Två skivor

Maximalism med Joseph Hammer: I love you please love me too. Den här musiken kryllar och letar sig in i hjärnmoset. På något vis är det bra att bli inkastad i labyrinten som albumet utgör. Som att vistas inne i en musikalisk cementblandare. Jag har en grej med artister som producerar saker som på en och samma gång rotar läskigt inne i örongången och som klamrar sig fast vid hela ens uppmärksamhet. Det är knarkigt, jazzigt, murrigt och kaotiskt. Radion sänder från dina snåriga mardrömmar. Njut.

Minimalism med For Barry Ray: New Days. Stram men inte tråkig musik som låter ett instrument vandra varsamt i riktning mot ett annat (orgel, piano, gitarr, klarinett och olika typer av elektroniskt fifflande märks mest). Lågmält och vackert på ett opretentiöst sätt. Jag har ingen aning om vem artisterna är, råkade läsa om skivan (där man jämför med Talk Talk, vilket gjorde mig nyfiken) och satte mig ner och lyssnade. Omedelbart drabbande är skivan inte, däremot skapar den sitt eget utrymme, och det tycker jag om. Det är jazz, fragmenterad folk och det är drone och alltsammans passar ypperligt - KLICHÉVARNING! - för surmulna eftermiddagar en sån här höst som kört igång köldmaskineriet alldeles för tidigt.

(Jag gillar musik som låter lite hemlig, kommer genast att tänka på Sheriff som jag dillat om tidigare, för länge sen, här på bloggen - jag återkommer ofta, ofta, ofta till skivan Sail, sail, sail away!, också den en hemlighetsfull, mycket lågmäld (men inte mesig) sak. Sån där skiva som är precis vad jag vill att musik ska vara.)

Båda skivorna hittar man på olika tillgängliga sätt.