Till alla, alla, alla...

Men den här heta sommaren var det fuktigt i Jerusalem skitgatan likaväl. Och det var liksom en fröjd för folket att gå fram där då barfota och svalka fötterna i vägsmutsen. Men annars, i vanliga tider, är där bedrövligt. Vatten och smuts går vandraren ända opp till knä. Och vagnar och kärror har en särskild typ här i socknen bara för Jerusalems skitgatas skull. Hjulen är mycket, mycket högre på det att vägsmutsen icke måtte tränga in i åkdonet. Och genom Jerusalems skitgatan måste envar om man ville komma till Mariehamn. Och det ville man när man måste.

För någon månad sen skrev jag om Joel Pettersson i förbifarten här på bloggen. Pettersson var en åländsk författare som publicerade sig på olika håll, och sysslade med olika sorters konst, men som väl aldrig fick något stort erkännande. I efterhand har flera böcker med hans texter sammanställts. Nu läser jag Till alla, alla, alla... Det är en säregen bok. Fin är den och om ni ser den i faggorna: läs. Litteratur för dagdrömmeri och byfåneri. Allt material är inte lika starkt, men Petterssons skrivande riktar in sig på omvärlden på ett sätt som ger plats åt hela tillvaron och plirar på människor, djur och natur med en ständigt intresserad blick. I många av berättelserna slås jag av hur Pettersson på ett briljant sätt använder sig av dialekt - inte för att smycka ut eller så eller skapa en "genuin" stämning; språket hänger ihop med den värld som man tar syn på. Texten tar sig ibland formen av kringirrande episoder medan andra avsnitt är ett slags sagor. Mitt egentliga ärende var det här stycket, om tänkande.

    Här måste jag passa på och skämma ut mänskorna en hel hop igen för stora, inbillade högfärden hon bär på. - Jo, mänskan går och inbillar sig att det är hon, hon som tänker. - Jag tänker, jag tänker, säger mänskan, liksom om hon från början var upphov till tankarna och gjorde dem.
   Men tag bort hela livet omkring henne - tag bort sol och måne, tag bort vinden som blåser och vattnet som rinner. Tag bort gräset som växer och träden som susar. Tag bort alla djur från jorden. Stäng in mänskan i ett mörkt rum. Låt henne vara så länge inne i mörka rummet tills hon glömt hela livet som sprudlat omkring henne.
  Bed mänskan sen att tänka. Försöka om hon kan. Vad hittar hon på? Ingenting. Tala vid fången, som i åratal suttit i stenmurens cell, om vad som pinat honom mest. [...] - Det är enformiga livet som pinar mig mest. Det händer ingenting omkring mig. Jag får ingenting att tänka på. - Jag får ingenting att tänka på, svarar fången. Får, får.
   Och ändå går mänskan omkring och säger: - Jag tänker.