främmande = sann?

Läser Henri Lefebvres Critique of Everyday Life (första volymen publicerades i mitten av fyrtiotalet) på jobbet. Lefebvre är kanske mest känd för sina böcker om platser och städer, men han har också skrivit ett tredelat verk om vardag och filosofi, ett tema jag gillar. Det är en intressant bok, men hittills slås jag av hur typiskt filosofisk den är (och "filosofisk" är inget smicker). Följande citat är ett exempel:

To look at things from an alien standpoint - externally and from a reasonable distance - is to look at things truly. But this strange and alien way of looking at things, disoriented but true, is the way children, peasants, women of the people, naive and simple folk look.

Beskrivningen av det enkla folkets naivitet är inte särskilt tilltalande. Det Lefebvre tycks ha i tankarna är att vi ur det främmandegörande perspektivet får syn på den vardagliga och bekanta världen på ett nytt sätt som utmanar t.ex. invanda auktoriteter eller förgivettagande bilder. Det kan ligga en del i det där, dvs. att man kan börja leva på ett sätt där en sorts bekanthet stampas fast, eventuellt för ett visst syfte (för att ta ett samtidspolitiskt exempel: fattigdom beror på att folk inte jobbar så hårt som de kunde göra). Det riktigt skumma i citatet är hur det främmande jämställs med att betrakta något på avstånd. Om det alls ligger något i att man genom att vara desorienterad lär sig något nytt så kan det väl just inte vara så att man befinner sig på tryggt avstånd. Skumt är det också utifrån Lefebvres egna premisser: att få syn på oss själva kan bara göras om vi befinner oss mitt i det vardagliga - en bra poäng.

Att vara desorienterad i olika bemärkelser är kanske tvärtom att inte alls ha någon viss distans eller någon viss form av närhet till en sak. Det är oklart om det ens är vettigt att prata om desorientering och "standpoint" i samma mening. Tänk t.ex. på vad det är att bli överrumplad över att en viss person kläcker ur sig ett sexistiskt skämt, att man helt kommer av sig i sin promenad när man ser tre ambulanser på andra sidan vägen, eller att någon hälsar på dig som om ni vore nära bekanta utan att du känner igen henne. Man kan säkert göra för stor affär av att vara desorienterad (att världen plötsligt Öppnar Sig i sin Förunderlighet) men det man skulle kunna karaktärisera ett sådant tillstånd som är att man har förlorat fattningen, eller fotfästet, och man vet inte alls varifrån eller hur man ska titta på saker eller närma sig något. Ibland kan det röra sig om en tillfällig upplevelse (man inser att den man pratade med är skolkompisen från gymnasiet, eller för att ta ett annat exempel, man är vilse i en stad och märker plötsligt var man är) men det kan också röra sig om en form av desorientering som förändrar allt - som då du ska fortsätta prata med personen som kläckte ur sig det sexistiska skämtet (eller som då man kommer på sig själv med att ha tänkt något överjävligt fel). Att vara desorienterad är att inte ha en viss position eller ett visst perspektiv. Desorienteringen hänger ihop med orienteringen - en aktivitet, en viss rytm kanske, livets strömmar. Man bestämmer sig inte för att vara desorienterad - och på samma sätt är det ytterst skumt att tänka att man kunde besluta sig för att inta ett främmande perspektiv på något. Jag vet inte om Lefebvre tänker att man kan, men ord som just "standpoint" och "a reasonable distance" framkallar bilden av någon som tassar fem steg åt sidan för att speja på en scen ur en viss vinkel. 

Det som är lustigt är att i början av den här boken (så långt jag hunnit) blir det Främmande ett slags superbegrepp som kontrasteras med det bekanta och invanda men som just som i citatet markerar både avståndstagande och ett visst sätt att beröras av saker, som man gör när man är desorienterad. Men berörs man av något kan man INTE säga att man ser saker på ett sant sätt bara om man placerar sig på avstånd. När man läser vidare blir det klart att Lefebvre verkar tänka att avståndet och främmandeskapet ska ge upphov till oro, man blir obekväm och ruskas om - alltså är det inte den oengagerade observatören som efterfrågas. Trots det är det något betänkligt med idén att det är bara genom det främmande, genom avslöjande, som man kommer att se något för vad det är (Lefebvre talar, på marxistiskt vis, mest om att se saker i deras motsägelsefullhet - något som i sig kan vara mycket fruktbart tycker jag). Jag har nog varit inne på det här tidigare någon gång: att tänka sig att verkligheten måste avkrävas avslöjanden kan också leda till självbedrägerier - man snurrar in sig i sin egen misstänksamhet. (Lefebvre är delvis medveten om att det finns problem. Han säger bland annat att ett utbrett alienationsperspektiv i konsten kan leda till fascination. Jag tror han har rätt och att det är extremt lätt att hitta sådana exempel från litteratur och film - filmstjärnor trippar omkring i ett experimentellt klipp och ser allmänt alienerade ut; alienationen blir glamorös. Senare i boken finns en briljant passage där Lefebvre skriver om hur meningslöst ett allmänt alienationsbegrepp blir och hur det leder till individualism.)

En av de förskräckligaste meningarna i boken hittills lyder så här: "To see people properly we need to place them at a reasonable, well-judged distance, like the objects we see before us." På klarspråk: värre bullshit får man leta efter. Tanken här tycks vara att närhet alltid och hela tiden genererar en mängd illusioner och att avstånd öppnar upp för ett slags existentiellt allomfattande främmandeskap som väcker oss ur dvalan.

När jag läser en sån utsaga hoppas jag att filosofen ifråga packar ihop sina pinnaler, går hem, och glömmer precis allt hen höll på med inne på kontoret - vad vore det att leva som om det där är sant?

Jag är grundligt oenig med Lefebvre när han om filosofin skriver: "The philosopher's vocation is such that he is almost entirely and almost always above the naivety of the passing moment." Men det är en väldigt vanligt bild av filosofi och filosofen som något som kikar in på samtiden från sitt avskilda och kontemplerande hörn.)