"situationen i Grekland"

Det som händer i Grekland är hemskt. Frågan är dock hur våra föreställningar om ett land i kris börjar leva sitt eget liv. Jag läser om Grekland på Utrikesministeriets sidor. Bland uppgifter om risker, hotbilder, ficktjuvar, trafikfaror, reseförsäkringar, dyra hemtransporter vid sjukdoms- och dödsfall, jordbävningar och skogsbränder kan man också läsa följande: "Grekland kännetecknas av spontanitet och avsaknad av brådska. Saker och ting går ofta sin egen gilla gång, utan strikta tidtabeller." Det är något omtumlande med det där, raden av varningar och svårigheter - sen det där om livet som går sin gilla gång utan brådska. Att läsa det just där, på Utrikesministeriets bedömningssidor om "situationen i Grekland". Omtumlande kanske för att det är så många konstiga saker som sker när man funderar på vad det innebär att besöka ett ställe, i vilket ljus jag själv börjar tänka på kris, säkerhet och infrastruktur. Kanske som ett slags praktiska problem; det blir så att säga en skala från sjukdomsfall till demonstrationer till skogsbränder till icke-stressade greker. "Saker man ska förbereda sig för." Alltså det är bra att de där sidorna finns, annat säger jag inte, där finns mycket viktig information, telefonnummer och annat som är bra att veta på resande fot. Men just ett visst förhållningssätt som lätt anmäler sig när man som utomstående, resenär, ska åka till ett land, och landet blir - "situationen i Grekland", ekonomisk kris, Gyllene gryningen, skogsbränder och kanske du blir irriterad över att en butik inte har öppet när du förväntar dig att den ska vara det. (Jag säger heller inte att det här utplattande perspektivet av nödvändighet är förbundet med att resa, men jag kan lätt känna sådana trådar dra i mitt eget tänkande, och det är inget vidare.)

Läste för övrigt Kajsa Ekis Ekmans bok om Grekland häromveckan. En bra sak med boken (vid sidan av att hon gör upp med många dumma myter om Grekland och greker, bland annat i relation till det där om "avsaknad av brådska") är att det inte blir ett porträtt av "situationen i Grekland" tecknat på avstånd som en journalist som snabbt ska skissera hur saker är. Istället visar hon upp en myllrande bild av förändrade omständigheter: folk som har det svårt på jobbet i och med krisen (där det blir en lyx att alls ha ett jobb), folk som tar ställning till om det är en god idé att emigrera eller inte, människor som blir beroende av sina föräldrar på ett nytt sätt, en historia av korruption som tar sig vissa uttryck nu, olika förhållningssätt till politik som går i kors ibland, demonstrationer och folk som är skeptiska mot demonstrationer, partier och schatteringar som bildas och försvinner, oro och bitterhet. I boken beskrevs hur krisen ändrar hela livets villkor. Och att det inte rör sig om en entydig "situation". Boken beskriver både hur livet går sin gilla gång, för att det måste göra det, trots krisen, men också hur människor beskriver sina liv som uppbrutna, levda på undantag. Det är kanske viktigt att tänka de här aspekterna tillsammans.