yrvaken reflektion: spelbolag

Jag har fått en prenumeration på Nya Åland i gåva. Det är en bra tidning, närdemokrati och folk&fä. Men tidningen får mig också att dagligen fundera över hur oändligt surrealistiska dom där kobbarna är. En grej som verkar tas som ett vardagligt politiskt faktum är att när landskapsfinanserna nu är i olag (t.ex. eftersom den klumpsumma skattemedel Åland får av det sk. riket krymper) är det Paf-pengar som tillfälligt ska rädda ekonomin. Det är slående att det är ett spelbolag som antas stå som garant för de pengar som måste skjutas till för att landskapets ekonomi ska gå runt. Alltså, jag har helt enkelt inte fattat sociologin bakom det där. Är inte ute efter att moralisera, utan nyfiken mest, och som när det gäller en mängd ekonomiska fenomen, yrvaket förvirrad.  Enligt Nyan ska 70 % av överskottet från Paf gå till utvecklings- och sysselsättningsåtgärder. Det är något helt grundläggande som jag inte har reflekterat över, dvs. hur spelbolag fungerar och regleras och hur vinsterna delas ut. Paf, en offentligrättslig förening, är "licensierat och kontrollerat" av den åländska regeringen och bolaget lever på spel online, casinon och automater på kryssningsfartyg. Paf i sig är ett intressant case om man tänker på hur ekonomisk makt kan vinnas. Där finns kopplingar till rederier, till offentlig ekonomi och koncernen är känd för donationer till välgörande ändamål.

Enligt bokslutet för 2012 skapas överskott som ges till sådan välgörande verksamhet genom "att erbjuda säkra och socialt ansvarsfulla penningspel". Där sägs också att Paf under de senaste 10 åren gått från monopolbolag till ett företag som tar del i den internationella konkurrensen. Man säger sig vilja utmana monopolbolagen (Veikkaus antar jag) genom att vara "lika ansvarsfulla" som de. Det som fascinerar mig här är blandningen av affärsspråk (man satsar på tillväxt), strikt offentlig styrning, sen det där om allmännyttan som tjänas genom folk som spelar och så på det kommer snacket om upplevelser och företagets ansvarstagande för sina spelare. Smaka på följande sats från en leadershipsite där en Paf-representant pratar om tillväxt och upplevelser: "Vi tror helt enkelt att upplevelser växer när de delas." Jag förvandlas till brittisk filosoffarbror i en stoppad fåtölj som försynt ställer frågan: and what does it mean? (Du hittar också andra godbitar på sidan, ledarskaps- och arbetsfilosofi och övriga aforismer.)

Jag tycker att nån borde göra en åländsk version av The Wire (som jag nyss sett sista avsnittet av. Briljant serie). Lite pengatvätt, lite skumrask på haven, lite regeringspolitik, lite hysch-hysch i styrelserummen, lite ljusskygga bankdramer, lite om filosofin kring "välgörenhet". Bara att skrida till verket! OK, verkligheten är knappast så spännande och snaskig, men det är någonting jag inte förstår mig på här, vilket visar hur lite jag vet om med Paf jämförbara bolag och vilken koppling till staten de har och vilket slags historia sådana företag har. Märkligt med ekonomiska fenomen som på ett sätt är väldigt framträdande och vardagliga (med annonser, spelautomater osv.) men som samtidigt bär på en hel historia av ekonomi, statlig övervakning (i Finland är det Utbildningsministeriet som fördelar vinsterna från Veikkaus) och attityder till spelverksamhet. Med andra ord är inte lotterilagen och dobbleribrott något jag gått runt och grunnat på hittills. Lite intressant är det nog.

Men det som de här snurriga funderingarna mest av allt genererade var en omedelbar lust att läsa om James Ellroys trilogi bestående av American Tabloid, Cold Six Thousand och Blood's a Rover.