inre mörker och civilisationers fall

Hos mig är det banaliteter som lockar fram de allra största vredesutbrotten. Ursinnet som rusar mellan öronen, pirrar i fingrarna, dunkar i bröstkorgen. Rätt sällan blir jag så arg. Nej jag har inte livskris (får vi hoppas), jag har jobbat med excel och word. Utmaningen i eftermiddags bestod av att snabbt tillverka adresslappar för snigelposten. Jag har stångats med samma uppgift tidigare och det går åt helvete och tar onödig tid i anspråk genom oändligt famlande mellan funktionerna. På grund av omständigheter måste jag fixa det här. Det strular och jag kommer genast i dålig stämning. Excel låser sig. En dialogruta blinkar 'otillåten åtgärd'. Fanskapen staplas på varandra. Dricker en kall espresso från lobotomicaféet. Provar allt jag kan komma att tänka på, klippa ut, klistra in, tabeller, mallar, heimlaga strukturer, printa på vanligt papper, kolla mot en lampa och se om det stämmer med klisterlapparna (och att sitta ner och göra just precis detta). Det fungerar inte. En konstig urladdning sker: den omedelbara, ohanterliga vreden. BLIR VANSINNIGT FÖRBANNAD. Vill kasta saker ut genom fönstret ut på Biskopsgatan men det skulle inte ha sån estetisk effekt si för att filosoferna befinner sig på våning 1. Ärligt talat: vill grina en skvätt. Jag svär, muttrar och gruffar så högt att halva Arken hör (sorry). Frågar efter tips på Facebook, sånt brukar hjälpa. Och till slut gör det det, tack snälla människor som ger instruktioner åt en eldsprutande furie (Facebook har sina briljanta sidor). Nån nämnde att det är just sånt här som får civilisationer att falla och det är precis vad det handlar om. Den där oändliga frustrationen som föds ur att vara handfallen och att saker kråtar, kråtar, krånglar och konstrar. Irritationen blir bara värre av det rör sig om en struntgrej under en annars stressig dag. Borde författa stipendieansökning och en deadline flåsar i nacken, teknikstrulet liksom kanaliserar den övriga paniken mot ett tydligt objekt: de satans blinkande dialogrutorna och de hopplösa fälten som vägrar foga sig som jag vill. Och tiden går. Att riktigt känna i sin kropp hur timmar spills - LIVETS tid i det ÄNDLIGA människolivet - och äts upp av saker som egentligen borde ta 3 minuter, max.

Men den ilskan hade säkert en själsligt renande kraft. Med frid i hjärtat kravlade jag mig uppför en kulle och ner igen för att äta sushi och filosofera kring vad internet och andra vidunderliga tekniska fenomen är - egentligen. Frågan blir både filosofisk och materialistisk. I den lilla lokalen spelas något som påminner om ZZ Top och ute regnar det medan en ensam solreflektion hänger kvar på en av Tavastgatans höghus. De vegetariska sushibitarna är underbart goda.

Alltså det här livet.