BLIR VANSINNIGT FÖRBANNAD. Vill kasta saker ut genom fönstret ut på Biskopsgatan men det skulle inte ha sån estetisk effekt si för att filosoferna befinner sig på våning 1. Ärligt talat: vill grina en skvätt. Jag svär, muttrar och gruffar så högt att halva Arken hör (sorry). Frågar efter tips på Facebook, sånt brukar hjälpa. Och till slut gör det det, tack snälla människor som ger instruktioner åt en eldsprutande furie (Facebook har sina briljanta sidor). Nån nämnde att det är just sånt här som får civilisationer att falla och det är precis vad det handlar om. Den där oändliga frustrationen som föds ur att vara handfallen och att saker kråtar, kråtar, krånglar och konstrar. Irritationen blir bara värre av det rör sig om en struntgrej under en annars stressig dag. Borde författa stipendieansökning och en deadline flåsar i nacken, teknikstrulet liksom kanaliserar den övriga paniken mot ett tydligt objekt: de satans blinkande dialogrutorna och de hopplösa fälten som vägrar foga sig som jag vill. Och tiden går. Att riktigt känna i sin kropp hur timmar spills - LIVETS tid i det ÄNDLIGA människolivet - och äts upp av saker som egentligen borde ta 3 minuter, max.

Men den ilskan hade säkert en själsligt renande kraft. Med frid i hjärtat kravlade jag mig uppför en kulle och ner igen för att äta sushi och filosofera kring vad internet och andra vidunderliga tekniska fenomen är - egentligen. Frågan blir både filosofisk och materialistisk. I den lilla lokalen spelas något som påminner om ZZ Top och ute regnar det medan en ensam solreflektion hänger kvar på en av Tavastgatans höghus. De vegetariska sushibitarna är underbart goda.

Alltså det här livet.

Två skivor

Maximalism med Joseph Hammer: I love you please love me too. Den här musiken kryllar och letar sig in i hjärnmoset. På något vis är det bra att bli inkastad i labyrinten som albumet utgör. Som att vistas inne i en musikalisk cementblandare. Jag har en grej med artister som producerar saker som på en och samma gång rotar läskigt inne i örongången och som klamrar sig fast vid hela ens uppmärksamhet. Det är knarkigt, jazzigt, murrigt och kaotiskt. Radion sänder från dina snåriga mardrömmar. Njut.

Minimalism med For Barry Ray: New Days. Stram men inte tråkig musik som låter ett instrument vandra varsamt i riktning mot ett annat (orgel, piano, gitarr, klarinett och olika typer av elektroniskt fifflande märks mest). Lågmält och vackert på ett opretentiöst sätt. Jag har ingen aning om vem artisterna är, råkade läsa om skivan (där man jämför med Talk Talk, vilket gjorde mig nyfiken) och satte mig ner och lyssnade. Omedelbart drabbande är skivan inte, däremot skapar den sitt eget utrymme, och det tycker jag om. Det är jazz, fragmenterad folk och det är drone och alltsammans passar ypperligt - KLICHÉVARNING! - för surmulna eftermiddagar en sån här höst som kört igång köldmaskineriet alldeles för tidigt.

(Jag gillar musik som låter lite hemlig, kommer genast att tänka på Sheriff som jag dillat om tidigare, för länge sen, här på bloggen - jag återkommer ofta, ofta, ofta till skivan Sail, sail, sail away!, också den en hemlighetsfull, mycket lågmäld (men inte mesig) sak. Sån där skiva som är precis vad jag vill att musik ska vara.)

Båda skivorna hittar man på olika tillgängliga sätt.

Män som tar plats

Bilden kommer från den här roliga bloggen, som sammanfattar ett JÄDRANS IRRITERANDE fenomen. (Är lite lockad att ge mig in i en rant om män som tar plats och erfarenheter av att diskretboxa undan nån okänd gåbbe som sitter bredvid en på bussen eller i bion för att påminna denne om hur hans lekamen approproprierar mer än nog utrymme men livet är för kort och jag är för trött. [med stränga nononsenseskärgårdsrösten]: SLUT ÅV MÄ ETTÄNN!)

främmande = sann?

Läser Henri Lefebvres Critique of Everyday Life (första volymen publicerades i mitten av fyrtiotalet) på jobbet. Lefebvre är kanske mest känd för sina böcker om platser och städer, men han har också skrivit ett tredelat verk om vardag och filosofi, ett tema jag gillar. Det är en intressant bok, men hittills slås jag av hur typiskt filosofisk den är (och "filosofisk" är inget smicker). Följande citat är ett exempel:

To look at things from an alien standpoint - externally and from a reasonable distance - is to look at things truly. But this strange and alien way of looking at things, disoriented but true, is the way children, peasants, women of the people, naive and simple folk look.

Beskrivningen av det enkla folkets naivitet är inte särskilt tilltalande. Det Lefebvre tycks ha i tankarna är att vi ur det främmandegörande perspektivet får syn på den vardagliga och bekanta världen på ett nytt sätt som utmanar t.ex. invanda auktoriteter eller förgivettagande bilder. Det kan ligga en del i det där, dvs. att man kan börja leva på ett sätt där en sorts bekanthet stampas fast, eventuellt för ett visst syfte (för att ta ett samtidspolitiskt exempel: fattigdom beror på att folk inte jobbar så hårt som de kunde göra). Det riktigt skumma i citatet är hur det främmande jämställs med att betrakta något på avstånd. Om det alls ligger något i att man genom att vara desorienterad lär sig något nytt så kan det väl just inte vara så att man befinner sig på tryggt avstånd. Skumt är det också utifrån Lefebvres egna premisser: att få syn på oss själva kan bara göras om vi befinner oss mitt i det vardagliga - en bra poäng.

Att vara desorienterad i olika bemärkelser är kanske tvärtom att inte alls ha någon viss distans eller någon viss form av närhet till en sak. Det är oklart om det ens är vettigt att prata om desorientering och "standpoint" i samma mening. Tänk t.ex. på vad det är att bli överrumplad över att en viss person kläcker ur sig ett sexistiskt skämt, att man helt kommer av sig i sin promenad när man ser tre ambulanser på andra sidan vägen, eller att någon hälsar på dig som om ni vore nära bekanta utan att du känner igen henne. Man kan säkert göra för stor affär av att vara desorienterad (att världen plötsligt Öppnar Sig i sin Förunderlighet) men det man skulle kunna karaktärisera ett sådant tillstånd som är att man har förlorat fattningen, eller fotfästet, och man vet inte alls varifrån eller hur man ska titta på saker eller närma sig något. Ibland kan det röra sig om en tillfällig upplevelse (man inser att den man pratade med är skolkompisen från gymnasiet, eller för att ta ett annat exempel, man är vilse i en stad och märker plötsligt var man är) men det kan också röra sig om en form av desorientering som förändrar allt - som då du ska fortsätta prata med personen som kläckte ur sig det sexistiska skämtet (eller som då man kommer på sig själv med att ha tänkt något överjävligt fel). Att vara desorienterad är att inte ha en viss position eller ett visst perspektiv. Desorienteringen hänger ihop med orienteringen - en aktivitet, en viss rytm kanske, livets strömmar. Man bestämmer sig inte för att vara desorienterad - och på samma sätt är det ytterst skumt att tänka att man kunde besluta sig för att inta ett främmande perspektiv på något. Jag vet inte om Lefebvre tänker att man kan, men ord som just "standpoint" och "a reasonable distance" framkallar bilden av någon som tassar fem steg åt sidan för att speja på en scen ur en viss vinkel. 

Det som är lustigt är att i början av den här boken (så långt jag hunnit) blir det Främmande ett slags superbegrepp som kontrasteras med det bekanta och invanda men som just som i citatet markerar både avståndstagande och ett visst sätt att beröras av saker, som man gör när man är desorienterad. Men berörs man av något kan man INTE säga att man ser saker på ett sant sätt bara om man placerar sig på avstånd. När man läser vidare blir det klart att Lefebvre verkar tänka att avståndet och främmandeskapet ska ge upphov till oro, man blir obekväm och ruskas om - alltså är det inte den oengagerade observatören som efterfrågas. Trots det är det något betänkligt med idén att det är bara genom det främmande, genom avslöjande, som man kommer att se något för vad det är (Lefebvre talar, på marxistiskt vis, mest om att se saker i deras motsägelsefullhet - något som i sig kan vara mycket fruktbart tycker jag). Jag har nog varit inne på det här tidigare någon gång: att tänka sig att verkligheten måste avkrävas avslöjanden kan också leda till självbedrägerier - man snurrar in sig i sin egen misstänksamhet. (Lefebvre är delvis medveten om att det finns problem. Han säger bland annat att ett utbrett alienationsperspektiv i konsten kan leda till fascination. Jag tror han har rätt och att det är extremt lätt att hitta sådana exempel från litteratur och film - filmstjärnor trippar omkring i ett experimentellt klipp och ser allmänt alienerade ut; alienationen blir glamorös. Senare i boken finns en briljant passage där Lefebvre skriver om hur meningslöst ett allmänt alienationsbegrepp blir och hur det leder till individualism.)

En av de förskräckligaste meningarna i boken hittills lyder så här: "To see people properly we need to place them at a reasonable, well-judged distance, like the objects we see before us." På klarspråk: värre bullshit får man leta efter. Tanken här tycks vara att närhet alltid och hela tiden genererar en mängd illusioner och att avstånd öppnar upp för ett slags existentiellt allomfattande främmandeskap som väcker oss ur dvalan.

När jag läser en sån utsaga hoppas jag att filosofen ifråga packar ihop sina pinnaler, går hem, och glömmer precis allt hen höll på med inne på kontoret - vad vore det att leva som om det där är sant?

Jag är grundligt oenig med Lefebvre när han om filosofin skriver: "The philosopher's vocation is such that he is almost entirely and almost always above the naivety of the passing moment." Men det är en väldigt vanligt bild av filosofi och filosofen som något som kikar in på samtiden från sitt avskilda och kontemplerande hörn.)

slutsatsen

Är trött på en massa saker med min avhandling. Helst av allt skulle jag avrunda så här, genom att citera Baudrillard (som i sig är en tröttsam gubbe): "We remain rooted in the problematic of necessity and freedom, a typically bourgeois problematic [...]." Riktig fuling till mening, i alla fall i dess översatta språkdräkt. Ja, ja, typiskt borgerligt det här med frihet & nödvändighet som man kan trassla in sig i på oändligt långrandiga sätt så det blir oklart både vad man filosoferar om och vad man politiserar om - SLUT, over & out. 

bloody business

Alltså det här. Varje månad tror jag att jag är dödssjuk. Bara att skriva testamente, hej med er. Sen klarnar det: detta var ju helt naturligt, bara ett tecken på en välmående lekamen med vanliga funktioner - det här tillhör det kvinnliga livet. Alltså satans skit. Jag har ont i magan hela dagen. Painkillers hjälper inte om de inte intas i någon form av swedenborgianskt tillstånd av föraning. Krälar på sunkiga soffan hemma. Har ett möte på insten och överväger allvarligt att ta en taxi dit. Tar inte en taxi dit för man tar inte taxi till jobbet. Projektilspyr inte ner nån byst på filosofiska och svimmar inte på professorns rum. Genom ett Guds mirakel går det att samtala genom dimmorna. Bra. Vaggar hem i gråvädret och kan inte göra nåt annat än att fortsätta kräla på soffan. Igen: fans fan. Det här gör mig förbannad varje fucking månad. Det är självupptaget av bara tusan men så är det. Jag häller upp en STOR whisky som smakar myrmark och sot. Botar gör den inte men gott smakar den. Skål och god natt.

vi lever i den bästa av världar!

Som middagsunderhållning ser jag på ett bokprogram från SVT (under de senaste 6-7 åren har min käraste ägodel varit en digitalbox med inspelningsfunktion). En tidigare chef för ICA pratar med Birger Schlaug (som varit språkrör för Miljöpartiet i Sverige). Schlaug är skarp och ställer bra frågor och hummar expressivt skeptiskt åt företagarens åthävor. VD:n har skrivit en bok som heter Jobbskaparna och det är frapperande hur flummig han framstår i nästan allt han säger - flosklerna duggar tätt och mycket vill VD:n inte över huvud taget gå in på.

- Schlaug frågor om det är bra att ungdomar förväntas ta emot lågavlönade jobb. VD:n säger att detta är absolut nödvändigt och det viktigaste är i alla fall att komma ut på arbetsmarknaden. När Schlaug påpekar att det kan vara svårt att få ett hyreskontrakt om man har så låg lön kan VD:n inte svara någonting alls, bara upprepa det han redan sagt.

- VD:n pratar om etik i affärslivet. Han har engagerat sig för funktionshindrade i arbetslivet och han är kritisk mot olika fördomar. Det låter bra. Sen blir herrn lite mera filosofisk och då blir det snömos. Visst är det så att affärsintresset är det grundläggande, annat är det inte tal om, säger VD:n. En sekund senare säger han att det som motiverar är etiken. Han målar upp en perfekt harmoni mellan etik och företagande.

- Schlaug frågar torrt om det är rätt att en VD tjänar mångdubbelt mer än en ungdom. VD:n blir indignerad och anser frågan vara polemisk. Efter lite mummel säger han sedan att han tycker att det inte är mer än rätt. VD:n har trots allt mera ansvar och är värd sin höga lön.

- VD:n säger att företagande i sig borgar för mångfald, både socialt sett och genom att företagen konkurrerar sinsemellan. Schlaug påpekar stillsamt ICA:s andel av matvaruhandeln i Sverige, mångfald jovisst. VD:n säger att problemet inte är där utan globalt, och det finns ju en del "undantag". VD:n berättar att han började sin bana genom att sköta en butik i Ronneby. Det gick bra för butiken och den expanderade massivt. Hur gick det egentligen till, frågar Schlaug, vad hände med mångfalden där? På sin blogg skriver Schlaug att VD:n förklarar det hela så här i sin skrift: "Vinst är något som kommer av att en företagare i konkurrens med andra gör något rätt, att det skapas kundnytta..." Ja-a, klarspråk.

- På frågan om varför kvinnor har en så dålig ställning i näringslivets topp svarar VD:n att hans egna ledningsgrupper minsann innehåller en stor diversitet.

- Schlaug ställer sig frågande kring det här med jobbskapande. Vad är det egentligen för jobb som ska skapas? Arbetslösheten är hög, men hur ska det fixas? VD:n talar sig varm för att kommunerna ska arbeta bättre med företag, exempelvis genom att tillstånd ska ges mera flexibelt och det ska gå undan också. Då kommer massvis med nya jobb att rulla in. Schlaug frågar på nytt: men vilka är de där jobben? VD:n har absolut noll att säga och upprepar det där med bra företagsklimat, bra relationer mellan kommun och företag, så ska jobben skapas.

I en intervju med ex-VD:n läser jag om hur roligt det verkar vara att vara chef: " – Mina dagar är fullbokade men jag är noga med att lägga in egentid i arbetsschemat. Två timmar i veckan tränar jag på gym och den tiden är helig. Den ruckar man inte på."

"upplevelse"

En underlig grej är det här ständiga tjatet om företag som erbjuder upplevelser. Att gå på bio ska vara en upplevelse. Att besöka en läkarstation ska kunna utvärderas som en upplevelse. Att besöka ett ställe som turist ska vara en upplevelse. Att köpa ett par nya hörlurar ska ge en bättre upplevelse. Att köra en bil ska vara en upplevelse. Att installera en app på sin telefon (om en nu har en sån där smart) ska möjliggöra nya upplevelser. Att läsa en bok (snarare än en e-bok) ska vara en upplevelse. Att gå på festival ska vara en upplevelse. Att äta på en restaurang ska vara en upplevelse. Att åka flyg ska vara en upplevelse. Att gå in i en butik ska vara en totalupplevelse. Att titta på en solnedgång framhålls som en upplevelse när den ramas in i ett glassigt instagramfoto på fb. [Land x] kan upplevas helt på egen hand - inte inom ramen för en all-includedresa och då får man skräddarsy sin egen upplevelse enligt sina egna unika behov.

Upplevelsesnacket går naturligtvis i många fall tämligen uppenbart ut på att sälja grejer och presentera saker som: det här är inte bara [en butik, en hälsostation, ett par hörlurar, en kommun, en festival, en bio, ett ölsjapp] det är en UPPLEVELSE! Upplevelse ger skenet av integrerade helhetslösningar och satsning på att alla mina upptänkliga behov och känslor blir tillfredsställda. Samtidigt ska upplevelsen vara en källa till överraskning, upplevelsen måste vara ny varje gång. Upplevelsejargongen är väl speciellt påfallande inom turism och ett mönster som gör begreppet intressant är dess tänjbarhet. Att åka till en fattig favela tillsammans med en guide kan bli en "upplevelse" - i värsta fall kan upplevelsespråket på olika sätt erbjuda helhetslösningar också för dåligt samvete: jag har ju upplevt något av misären, alltså är jag ju medveten om att problemen finns. Upplevelsen blir både ett äventyr, en tillfredsställelse av nyfikenhet och det kanske är frestande att tänka på upplevelsen i denna form som, för att använda ett annat eländigt inflationsbegrepp, ett uttryck för empati.

En skevhet i upplevelsespråket var också något som slog mig när jag läste en av mina favoritbloggar om litteratur. Bloggaren skriver om en vackert utformad bok och påpekar sen att större och djärvare satsningar på den fysiska boken kunde göra att boken blir en "totalupplevelse" och att det därmed skulle vara lättare för boken att hävda sig. Min undran gäller alltså om "upplevelse" i det här sammanhanget ska förstås som att man tar fram en ofta bortglömd aspekt av läsande och litteratur, den riktiga boken som man kan ta i och som kan vara formgiven på attraktiva och snillrika sätt. Eller hur mycket kretsar begreppet här kring att göra boken kommersiellt intressant, att man genom att tänka på boken som helhetsupplevelse hittar nya ingångar till att sälja böcker? Bloggen skriver om att försvara den traditionella boken och det är då jag undrar om boken överhuvudtaget måste försvaras, i synnerhet genom fluff som det här med upplevelse.

En annan grej med upplevelsediskurserna är att de ställer in dig på att närma dig ett fenomen utifrån DIN EGEN upplevelse - att gå på restaurang, att besöka en festival, att gå på bio, att resa, att handla en skiva, att springa på ett kulturevenemang kommer då att bedömas helt enligt vad jag vill ha. Det här är förstås inte uppseendeväckande alls i en kontext där saker säljs, eventuellt, men det är ändå som att alla de här sakerna - bion, resan, krogbesöket, inköpet - inte alls måste handla om mig på det där sättet. Att gå på bio är att se bra filmer och umgås, att äta mat ute kan få dig att uppskatta en ny maträtt, att köpa de där hörlurarna möjliggör att du kan lyssna på musik på jobbet. Poängen kan förefalla dunkel men det jag skulle vilja säga är att fokuseringen på upplevelse kanske inte alls gör rättvisa åt hur jag tänker kring t.ex. de där hörlurarna (en praktisk belägenhet som jag nu fixat) eller restaurangbesöket ("herregud kocken är skicklig och jag kunde äta den där maträtten varje dag, det här stället är toppen, dit måste du gå!" - - - "det var väl ingen större matupplevelse, vem som helst kunde ju laga den maten och restaurangen ser dessvärre tråkig ut också, den har ingen karaktär" två perspektiv som kan vara väldigt olika i vad som betonas som viktigt och oviktigt och hur man beskriver situationen på restaurangen.).

Upplevelsesnacket är också märkligt när det tränger in i verksamheter där det kanske inte ens är något konkret som säljs, som då ett kulturellt evenemang eller ett besök på biblioteket som är helt gratis ändå presenteras som en "upplevelse". Jämför också sättet att prata om att uppleva en stämning i en viss stadsdel i en stad - ett språkbruk som numera är väldigt vanligt.

Jag undrar i vilken mån inflationen i begreppet upplevelse inte bara grundar sig på expansiv marknadsföring, utan också till viss del påverkar hur vi tänker på saker, vilka förväntningar vi har på platser och situationer och vilka krav vi ställer på saker (en bekant om New York: ja men det var ju inte vad jag väntade mig, staden levde inte upp till att det skulle vara så där speciellt - hen var uttråkad för att New York som stad inte erbjöd en stor upplevelse.). Det är något skumt med idén om att allt som är värdefullt kan omsättas i upplevelsetermer. Ofta sammanhänger det med tanken om att vardagen i sig är grå och tråkig och så WHAM kommer en extra-ordinär upplevelse som räddar oss från den enformiga upprepningens lunk. Guldkant i vardagen och allt det där. Upplevelsen är unik, personlig och subjektiv och you better experience anything at least once.

Googlade exempel:

- "Stjärnkock gör utfodring till upplevelse."
- "En upplevelse som present blir alltid rätt!" (Begrunda vilka konnotationer 'upplevelse' har här! Jag tror det rör sig om många saker samtidigt. När jag börjar googla är det jättemånga sidor som marknadsför upplevelsepresenter.)
- "SJ Upplevelser: köp upplevelsen hos SJ!"
- "Vill du uppleva något nytt? Vill du få minnen för livet? Vi på [....] förmedlar och söker ständigt nya upplevelser."
- "Halland är fullt av fantastiska upplevelser, allt från intressanta och spännande besöksmål till sevärdheter och aktiviteter. Du finner också tips på historiska platser och natur- och kulturupplevelser runtom i Halland."
-  "Vad stimulerande det är med ett avbrott i vardagen för en upplevelse utöver det vanliga. En ny plats, nya erfarenheter, natur, kultur, stillhet eller adrenalinfyllda äventyr för den orädde."
- "Skogen som upplevelse - 7,5 högskolepoäng. Kursen handlar om att skapa förutsättningar för naturupplevelser och kommunicera kunskap om skogslandskapet, leda och guida grupper i olika skogsmiljöer, praktiskt tillämpa utomhuspedagogik, planera och genomföra olika typer av upplevelsearrangemang, diskutera utomhusverksamheters inverkan på folkhälsan samt beskriva skogens sociala värden utifrån ett entreprenöriellt synsätt."
- "Se sommarens kritikerrosade utställning Hello Nature med William Wegman och upplev samtidigt en av världens vackraste konsthallar..."

OK det här inlägget är lite av stating the obvious. Ändå finns det saker att fundera på här, tycker jag.

stress mgmt

På jobbet. Nära sammanbrottets brant. Försöker sätta mig in i ett nytt och intressant ämne för att alldeles för snart hålla en förläsning om det. Om det är något jag är dålig på, inte bara dålig utan katastrofalt vansinnigt bortappad, är det att föreläsa. Svettas och pratar goja, yrar, associerar, fantiserar, grovhugger i ett töcken, tar mig friheter med de språkliga strukturerna (mest i form av ööööö) och efteråt minns jag inte ett ord av vad som sagts. Nu sitter jag på jobbet och försöker läsa. Boktraven med böcker som ivrigt hamstrats från 5 olika bibliotek kastar en ominös skugga. Stör mig på ALLT. Kollegans skrivande dånar i öronen. Dunk dunk dunk ... DUNKpunkt. Jag funderar på om jag försynt ska be hen skriva lite tystare, men heregud jag hamrar själv på tangenterna när det faller sig. Och egentligen finns ju det där ljudet mest som en projektion. Försöker lyssna på musik men också musiken distraherar (har ägnat ett excessivt antal timmar åt att skaffa hörlurar, ett essentiellt arbetsredap, hejdå hörsel). Kan inte tänka en enda tanke utan varje tangentnedslag splittrar tankeverksamheten. Inte ens det lugnande flödet på Facebook hjälper, då hjälper ingenting. Går ut i solen, en enorm frihetskänsla utanför Arkens stängsel fastän jag bara traskar trettio meter till fiket som utgjort många dagars räddning. Sätter mig utanför och läser - börjar omedelbart smyglyssna på kollegor från andra discipliner som snarvlar Wittgenstein, form & innehåll. En konstvetaremeritus skymtar förbi och där ser jag fem bekanta till. Hej hej hej, yes ses sen. Får ett gott didaktiskt råd mitt i alltihop. En geting surrar runt huvet och nog är det en fin höstdag fast det annars är eländigt. Vandrar de trettio metrarna tillbaka. Min kompis berättar en god nyhet. Min mor ringer och redogör för olika sorters plommon och vad olika släktingar haft för sig. Tänker några förskingrade tankar om begär, retorik, Platon och den där panikstressen försvinner plötsligt. Det blir vad det blir - själen är odödlig, skönhet är godhet och idéerna är eviga, så det så.

tre grejer

1. Läs en bra (men lite kort) text skriven av Roland Paulsen (han som annars brukar skriva om arbete) om ett oroväckande fenomen i psykiatrivärlden: diagnosinflationen och kommersialisering av psykiatrin som gör det svårt att urskilja vad vi på riktigt gör när vi kallar folk sjuka (det här är inte en allmän skepsis mot psykiatri eller diagnoser).

Att DSM växt från ett par hundra sidor till en tegelsten på tusen, är ett utslag av det befogade mindervärdeskomplex som psykiatrin från början lidit av relativt övrig medicin, säger Greenberg. Blint fokus på reliabilitet – att samma symptom ska kunna diagnostiseras på samma vis oavsett läkare – har inte kunnat skyla över frågan om diagnosernas validitet – huruvida de verkligen beskriver något sjukt hos människan.

Med andra ord: vad händer när man börjar stirra på STRIKTA KRITERIER som det viktigaste i hur diagnoser fastställs och definieras?

2. Kort och luddig fundering om musik & moral: Muslimgauze gjorde mycket bra musik under en lång tid. Han var extremt produktiv men hans politiska hållning var väl aldrig helt klar, grumlig och snurrig snarast. Jag lyssnar på random saker jag sugit ner på nätet, och är på inget sätt en expert på katalogen. Har svårt att värja mig för det här:



Den här essän om Muslimgauze är skriven av Jace Clayton, aka DJ Rupture. Jag skulle hålla med om hans analys, att musiken är långt mera öppen än t.ex. de dumma titlarna antyder. Själv visste jag ingenting om artisten när jag började lyssna. Frågan är om man kan lyssna på den här musiken och glömma artisten? Min egen hållning är att man kan: en artist/författare/regissör säger en sak om sina verk, men dessa verk lever också ett annat sorts liv, som bara ibland snurras in i det som upphovsmänniskan påstår om dem (vilket inte är samma sak som att gå in i någon ensidig hyllning av konstens autonomi; nya frågor om konst och moral uppstår). Frågan är vad man gör när man säger att t.ex. Muslimgauzes musik är antisemitisk p.g.a. vad artisten kläckt ur sig i intervjuer. Själv är jag inte säker på vad man ska tänka.

Muslimgauzes alster bygger till stor del på found sounds. Han har rotat och letat och bygger ihop helheter med egna instrument, röster och distortion. Elektronisk dansmusik, dub och industrial blandas friskt. Det här skapar en dekontextualisering som jag slukas upp av men som samtidigt gör mig orolig. Visst är det suggestivt, men finns det också något som är lockande på ett mysko vis här, att en viss del av världen framstår som ett slags västerländsk fantasi (vad DJ Rupture pratar om som "half-buried signifiers") där plats och tid rörs ihop och där låttitlarna i många fall som sagt inte bidrar till något annat än agitprop och förenkling. De olika språk som förekommer i låtarna förstår jag inte och följaktligen blir det som sägs inte något som kan bidra till att kontextualisera. (Videon är ett annat spår, här visas ett konkret ställe.) Jag grubblar vidare i natten och inser att jag tycker att det är ENORMT svårt att tänka och formulera sig kring just musik.

DJ Rupture är aktiv på många håll, han har bl.a. gjort en skiva under sitt eget namn och så gjorde han jättebra musikprogram på WFMU, en radiokanal stationerad i New Jersey som du kan skruva fram här på nätet och så måste du också kolla deras fantastiska arkiv.

3. På Åland ska skärgårdstrafiken privatiseras, dvs. driften av färjorna konkurrensutsätts. Efter flera år av funderande har beslutet tagits. Jag är själv för dåligt insatt för att bedöma den här saken, men vad som är slående i diskussionen däromkring (och den är livlig) är hur genuint oeniga folk verkar vara om en MÄNGD saker: kommer privatiseringen att spara pengar? hur påverkar det arbetsförhållandena för folk som jobbar ombord? kommer det här att vara bra eller dåligt för skärgårdsbor? är privatiseringen bara en första förändring som sen kommer att leda till ännu flera förändringar, t.ex. i hur rutterna ser ut (den åländska skärgården är utbredd och det finns många öar; man tycks sträva efter att skapa kortare rutter för att spara pängar)? vad exakt ska man spara in på? vad innebär det att privatisera i just DEN HÄR branschen? hur påverkas långsiktigheten i skärgårdstrafiken? Klart är i alla fall att det finns många starka åsikter här i olika riktningar fastän så gott som alla är eniga om att något måste hända. Det som är viktigt att hålla i tankarna när det gäller frågor om privatisering är att vidden av förändringen kommer att synas bara på lång sikt, och då kan de viktiga frågorna inte bara vara av ekonomisk art, hur mycket man sparat.

Bra bloggar?

Har inget vettigt att komma med själv just nu (man blir endimensionell i skallen av att peta på avhandlingstext). Ställer därför frågan: har ni tips på bra och läsvärda bloggar? Jag pimpade upp en blogglista här till höger och insåg att det är ett begränsat antal bloggar jag läser och återkommer till. Efterlyser bra bloggar om litteratur, feminism, film, musik, filosofi och politik (etc.), men också bloggar av folk som kan beskriva vardagslivet på bra sätt. Eller varför inte bloggar som snöat in sig på något och gör det bra. Jag behöver mera bloggar för att distrahera mig själv från att skriva färdigt min avhandling - hjälp till med denna ädla uppgift! Själv tycker jag att det roligaste med att ha en blogg är att det är en sorts kravlöst skrivande som dels kan hjälpa en att formulera groende och luddiga tankar, och dels är det en form av skrivande som jag absolut behöver vid sidan av mera strukturerat och inramat resonerande. Bloggande blir ibland fånigt, balanserar på massvis med gränser och det finns många svårigheter där men jag håller fast vid att bloggen som format innehåller en mängd fina möjligheter.

Insomnia: tre skäl

1. Uncle Boonmee Who Can Recall His Past Lives regisserad av Apichatpong Weerasethakul är en film jag hade lätt att dras in i men svårt att formulera mig kring. På pappret lät filmen virrig och kitschig och jag hade inte riktigt lust att se den men herregud - jag har inte varit så uppjagad av film på länge, fastän det till och med är svårt att överhuvudtaget beskriva vad filmen går ut på. Rörande, knasig, poetisk - en märklig film om dödlighet som varken är sentimental, linjär eller naturalistisk. Jag har bara sett två filmer av Weerasethakul, och båda har varit omvälvande filmupplevelser. Det jag uppskattade i båda filmerna var att filmerna gör drastiska hopp och släpar med sin tittare, som helt enkelt får hålla ögonen öppna och hänga med till vart man nu förs. I de flesta filmer är det bekanta världar man rör sig och till och med sci-fi bjuder sällan på något som på riktigt skulle vara en värld där du inte alls vet vad som kommer härnäst. På ett sätt som är både lågmält och vardagligt lyckas Weerasethakul närma sig något som på en och samma gång är självklart och - nu får jag söka efter ord - sällsamt. Ibland är jag rädd att jag lurats med på kontemplativt kitschäventyr, men sen ger jag upp den misstanken - eventuellt kan en film få vara lite löjlig? Kanske är det något med det jag tycker om här? Man kan tycka vad man vill om filmen, men för egen del fångar den här typen av frågor kring vad en film över huvud taget säger åt en, att försöka artikulera hur något berör och om man blivit förförd av en dubiös film det som gör det kul att titta och fundera på film.

2. På jobbet lyssnar jag på Julia Holters två senaste skivor och herregud, hon är bra! Det har tagit ett tag för mig att få upp öronen för hur det här är värt att stanna upp inför, men nu. Hennes musik har alla möjliga kopplingar. Det är lite som Laurie Anderson, lite lounge jazz från en annan planet, lite sovrumspop, några steg åt Stereolabs håll eventuellt, lite mystiskt. Introvert och nyfiket.

3. På Facebook får jag tips om den här, bara crazy. En av de saker som gör mig sömnlös är Lacans skjorta. Jag vill ha precis just en sån för det skulle helt garanterat sätta fart på filosoferandet.

yrvaken reflektion: spelbolag

Jag har fått en prenumeration på Nya Åland i gåva. Det är en bra tidning, närdemokrati och folk&fä. Men tidningen får mig också att dagligen fundera över hur oändligt surrealistiska dom där kobbarna är. En grej som verkar tas som ett vardagligt politiskt faktum är att när landskapsfinanserna nu är i olag (t.ex. eftersom den klumpsumma skattemedel Åland får av det sk. riket krymper) är det Paf-pengar som tillfälligt ska rädda ekonomin. Det är slående att det är ett spelbolag som antas stå som garant för de pengar som måste skjutas till för att landskapets ekonomi ska gå runt. Alltså, jag har helt enkelt inte fattat sociologin bakom det där. Är inte ute efter att moralisera, utan nyfiken mest, och som när det gäller en mängd ekonomiska fenomen, yrvaket förvirrad.  Enligt Nyan ska 70 % av överskottet från Paf gå till utvecklings- och sysselsättningsåtgärder. Det är något helt grundläggande som jag inte har reflekterat över, dvs. hur spelbolag fungerar och regleras och hur vinsterna delas ut. Paf, en offentligrättslig förening, är "licensierat och kontrollerat" av den åländska regeringen och bolaget lever på spel online, casinon och automater på kryssningsfartyg. Paf i sig är ett intressant case om man tänker på hur ekonomisk makt kan vinnas. Där finns kopplingar till rederier, till offentlig ekonomi och koncernen är känd för donationer till välgörande ändamål.

Enligt bokslutet för 2012 skapas överskott som ges till sådan välgörande verksamhet genom "att erbjuda säkra och socialt ansvarsfulla penningspel". Där sägs också att Paf under de senaste 10 åren gått från monopolbolag till ett företag som tar del i den internationella konkurrensen. Man säger sig vilja utmana monopolbolagen (Veikkaus antar jag) genom att vara "lika ansvarsfulla" som de. Det som fascinerar mig här är blandningen av affärsspråk (man satsar på tillväxt), strikt offentlig styrning, sen det där om allmännyttan som tjänas genom folk som spelar och så på det kommer snacket om upplevelser och företagets ansvarstagande för sina spelare. Smaka på följande sats från en leadershipsite där en Paf-representant pratar om tillväxt och upplevelser: "Vi tror helt enkelt att upplevelser växer när de delas." Jag förvandlas till brittisk filosoffarbror i en stoppad fåtölj som försynt ställer frågan: and what does it mean? (Du hittar också andra godbitar på sidan, ledarskaps- och arbetsfilosofi och övriga aforismer.)

Jag tycker att nån borde göra en åländsk version av The Wire (som jag nyss sett sista avsnittet av. Briljant serie). Lite pengatvätt, lite skumrask på haven, lite regeringspolitik, lite hysch-hysch i styrelserummen, lite ljusskygga bankdramer, lite om filosofin kring "välgörenhet". Bara att skrida till verket! OK, verkligheten är knappast så spännande och snaskig, men det är någonting jag inte förstår mig på här, vilket visar hur lite jag vet om med Paf jämförbara bolag och vilken koppling till staten de har och vilket slags historia sådana företag har. Märkligt med ekonomiska fenomen som på ett sätt är väldigt framträdande och vardagliga (med annonser, spelautomater osv.) men som samtidigt bär på en hel historia av ekonomi, statlig övervakning (i Finland är det Utbildningsministeriet som fördelar vinsterna från Veikkaus) och attityder till spelverksamhet. Med andra ord är inte lotterilagen och dobbleribrott något jag gått runt och grunnat på hittills. Lite intressant är det nog.

Men det som de här snurriga funderingarna mest av allt genererade var en omedelbar lust att läsa om James Ellroys trilogi bestående av American Tabloid, Cold Six Thousand och Blood's a Rover.

årets martha

... det är ju jag! här står jag vid spisen en kulen söndagskväll med projektet äppelmos rott i hamn. helgens eventuella rumlande försvinner i ett nafs ur medvetandet och istället är det den oändliga stoltheten som pöser. här har jag fotograferat det hela riktigt fint, moset smakar gott sen i höstmörkret:

hoppas jag kom ihåg att diska plastbunken ordentligt, annars möglar hela rasket. ja i själva verket är det här ju så intressant att vi fogar in en aptitretande bild till från mitt mysiga kök. sen vid tillfälle ska jag vaska av mikron, och kaffebryggaren. kanske borde bjuda in någon hygienmedveten person. en fördel med att vara städointresserad synskadad person är ju att skiten faktiskt blir rätt osynlig. bildens filosofiska djup har att göra med att den oberoende av konstnären Lindmans avsikter (att föreviga bragden och myset) och försök till estetiskt tilltalande arrangemang av föremål visar upp verkligheten som den faktiskt är (smutsig), och så får konstnären genom sitt verks skoningslösa mimesis upp ögonen för en sida av den empiriska verkligheten som hen dittills varit blind för men som nu här i fotografiets egen logik blottläggs.

När vi för en gångs skull är inne på det här med sunt leverna och dygder tänker jag att man gör bäst i att läsa Nanna Johanssons kloka tips om en nyttig och variationsrik diet!