Overkligt

Är mitt inne i att fundera på akademiska ceremonier. AKADEMISKA CEREMONIER! Det är svårt att orientera (& besinna) sig här, när själva verkligheten befinner sig på psykosens brant (AKADEMISKA CEREMONIER!). Det bultar lite lätt i huvudet - för mycket blod, skulle diagnosen ha varit för hundrafemtio år sedan - och jag försöker hålla mig sysselsatt med saker som inte kantrar ner i ett overklighetshål. Korrespondera, posta grejer som ska postas, skriva lectio och politisera det som av nöden ska politiseras. Festfixarrollen faller sig däremot inte helt naturligt för en blyg och flegmatisk schärgårschbo. Får ett frankt mejlsvar av min vän som meddelar att hen nog ämnar delta i spektaklet detta. Tycker de facto lite synd om folk som känner sig förpliktigade att delta i sagda spektakel. Min kollega Y har stått för sans, tröstbakelser och bilskjutsar. Åkte iväg till tryckeriet i fredags för att hämta upp bokboxarna. Är fortfarande klädd i något slags hemmapyjamas och rullar ut på stan för att gå på middag och öl. Sitter och svettas med en hop vänner och bekanta på Kerttulin kievari och hinner lyssna på en countrygåbbä med extraraspig stämma en liten stund på Kuka. Sliter upp den nytryckta bokjäveln ur väskan och visar den för J&L men sen står jag inte ut med det mera så river den genast ur händren på dem. Ålar hem och sover. Går ena dagen av festivalen Himera (HURRA för detta nya musiktillskott i Åbo!) på Kutomo där Lau nau spelar - fantastisk konsert med akustik som är utomvärldsligt bra. Folk sitter knäpptysta på golvet och på stolar i en lokal som känns bortom tiden på nåt sätt. Hoppas det blir många flera upplagor av festivalen ännu, helt suverän grej. Har kommit fram till att en bra förankring i vardagen är att äta mat, sova på natten och inte slira ut i nojor. Med sådana klokskaper på fickan kunde jag starta ett flådigt wellnesscenter ($$$). Trots detta kan jag ändå inte slita mig från en överhängande oro som vissa menar är irrationell. Tänk om det hela sen inte är godkänt utan att mitt hafsverk och råddtrassel orsakar akademisk skandal genom att bli underkänt efter disputationen? Men ja, försöker tänka på blommor, kattungar och skattedeklarationer för att inte flippa ut i akademisk surrealism. Imorgon ska jag tulta iväg till skrämmande FÄ-hus för det för alla disputander obligatoriska rektorsbesöket där jag och två kemister ska säga hej och överräcka de verk genom vilka vi vimsat bort de senaste åren. Hoppas rektorn bjuder på bulla&kaffe åtminstone.

"Vänsterns misslyckande", "rödgröna bubblor" & politiska känslor

Måste samla tankarna efter en diskussion på FB, flera diskussioner i köttrymden och surrande tankar i skallen. [VARNING FÖR SVAMMEL OCH SJÄLVKLARHETER!]

Nu efter valet diskuteras vänsterns misslyckande. Med rätta. SDP och VF backade båda (tillsammans nådde de historiskt låga 25 %) och förlorade mandat i riksdagen. Att försöka förstå valutgången är jätteviktigt, och utmaningen är att inte låta sig förstummas, eller landa i självgod retorik: om Finlands folk vore lite mer som MIG skulle nog landet vara i skick! Förbannad kan en vara (ja riktigt pissförbannad!), besviken med.

Det kvistiga med efter-valet-analyser är att det finns så många fallgropar. Att peka ut ett dumt&oinformerat Dom för ingenting gott med sig. Förakt, hopplöshet och allmänt trötthet är vad som då uttrycks. Lika farligt är det att förståelseprojektet och den gnagande frågan 'Varför förlorar vänstern? Vad är det som lockar väljarna till Sannfinländarna?' vänds till att vänstern på nåt vis borde fånga upp Sannfinländarnas väljare, fånga upp Sannfinländarnas indignation. Alltså HELT fel är den tanken naturligtvis inte, men den utgår från en premiss jag inte tror på: att indignation i sig är bra, och att det gäller att vrida den mot ett konstruktivt objekt. Och dessutom, att det övergripande målet är att på nåt vis efterlikna Sannfinländarnas folkliga koncept, 'på sitt eget sätt'.

Kanske så här: jag tror det finns politiska rörelser som plockar upp suspekta, om än på ett visst sätt begripliga känslor. Rädsla, en längtan efter (ett återvändande till) ett enklare samhälle, indignation.

Arbetslöshet, avfolkning av landsbygden, konkurrens, fattigdom gör vissa känslomässiga reaktioner begripliga. Ett parti som Sannfinländarna verkar göra allt för att bekräfta och renodla vissa besvikelser och förhoppningar, och det är viktigt att de här känslorna finns med i analysen av vad som lockar väljare till partiet. Att inte konfrontera sådana känslor är, kunde en faktiskt säga, att inte riktigt orka granska den situation som ger upphov till sådana känslor. Vad en sådan analys eventuellt också kan bidra med är att den pekar ut på vilket sätt en situation skapar skeva och ambivalenta reaktionsmönster. Ett exempel på det är oviljan mot invandring som uttrycks genom oron över 'våra jobb'. Kanske finns drömmen om en stabil finsk arbetsmarknad, en idealbild av hur det fungerade förr i tiden, när folk hade jobb och livet var mer förutsägbart. Våra jobb först. Situationen är att fabriker och pappersbruk stänger. Jobb försvinner. Folk måste besöka arbetskraftsbyrån. Förnedring och maktlöshet, ilska. 'Våra jobb'.

Alltså, det jag omtalade som 'farligt' är en idé att vänstern skulle plocka upp den här oron och rädslan och köra Sannfinländarnas vinnande koncept: våra jobb, vårt land, vår välfärd. Att förhålla sig till känslor av maktlöshet och indignation är också att försöka se vilket slags ekonomisk och social situation den känslan svarar mot, och just här måste t.ex. Sannfinländsk förståelse utmanas, idén att situationen helt enkelt är den att utlänningarna kommer hit och knycker 'våra jobb' och att lösningen därmed är att säkra 'vår arbetsmarknad'. Det är en djupt problematisk beskrivning av läget. En bättre situationsförståelse behövs, vad handlar globaliseringen om? Vilka processer gör att folk förlorar sina jobb och har svårt att hitta jobb?

Med andra ord: jag tror inte vänstern ställs enbart inför ett kommunikationsproblem, så att indignationen ska svängas mot ett mera välinformerat håll, utan snarare att en mängd känslor är symptom på ytterst oroande tendenser i samhället. Jag och min kompis har diskuterat de här sakerna i flera etapper: hen menar att indignationen ska förvaltas av partier med mera information på fickan. Även om jag alldeles bra kan förstå vad hen menar, och håller delvis med, är jag själv inte helt övertygad om den föreställningen.

Risken med en för enkel analys som i slutändan kan gynna ett parti som Sannfinländarna är t.ex. en uppställning där vänstern anklagas för att vara för urbant, för feministiskt och vänster därför borde vända sig till vanligt folk. Som om vänstern nu ska skippa feminismen och börja likna Sannfinländarnas uppfattning om vad vanligt folk är och vad vanligt folk behöver. Ni vet: sånt där 'verklighetens folk'-tjat. Visst kan det finnas mer än ett korn av sanning i att partier till vänster blir främmande för folk utanför innerstans glassiga och 'medvetna' kotterier. Men det innebär inte att feminismen ska slopas. Det innebär snarare, typ, att det inte är Centern som borde ha monopol på landsbygds- eller regionalpolitiken eller att Sannfinländarna ska ha monopol på att artikulera vad det innebär att vara marginaliserad. Det innebär att hela språket kring marginalisering behöver synas i sömmarna, och där handlar det just lika mycket om en välinformerad analys som att förstå olika sätt att uppleva en situation.

Men hu, det kan låta som att jag, på ett inte så lite paternalistiskt vis, pläderar för ett slags förädlande av politiska känslor. Sådana idéer har det ju inte direkt rådit någon brist på under de, tja, senaste 300+ åren där teoretiker ur olika tanketraditioner har bespetsat sig på känslor med potential att utveckla mänskliga samfund bara de förädlas istället för att förråas.

I en annars bra artikel skriver Ny tids chefredaktör att Janne Wass att vänsterförbundet med sina unga rödgröna riksdagsvalskandidater kanske har glömt 'de gamla dammiga gubbarna'. Det som stör mig, och som jag kanske själv också omedvetet har ramlat pladask ner i, är att analyshjärnor febrilt försöker göra sig en bild av de här 'dammiga gubbarna' nånstans inne i landet, bortom innerstans rödgröna glitter, de där gamla dammiga som vänstern på nåt vänster ska fånga opp genom att svinga håven åt lite andra håll. Nåt väldigt störande med sättet att tänka här. Det är utan tvekan bra och rätt att tala om svårigheten att nå ut. Men utan ett genuint engagemang och intresse för regionalpolitik och livet utanför de egna kretsarna kommer bekymret om vänsterns kommunikationsproblem att klinga tomt och stanna vid ett bekymmer om att samla röster. Etsas bilden fast av 'dammiga gubbar' är det nog inte ett vitalt intresse som i första hand förmedlas, utan tvärt om. Alltså jag vill under inga omständigheter antyda att det här är vad Wass ger uttryck för, utan den här oron finns i mig när jag funderar på saker efter valet.

Det är lätt att rulla fram urbana bubblor. Bilden är så bekant. Och kanske kan det vara början till någon form av självrannsakan, men då måste det nå bortom kåserande, eftervalkrabbismuttranden om att Persuna förstår en inte sig på där i Rödbergen. Den här självrannsakan måste kunna bränna till på riktigt, och då kan det inte gå ut på att måla upp bilder av hypotetiska dammiga arbetare på landet och i bortglömda städer. Kom ihåg: uppställningen rödvinsdrickande innerstadsbor och hårt arbetande folk i regionerna har ju herr Soini själv ett minst sagt varmt förhållande till. Uppställningen spelar honom i händerna. Det gäller att komma vidare från det där nu.

tittar på valvaka

Valresultatet gör mig deprimerad. Vänsterpartierna går bakåt, även om det är en stor, fin sak att Li Andersson lyckas så bra i Åbo. Att de gröna skräller tröstar mig inte nämnvärt. Miljöpolitik är bra, men finns den inte inbakad i en rejäl dos tillväxtkritik och kamp för ett samhälle utan fattigdom och klyftor är jag skeptisk.

Kameran sveper över de 'stora' partiledarna. Alexander Stubb börjar nosa på siffrorna och inser att läget nog inte är så dåligt som han befarat. Antydan till det välbekanta grinet. Just när bilden bryts säger han åt de andra: nå nyt jätkät.

En FST-journalist vänder sig till Antti Rinne, som ser smått förkrossad och mycket trött ut. Journalisten hojtar: är du regeringskåt?

Och Rinne ja. Han får frågan om hur 'de nya socialdemokraterna' ser ut. Finns dom, är dom kanske här redan? Ja, det 'nya' består i att ... umgås med vanligt folk. Är det alltså kommunikationen som brustit? Just det, nickar Rinne, mer än en smula mekaniskt.

Studion anmäler att ett av valets stora vinnare, C. Haglund, ska hålla tal på SFP:s valvaka. Kameran svävar runt på en Haglund som tittar än hit, än dit. Ingenting händer. Brus och grötiga människoröster. Plötsligt: kameran klipper till EXTREME CLOSE-UP, C. Haglunds berömda brillor upptar hela rutan. Effekten: som en skräckfilm. Flera sekunder går, C. Haglunds uttryckslösa ögonpar, bakom glasögonen. Ingenting annat. "Det här är en inklippt bild" lugnar man från studion. Sen håller C. Haglund tal, och det är något konstigt sorgset i hela hans uppenbarelse.

Jag skulle ha önskat att studion skulle ha låtit kloka Anu Koivunen analysera valresultaten hela kvällen. Hon säger en sak som är superviktig: även om det är Sannfinländarna som har blivit kända som invandringskritiska - den där eländiga eufemismen - finns det en sorts konsensus, stora falanger inom Center, Sossarna och Samlingspartiet som är negativa till såväl arbetskraftsinvandring som till invandring överlag. Det här borde lyftas fram mera.

Nästan allt med det här valet gör mig nedstämd. Det absolut värsta scenariot är en regering med Center, Samlingsparti och Sannfinländare, där Juhana Vartiainen är finansminister. Tack & godnatt.

Att låta saker hända - medelhavet

Läser artiklarna om nya katastrofer på Medelhavet. 700 döda utanför Libyens territorium, söder om Lampedusa. Räddningsinsatser och spaningar. Bara för några dagar sedan rapporterades 400 ha drunknat i Medelhavet i en liknande olycka.

Ifjol var det 219 000 migranter som gav sig ut över medelhavet, mot Europa.

Det är så satans absurt att det finns mäktiga lobbare som för det gränslösa kapitalets talan. Kapitalet som genom att röja undan 'hinder' ska kunna strukturera världen enligt sina egna gränser. Vårkyligt medelhav, människor som tjänar, en biljett i en båt sägs kosta kring 6000 dollar. Kapitalets rörlighet framställs i praktikalitetens och optimismens språk. Människors flykt från krig och ekonomiska katastrofer finns inte på radarn när det gäller vad som ses som en framtidsinriktad utmaning som omfattar grundläggande globala frågor. Handelsavtal ses som globala grundläggande frågor. Är jämförelsen billig? Jag tycker inte det. VAD SOM SES SOM AKUTA PROBLEM, OCH VAD DET BETYDER ATT NÅGOT ÄR JUST AKUT.

Jag läser artiklar där representanter för människorättsorganisationer uttalar sig. Deras nödrop klingar som nåt slags allmänhumanitära suckar - maktlösa.

I EU ett totalt ointresse att solidarisera sig med Italien, Malta, Grekland. Vad man i praktiken gör med sådant ointresse är att solidarisera sig med Legia Nord. Man har valt att inte förnya det Italienledda Mare nostrum (det fascismklingande namnet är såklart obehagligt) som har räddat många tusentals liv. FÖR ATT MAN INTE VILLE UPPMUNTRA SMUGGLARE&MIGRANTER.

hbl, idag: "Mark Micallef [journalist från Malta] har med åren kommit att nästan bara rapportera om den massiva flyktingkatastrof som utspelar sig i havet och på stränderna utanför hans hemland. Han säger att det är ett fenomen som riskerar att beskriva hela den tid vi just nu lever i, om ingen gör någonting."

Situationsbeskrivningen: UPPGIVENHET.
Situationsverkligheten: att EU inte vill ta itu med det här, vad det på riktigt skulle kräva. En representant för UNHCR antyder riktningen: "EU har gjort för lite och för sent. Lagliga kanaler och vägar för flyktingar att nå Europa måste också införas, säger Carlotta Sami,"

Nu ser det ut som att ett krismöte med EU:s utrikes- och inrikesministrar kallas samman.

Politiskt ansvar reduceras ofta till ansvar för specifika beslut, sådant man kan hållas ansvarig för i en rättegång, där ansvar har vissa fixerade kriterier, där ansvar är ett visst område, hit-men-inte-längre. Det gäller att skifta fokus, undersöka hur en situation har uppstått.

Ett annat, mycket mera fatalt och radikalt perspektiv är att ansvar också uttrycker vad människor låter hända. Ansvar som moraliskt rop, inte som en inringad zon där gränserna är ständigt förhandlingsbara. Jag tycker inte att det överhuvudtaget är orimligt att säga att EU faktiskt bär ansvar för att tusentals har dött på medelhavet i år - man har låtit det hända, låtit bli att ta itu med en annorlunda migrantpolitik och också aktivt understött beslut som gör att tre länder görs huvudsakligen ansvariga för räddningsoperationerna på Medelhavet. Inte minst bör tänkande som utgår ifrån att politik ska hantera riskerna med 'ökade incentiv' att åka över Medelhavet ses som en DEL AV PROBLEMET, inte en lösning.

Idag är det riksdagsval. Jag hoppas fler politiker landar i riksdagen som INTE står för åsikten att tragedierna på Medelhavet inte är Finlands problem och att Finlands enda utmaning är att hålla den egna ekonomin i skick, den egna handelsbalansen på plus och det egna territoriet säkert.

En bra artikel om strukturellt våld i EU:s migrationspolitik här.

Varufiering, otrygghet

För min vardag är jag helt och hållet beroende av starka glasögon. Som tur är har mina brillor hållit tiotals år. Qualität. Nu har jag lyckats slarva bort ett par dubbelslipade par som jag behöver för att både kunna se på nära och längre håll. Som uppslukade av jorden. Nu är det lite panik för att många situationer kräver de här brillsen. Går runt i optikeraffärer. Lördag. Ingen talar svenska. Kan inga optikord på finska. Blir hänvisad till kommersiella aktörer som utför syntest. Måste alltså stöda skurkfirmor som Mehiläinen eller megaoptiker som Instrumentarium. Ingen i kommunens regi gör tydligen detta. Min övergripande känsla i det här sammanhanget är otrygghet. Den otryggheten har långt att göra med att mitt grundbehov av bra glasögon hanteras av kommersiella aktörer med vinstintressen. Jag behöver en pålitlig optiker, inte en lafka som gör biznez på att sälja designerbågar. Som tur är finns det intresseorganisationer för synskadade som kan ge råd i såna här situationer.

Avslöja PKN?

Läser i en artikel en som menar att uppskattningen som Pertti Kurikan nimipäivät mött är av lite oklar karaktär och att dess egentliga art blir klar om vi t.ex frågar oss huruvida kvinnliga funktionshindrade skulle kunna göra samma saker som pkn och gillas. Nåt i perspektivet slår slint. Det HAR ofta en plats att ta sig en funderare på vad det skulle betyda om x vore en kvinna. Men här fick jag känslan att utgångspunkten är att det MÅSTE finnas nåt skumt/skenheligt (etc) i folks glada stöd och diggande av PKN. Att det liksommåste finnas nåt att reda ut bakom detta. Själv tror jag att en sådan blick på saker inte hjälper en att få syn på fördomar mot funktionshindrad, som var hens ärende.

att göra livet hanterbart

Läser en artikel på DN. En kognitionspsykolog har forskat tillsammans med en större grupp om människors reaktioner på tiggare. Det hen säger i artikeln är delvis helt bra. Hen talar om svårigheterna för människor att hantera andras lidande. Hen säger också att det är nåt problematiskt med den ekonomistiska bilden av den nyttomaximerande människan: att ge är något fundamentalt. Men ett grundperspektiv som förs fram är att empati är ett slags begränsad resurs, och att det gäller att hantera denna resurs på ett sätt så att resultatet är bra. Visst är det utmärkt att forskaren engagerar sig och oroas av människors upplevelse av hjälplöshet. Men sen görs detta till ett slags tekniskt problem. Vi kan inte hjälpa alla, och det gäller att komma över denna känsla, så att vi ändå kan hjälpa någon. Slutsatsen är då att "man visst kan nöja sig med att ge pengar till den första tiggare man möter och därefter gå vidare utan att behöva ha dåligt samvete." Jag fattar bara inte: sägs det här verkligen i egenskap av kognitionsforskare? "Man kan visst nöja sig." Finns det inte något oroande i idén att vetenskapen ska göra livet existentiellt sett mera hanterligt, mindre sårbart, mindre smärtsamt? Alltså, mitt i allt det här välmenande något jag vill ifrågasätta: att den stora uppgiften består i att göra allting mera hanterbart för oss, så att situationen inte är så smärtsam för oss, så att det känns meningsfullt att hjälpa för oss. Nåt i det där som är helt och hållet upp-och-ner. Sorry om jag flummar, men blir arg. "Om man ställer sig frågan 'vad kan jag göra för den här enskilda personen' i stället för att tänka på behoven i stort blir det mycket lättare att hantera mötet med fattigdomen." Alltså det jag menar är inte att det är suspekt att reflektera över vad den här situationen väcker hos en. Att känna sig hjälplös, att möta andras utsatthet, att vilja hjälpa, att gå förbi och känna sig dålig, att känna sig ansvarig. Tvärt om. Det skumma är när en forskare kommer och liksom erbjuder en mall för hur samvetet (som reduceras till mekanismer?) rationellt kan distribueras så att saker känns hanterbara - för oss.

Då nu sen

På tal om Thomas Mann hade jag en liten Bergtagen-upplevelse nyss. Ett mejl rasslar in i boxen och blicken fastnar på ett namn som är vagt bekant. Läser innehållet och personen som skrev det kommer jag sen genast ihåg, tydligt. Jag var lite aktiv i då välfungerande Couchsurfing. Hen som skrev mejlet övernattade hos mig och vi diskuterade lodz och filmer över en kopp te och sen över min paradrätt (...), gröt. Nu skriver hen att åboresa är inplanerad i augusti & att hen gärna ses och recappar vad som hänt i våra liv de senaste två åren. TVÅ ÅR? Okej, nu ska jag inte driva jämförelsen mellan ÅA och lyxsanatorium, kamelhårsplädar och kontemplativa-komiska spegelsamhällen alltför långt, men drabbas av den där tillkvicknande känslan av tid och rum. Jag har ingen aning om vad jag gör i augusti, och just nu finns det varken skräck eller ambition i den ovissheten. Bara det där yrvakna tidsmedvetna, som plötsligt blir tydligt genom det där mejlet.

Men ja, Bergtagen. Hans Castorp, ingenjörsfrö, åker upp till ett sanatorium i schweiziska alperna för att hälsa på sin krassliga kusin. Men han blir kvar på sanatoriet, och sugs in i dess rutiner, kverulerande samtal och kurer. En komfortabel tillvaro, utan tvekan. Bäst det är har en våt fläck på Castorps lunga konstaterats - ja, det här får nästan rollen av en hedersutmärkelse - och nu är det bara att fördriva dagarna med stränga liggkurer utomhus, täta besök hos läkaren och så de dagliga evighetslånga middagarna där sällskapslivets dramer skvalpar runt. Obemärkt går tiden men mitt i allt ska Castorp ge sig av, dit ner. Tillbaka. Första världskriget har brutit ut och i slutet av romanen beskrivs - om jag nu minns rätt, var ett bra tag sedan jag läste - ett yrvaket, högst ambivalent tillstånd. Okej, sådär har min doktorandtid nu inte riktigt förflutit, men det där tidsmedvetandet, omedvetandet. De två första åren: prövade mig fram, minns nästan allt, tvivel&sånt. Sen rullar åren på i en enda sörja utan att jag kan särskilja vad som hände det ena året eller det andra, var det nu 2008, 2010 eller 2014. Och jetzt, nåt annat. Kanske tillhör jag den sista generationen doktorander som blir bergtagna på det här viset, där tiden slutar att spela roll och existensen krymper ner till ett makligt, instängt Skrivande? Det här står ju inte direkt i enlighet med effektivitetsideal och snabbt-färdig och ut-på-arbetsmarknaden. Men ja, inte gå för långt nu i sanatorieromantiken. Den där tidsförglömmelsen har ju nog utmanats på vägen också, men trots det behållits rätt så orubblig: det tar den tid det tar.

Den där Bergtagen-bilden kunde ju kanske i själva verket spela en viss universitetsideologi i händerna: det gamla universitetet är kort sagt DEKADENS, LÅNGSAMHET, MJUKA STOLAR som man lätt försjunker i, en evig vila. Dags att ruska om skiten, göra stolarna mindre mjuka, kurerna mera skoningslösa så att man inte lockas till att bli en kverulerande zombie som lullar omkring i ett halvdött tillstånd. Arbetsmarknadens muller botar såna griller, ska ni se!

buddenbrooks

Kopplar av från arbetsfilosofin med en giftigt skriven bok om flit och lathet. Thomas Mann skrev tegelstenen Buddenbrooks när han var 25 (jesus). Rik handelsfamilj i Lübeck under 1800-talets mitt. De olika familjemedlemmarna har stort sjå med att leva upp till Familjenamnet. Patriarken dör och mamma Buddenbrook lägger sig till med klädsamt religiösa manér. Avkommorna ställs inför livets stora frågor: priset på vete, bjudningar och anständighet. Den ena sonen Tom är familjens Löfte. Flitig handelsman som Senior, pliktskyldig men med lite livserfarenhet i backfickan minsann. Andra sonen Krishan slarvar runt i existensen och på teatern; kort sagt en börda för klanen. En suitier, är vad han är, som varken förstår sig på pengar eller hederligt arbete. En av döttrarna har redan hunnit skilja sig två gånger. Det gäller att upprätthålla värdighet och att påpeka hur mycket man lärt sig om Livet och att man inte längre är en dum gås.  - - - - Lättsamt skojig roman om borgerlighet som det förhoppningsvis kommer att gå åt helvete med (jag har läst halva boken). Mann skriver spirituellt ironiskt och jag läser boken i en flink engelsk översättning. Till och med jag som hatar släktkrönikor står ut med denna roman som förvandlar krönikeformat till nåt närmast hysteriskt. Släktboken som fylls med anekdoter om födelse&död, pängar som ackumuleras och förloras, och en grundstämning som är obehaglig där nånstans mitt i roligheten och drömmarna om framgång eller åtminstone lite erkännande i societeten. Och ja, flitiga protestanter som inte tål slarviga livsnjutare - att ta det lite lugnt, att ligga lågt, att ta en funderare står inte högt i kurs - lyckas Mann frammana på ett skarpt och lustigt sätt, så att det blir tydligt hur det här med Hederligt Arbete genomströmmas av fasad och teater. Läser ivrigt vidare.

Blood&guts på åa

Det regnar och jag navigerar mot painosalama, tryckeriet. Framför dörrn är ett avspärrningssnöre som om nåt läskigt just hänt. Står och stirrar tills en gåbb dyker upp bakom mig och säger 'siitä vaan'. Därinne bland ljufliga trycksvärteångor får jag mitt provtryck. Förhandlar om tidtabell på darrhysterisk kvasifinska. River upp ett fingersår genast när jag får tegelstenen i handen & tumlar ut i regnet med färdigt blodfläckig bok. Nu: Kakor bullar bakelser och läsa igenom.

!vår!

Mitt liv har de senaste månaderna sugits in och ner i ett avhandlingshål där jag har växlat mellan att prokrastinera och panikåtgärda lokala och övergripande bränder. Idag har jag tittat på en video på Youtube där en norrlänning långsamt och föredömligt förklarar hur man manipulerar Word för att sidnumrorna ska börja på en viss sida i dokumentet. Yttervärlden har representerats av en eller annan helt och håller livsviktig kaffestund på Fabbes eller ölstund på stan. Innan jag går och lägger mig läser jag tio eller femton sidor i Buddenbrooks för att avleda (eller så int) tankarna. En pinsam eftermiddag tornar upp sig i närframtiden och efter det, den frihet som består i - ja, tja, det som är bortom. Söka jobb & läsa Montaigne, är den primära planen, och beta av tidningshögen, politisera och dricka kaffe.

Krysta fram

Ett av skälen varför det är en olägenhet att sitta i allmänna universitetsutrymmen, såsom arbetsrum och dylikt, när filosoferandet riktigt tar fart är de sinnliga uttryck denna aktivitet är förbunden med. Sitter hemma i pyjamas, musiken på max, och stångas med texten den eländiga och försöker - som G säger - mocka upp begrepp. Kör in i väggen, vet att det blir fel och det gäller att komma på rätt väg. DITÅT - men hur? Har under de här dagarna kommit på mig själv med små skrik: öö, aa, ååå. Grannar, hav förbarmande. Grejen är snart i tryckpressarna (hu). Redan queer-Sokrates beskrev sig som en barnmorska. Han tänkte på filosofin som återerinran, att det gäller att föda fram något som redan finns i en. För Sokrates sker det här genom samtal. Trots att filosofi för mig också är att få syn på och artikulera nya saker tycker jag något i det här uppenbart stämmer. Enkelt sagt: att tänka efter,  att genom någon annans fråga tvingas tänka efter, ompröva. Barnafödande är ungefär så långt man kan komma från mina egna livserfarenheter, men icke desto mindre sitter jag på min stol och krystar: öö, aa, åå!!! Som sagt, har alltid fascinerats över olika sätt att genom metaforer beskriva filosofisk verksamhet - allt från närmast våldsamt, sexualiserat manligt maktspråk till detta queera barnfödande. Hurra för Sokrates!

Att förhålla sig till Marx och marxism

På Kåren, av alla ställen, ordnades det i helgen ett seminarium om Marx. Om jag fattat rätt har tredje delen av Kapitalet getts ut på finska i en nyöversättning. Jag och min kompis rullar in i den lite sunkiga och murriga festsalen, där seminariet hålls. Blir förvånad av att se så många där. Åldersmässigt representerar vi ett litet ungdomligt (!) garde. De flesta är närmare sjuttio. De presentationer jag hör (vi kommer först efter lunchen) är till en början akademiska. Det handlar om olika representationer av 'arbetaren' och om Pikettys relation till Marx. Grafter och staplar och empiriskt material. Många av de följande inläggen är politiska, och uppmanar till grundförändringar, och påminner om Marx 'vision'. Det konstiga är hur illa berörd jag blir av seminariet. Å ena sidan stör jag mig på att Marx hos vissa reduceras till en empirisk nationalekonom vars teorier konkurrerar på samma teoretiska utrymme som de neoklassiska teoribildningarna. Å andra sidan, när stämningen blir mera politisk, tycker jag mig kunna urskilja en nostalgisk ton. Det tittades tillbaka på en tid på marxism-leninismen var snart sagt mainstream och jag fick känslan av att många ansåg att kärnan i denna bör förvaltas, och att dess åsidosättande är tragiskt: produktionskrafterna måste befrias! Arbetet - det RIKTIGA arbetet (kängor gavs både åt finanskapitalet och 'borgerlig' prekariatdiskussion - hyllades, även om de som yttrade sig också sinsemellan var oeniga om vilken roll teknologin ska anses ha i relation till kapitalismen. Det grälades om huruvida robotisering har något med värde och mervärde att göra och i så fall hur. - - - - Fint i sammanhanget var enigheten om att det går att prata utifrån begrepp som kapitalism och varufiering. Men sen, ändå, mitt obehag. Varifrån kom det? En inte så smickrande sak skulle vara att jag är åa-akademikern som är van att diskutera på ett visst sätt, och nu hamnade jag utanför en comfort zone, kanske också klassmässigt. Publiken bestod inte endast av akademiker. Där fanns människor som tycktes ha engagerat sig i vänster(kommunistisk)rörelse i många, många år. Och det jag inser är hur lite jag känner till och har tänkt kring den här rörelsen, dess mörka sidor, och olika typer av dissidentröster. Jag tänkte på G som brukar berätta om sekteristiska kommunister/vänstermänniskor på sjuttiotalet som vägrade sitta vid samma bord på krogen som folk som tillhörde nån annan schattering. Sådana schatteringar lever såklart vidare i dagens marxism (speciellt akademiskt) men situationen är, såsom många påpekade på seminariet, en annan. Men hatet mot socialdemokrater lever uppenbarligen kvar.

Dagarna innan läser jag en bok om Marx. Det är på många sätt en bra bok, insiktsfull (och Lindman får öva tyska). Men flera gånger under min läsning stannar jag upp, ruskar på mig, funderar. Inte kanske framför allt på vad som sägs, utan hur det sägs, vad som betonas gentemot vad, attityder som eventuellt kommer till uttryck. Boken är starkt kritisk mot olika former av marxism och kritiken är ofta klarsynt & träffande och betonar vikten av att tydligt skilja mellan historiska och begreppsliga anmärkningar. Sen smyger nåt annat in, nåt grumligare. "Handböckerna" ikläs idel förringande epitet. Författaren hamnar in på ett spår där djup betonas, i kontrast till ytliga sociologiska/historiska beskrivningar som endast lyckas få syn på, som hen skriver, "avledda" fenomen. Å ena sidan är hen ute efter något som jag kan begripa & sympatisera med: det är viktigt att inte stanna vid en beskrivning och låsa sig fast vid den på ett sätt som gör att mera grundläggande saker skyms bort. Sysslar man med frågor om ekonomi och arbete är det här otroligt viktigt, inte bara på grund av ideologier som finns, utan också på grund av vad arbete och ekonomi kommit att bli i kapitalismen. Och dessutom: pysslar man med att läsa Marx är det nog så svårt och utmanande att reda ut relationen mellan historiska och begreppsliga (logiska) analyser och missförstånd gällande det här leder lätt till t.ex. att Marx ses som en typ som föruspår hur kapitalismen kommer att utvecklas och att hans syn kan avvisas eftersom han spådomar inte besannades. Men det jag samtidigt oroas av, och faktiskt: irriterar mig på, i den här boken är en tendens att liksom gotta sig i de där bakomliggande djupen, de som endast och enbart kan nås via en indirekt metod, inte genom exempel på vad folk faktiskt gör och hur de förstår vad de gör. Att det liksom smyger sig in en viss iver i att BLOTTLÄGGA bakomliggande elemtentarformer, och att framställa annat som enbart och blott 'sken', 'yta', 'tendenser', 'empiri'. (Tror det finns några träffande paragrafer av Ludde W som handlar just om de här inklinationerna att se tänkande som bra endast om det står så långt borta som möjligt från hur vi i själva verket tänker och förstår saker.) - - - För mig är det viktigt att läsa den här boken precis just nu: den hjälper mig att artikulera sådant jag vill säga, men också att ta spjärn mot saker som jag inte vill. Mycket bra.

Dagnatt

Nu är det bråttom. Panik. Det ska skrivastänkas. Från loj modstulenhet och sysslolöshet slungas jag in i motsatt läge. Ingen tid att tänka (måste tänka), ingen tid att skämmas över dålig text (skäms över dålig text). Hittar migsjälv på subway, 05.30. Natt blev morron i spökarken. Det spöregnar ute och det känns som att jag går runt i ett postapokalyptiskt dataspel. En grävskopa mullrar - och en fågel sjunger gällt. En månad till - sen! Men nu! Det är på något vis en helvetes lättnad att vara tvungen att skriva och skriva till punkt. Åa:s sterila pärmar runt det hela. Jag kommer knappast att kakka fram nåra guldtankar under den här månaden. Men den begränsade tiden ger svindel, och inte bara på ett dåligt sätt. - -

Rent, vitt och några livstycken

Ser en rätt så ny, svensk dokumentär på digiboxen som heter Rent, vitt och några livstycken och som regisserats av Kåge Jonsson och Pieniowski. Filmen handlar om arbetets mening såsom det beskrivs av några kvinnor som jobbar på ett tvätteri någonstans i Sverige, Norrköping, läser jag. På arbetsplatsen verkar det finnas nästan endast kvinnor. Kameran glider runt i den fabriksliknande miljön bland löpande band, gigantiska griparmar, manglar och vad som ser ut som sjukhuskläder medan kvinnorna berättar om hur de ser på arbete och hur de ser på sitt eget jobb där på tvätteriet. Många säger att de är rädda för att inte orka jobba, att kroppen inte ska palla. Arbetet är fysiskt tungt och flera av kvinnorna vittnar om slitage och en kropp som för all framtid är märkt av en livstids arbete i tvätteriet. Att inte orka förbinds också med arbete som ett dagligt krav, dit ska man gå - dit MÅSTE man gå - varje dag. Samtidigt är det många som talar om arbete som krav mera allmänt. De säger att jobba, det måste man ju. Vad vore alternativet? Vissa verkar besvikna över hur livet har utvecklat sig, att de har blivit kvar på tvätteriet trots att de trodde att de inte skulle bli det, att drömmar aldrig blivit mer än drömmar. Någon talar om en motsättning inom henne själv, vad hon blev, vad hon tänkte att hon skulle bli, vem hon är nu. Flera talar om nåt slags pyrande missnöje som det inte blir något av: "Man tänker mer än man gör, och på jobbet försöker man vara som vanligt." Något i den stilen är det en som säger. En del formulerar missnöjet som att jobbet är osynligt, att det inte värderas, att det tas för givet.

Andra säger att de trivs, att det finns en bra gemenskap på jobbet, Om det uppstår yttre hotbilder, då står man enade och solidarisk. Någon berättar att många släktingar jobbar där också, och att de gillar att gå dit varje dag och att det i dessa tuffa tider är fint att alls ha ett jobb som man kan gå till. En av kvinnorna talar om vikten att göra sitt jobb bra, att bry sig, att inte låta arbetet bli monotont och själsdödande.

Många av rösterna - ja det är just röster, vi får aldrig se vems ansikte rösten tillhör - betonar att arbete är ett yttre tvång för att få en inkomst, det spelar inte så stor roll vilket jobb man har, men det är viktigt med en stabil arbetsplats. Passet börjar 6:45 och slutar klockan 16. Det som slår mig är att det här med arbetet 'som vilket jobb som helst' är en aspekt som träder fram på väldigt olikartade sätt. En kvinna konstaterar att det är här på tvätteriet man hamnar om man inte har utbildning. Hos andra kan man skönja vad som verkar vara stolthet över att klara av jobbet, trots allt - att det är viktigt att påminna sig om att jobba måste man för att leva. Under det att rösterna berättar ser vi kärror som dras omkring, kläder som packas och viks och galgar som snurrar runt. Automatisering sköter en del men man ser också att mycket måste göras för hand, att det är repetitiva rörelser, lyft och säkert också buller.

Men bullret hör vi inte, och här kommer min enda invändning till dokumentären. I tvätteriet har man ploppat ner en konsertpianist i full konsertmundering. Där sitter han och spelar rofylld musik medan det effektiva arbetet pågår runtomkring. Vad är poängen? För mig är det något onödigt estetiserande som träder in, en konstigt domesticerande inramning jag verkligen har svårt med. Kanske vill regissören få oss att se arbetet som koreografi. Men ingen av kvinnorna talar om arbetets rytm på det sättet, och jag får inte fatt på vad det här ska tillföra för ett perspektiv. Det jag verkligen uppskattar är hur kvinnornas vittnesmål om tvätteriarbete skiljer sig från varandra. Några talar med skräck i rösten, andras röst är glad och nöjd, en annans besviken och uppgiven. De lyfter fram olika sidor hos arbetet och gemenskapen. Men sen när den där konsertpianisten plinkar sin lugn-och-fin Chopin är det som om de här skillnaderna plattas ut, och - nu kanske det här låter hemskt men - dokumentärfilmen förvandlas till de där närmast bisarra trädgårdsprogrammen på SVT där harmoniska bilder av påtande i grönskan ackompanjeras med Nick Drake eller liknande lugna favoriter. Men nej, riktigt så illa är det inte, men oavsett - jag är verkligen förbryllad över vad man tänkt att pianistens närvaro och musik ska bidra med. Någon föreslår att pianistens närvaro markerar kvinnornas underordnade roll. I så fall skulle det där harmoniska pianospelandet stå för de processer där foglighet och underordning skapas. Men det kom jag inte att tänka på när jag tittade, och jag vet inte. Trots allt, Rent, vitt och några livstycken är en bra och fängslande dokumentär.

Zombiefronten

                                           
Har gått och skaffat skurkapparat, en sån där satans smartphone. Egentligen skulle jag ha köpt en Fairphone, men januaripartiet tog slut innan jag hann slå till. Skurkapparat alltså. Sedermera har jag förvandlats till en zombie vars enda kroppsrörelser består av ett stumt & inåtvänt fingerswischswosch nerför rutan. Intressant hur en mojäng kan väcka alla möjliga farhågor om en själv: jag ser framför mig hur manicken börjar styra mitt liv och allt blir instant gratification och notification och inte en stund över för en av de saker jag egentligen anser vara viktigast av allt: sitta och vänta, göra ingenting, stirra runt mig, speja på omgivningarna, försjunka i miljön. Om ni ser en Lindman sitta nerhukad över sin skärm, hojta ett varningens ord! Utöver det har min tillvaro präglats av det vanliga, kast mellan klaustrofobi och att trivas utmärkt hemma i röran. Har sprungit på bio, hinkat i mig alltför dyr öl och suttit hemma och petat på kommatecken, bisatser och grunnat över hur jag ska komma bort från min eviga tendens - som präglar allt mitt skrivande - att lämna det jag säger på hälft. Blir galen på mig själv!

Dessutom har jag grävt i digitalboxdjupen och hittat pärlor. Alltså: folk som jobbar för den statliga televisionen med att köpa in visningsrättigheter och som ibland lyckas gräva fram briljanta, udda grejer som jag inte på egen hand visste att jag ville se - blir så förbannat tacksam att de här människorna finns. Förra veckan ser jag en möjligen övertydlig men intressant film från 1982 om homofobi i den partiarkala familjen. Trots att där fanns onödiga Bergmantyngda grejer drabbades jag av det raseri som kom till uttryck i den. Raseri och kritik av homofobi är inte direkt vad jag förknippar med finsk - och i det här fallet finlandssvensk - film så därför blev jag glad. Idag ser jag en underlig liten dokumentär som utspelar sig i en ödslig georgisk restaurang. Stilistiskt sett påminner filmen om den taiwanesiske regissören Tsai Ming-Liangs studier av ordlösa möten i miljöer som väcker nåt underligt hos tittaren. Också här ser man framför allt människorna i sina miljöer, en grällt målad restaurang som inte har några kunder. Där finns några få bord och de är dukade. En gubbe sitter och grubblar på sitt kontor. Personalen oroar sig för framtiden. Någon jagar bort en hund som rotar i soporna. Intill restaurangen finns nåt slags politiskt kontor och en spelhall. En unge sjunger karaoke, några politruker diskuterar trött med en ortsbo som vill att saker ska förändras. Grejen med just den här filmen är hur den från bild ett lyckas etablera en miljö som genast blir levande för mig. Funderar på hur nästan magiskt och svårbegripligt det där är. Vad är det som händer när en regissör (eller författare, för den delen) lyckas frammana en värld, en miljö, en omgivning, en livsvärld på ett sätt som transporterar mig som tittare/läsare någonstans? (Uppenbarligen har det inte med realism att göra - i dokumentären får omgivningarna ett slags surrealistiskt skimmer med de där grällt målade väggarna.) Men som sagt: personalen på Yle Teema - hurra för dem! Hurra för statlig television!

vardagsskrämmande

Läser en tidning där kvinnliga - som det heter - makthavare intervjuas. Dessa ombeds berätta om sina kvinnliga förebilder. En sosse nämner Margaret Thatcher. Inte för att de har några värderingar gemensamt, men för att järnlädyn "genomförde vad hon tror på". Det slår mig som rätt skrämmande att "genomföra vad en tror på" framstår som ett ideal i sig, oberoende av vad en tror på. När Thatcher lyckades krossa gruvstrejkarna på åttiotalet, då är det alltså hennes viljestyrka som ska beundras? Försöker också tänka på det samhälle där det blir begripligt att tänka i de här banorna, att det målinriktade blir något eftersträvansvärt i sig. Varför tycks det mera legitimt att säga så här om Thatcher, en kvinna? Sossepolitikern skulle knappast åberopa Reagan som en förebild på grund av att han var en stark man som lyckades driva igenom saker som "han trodde på". Thatcher är en stark kvinna som hade makt och lyckades med sina projekt - alltså är hon en god förebild?  - - - - Kanske dyker Thatcher upp som en möjlig förebild också eftersom avståndet till Thatcher sägs handla om "olika värderingar eller åsikter"? När saken uttrycks på det här viset låter det redan som en öppning mot en allians, i genomförandets tecken. För är det centrala att driva igenom ett projekt, då gör det väl mindre skillnad med åsikter och värderingar hit och dit, så länge parterna är drivna åt samma håll?

Utanförskap

Läser en bra kolumn i ÅU om en vetenskapsjournalist som på en konferens grunnat på frågan om huruvida utanförskap leder till kreativitet. Som kolumnisten Lindén riktigt påpekar menar man väldigt olika saker med utanförskap: barnets utsatthet och den vuxna som drar sig bort från specifika sammanhang, för att ta två exempel. Vad tänkte föredragshållaren på: den mobbade, den arbetslösa, den som drabbats av en svår sjukdom --- ? Är det inte något skumt som händer när saker börjar klumpas ihop som 'utanförskap', som om den arbetslösa och den mobbade har något gemensamt, 'utanförskapet'? Risken: begreppet slöar till saker så att vi gör oss själva alltför säkra på vad människor går igenom, vad en livssituation innebär, - det är ju utanförskap.

Själv slås jag också av hur vetenskapsjournalistens fråga är en uppdaterad version av ett klassiskt sätt att föra samman lidande och kreativitet (arv från romantiken?): att lida och att vara utanför är att odla självmedvetenhet som i sig är synonym med kreatitivet. För egen del tycker jag att det här är en fruktansvärt okänslig, och ensidig, bild av lidande. Den läskiga bilden som ligger på lur är att konstnärlig kreativitet drivs av misär och lidande, inte av lyckligt svenssonliv. 'Happy people have no stories'. Ja, och, vad innebär det att ur ett andrapersonsperspektiv se på andras lidande på ett sådant sätt?

Jag försöker förstå hur vetenskapsjournalisten letts in på frågan, kommit sig för att ställa den. Nu vet jag alltså inte vad han kom fram till överhuvudtaget.  Som Lindén skriver kanske avsikten är att framställa ett uppmuntrande perspektiv: det viktiga är att hitta sitt eget sammanhang. Jag har hört många konstnärer prata om hur det förflutna finns närvarande i deras konst och hur det svåra görs till något användbart i konsten. Det kan finnas många märkliga dimensioner här, men förstapersonsperspektivet är viktigt. Något skorrar ändå i frågan.

Kanske så här: dagens retorik kretsar å ena sidan för det mesta kring utanförskap som ett problem som botas med integration (t.ex. på arbetsmarknaden). Syrjäytyminen. Marginalization. Att vara utanför är att sakna 'kapital' (socialt/pängar, etc), målet är att få 'kapital' genom att integreras. Å andra sidan finns ofta en tanke om att ens förflutna, oavsett hur tungt det är, kan vara en resurs. Att vara utanför kan alltså vara något som man kan vända till sin fördel, skulle man då tänka, exempelvis genom att förhålla sig till det som en resurs, en identitet som kan göras till något bra. Igen: att se på sig själv som en container bestående av värdefulla resurser eller värdelöst skräp.

(Ibland stöter jag på resonemang där utanförskap och kreativitet kopplas ihop som ett autonomiprojekt. Trots solidaritetsdimensionen i dessa (vänster)resonemang finns också här på ett förbryllande sätt en tanke om att odla egenskaper och samhällspositioner som ett slags resurser. Vad ska en tänka om det?)
 
Den allmäna frågan - leder utanförskap till kreativitet? -  är suspekt. Det som behövs är inte att boxa in begrepp om utanförskap och kreativitet och uttyda möjliga samband. Det som behövs är en hejdundrande kritik av ett samhälle som kapar utanförskap och skumma former av retorik kring marginalisering. Och för det andra behövs kritik av k r e a t i v i t e t som ett obestridbart ideal och den viktigaste resursen vi har som människor och i samhället. Exportens framtid, själens substans, lyckans innehåll, arbetets mening, relationers kitt, livets riktning: kreativitet. Kommer ihåg en viss managementproffa som symptomatiskt nog vred och vände på begreppen och kastade fram idén att kreativitet är eller åtminstone kan vara !DANGER! och att kreativiteten inte får stympas genom att inlemmas i systemtäknande. Hur mycket han än tar avstånd från befintligt tänkande är det ändå kreativiteten som ses som det främsta idealet? Läs en artikel här som liksom är är är - ja.

manlighet och neutralitet

Ser på skådespelaren Ville Haapsalos reseserier på TV. Bastant karl med mössa på huvu reser i Ryssland (och före detta Sovjetstater). Utstrålar gemyt och tycks vara bekväm med de flesta. Ville badar naku, pratar med ubåtskaptener, aktivister, motorcykelknuttar, utskärstanter och småbarn. Det är snälla TV-program och Ville är den trygga reserösten med en lite bullrig, men vänlig framtoning. Plötsligt slår det mig hur himla svårt jag har att föreställa mig en kvinna i Villes roll, den som reser runt, pratar med alla och som kameran filmar obesvärat i alla lägen. Sen frågar jag mig: exakt vad är det som jag har så svårt att föreställa mig? Vilken skillnad gör det att Ville, denna lurviga och solida TV-människa, är en man eller kanske snarare: vad är det som gör att jag alls börjar tänka på kön här? Blir inte klok på det, men på nåt sätt relaterar sig mina vaga tankar till den självklarhet med vilken män tar plats, och hur det här kan se ut. Den bullriga, rekomysigheten. (Jag snackar förstås om hur manlighet görs.) // Dagens Husis var diger. Bland annat läser jag en intressant konstrecension om fotografen Elina Brotherus.

Vi är vana att se den avklädda kvinnokroppen eller självporträttet som något absolut könat. Vare sig syftet är skönhet eller en feministisk revolt mot objektifieringen av kvinnan tenderar resultatet att alltid alludera till kön och genus. Det är också en av de förbannelser som kvinnliga konstnärer fortfarande 2015 får dras med - att reduceras till att representera ett kön.
Elina Brotherus har ändå alltid på ett helt unikt sätt undvikit detta. I sina självporträtt är hon inte kvinna, utan människa. Vare sig hon är naken eller påklädd är hon ett neutrum, en norm, på samma sätt som mannen i bild och i samhället traditionellt är.

 // Panikreaktionen på vad vissa får för sig att är feminismens mål: "DE VILL GÖRA ALLA TILL NEUTRER, VI FÅR INTE LÄNGRE VARA KVINNOR OCH MÄN!" // Jag tänker på den rörande feelgoodfilmen Pride om solidaritet mellan gayaktivister och gruvarbetare. Den manliga neutraliteten gäller såklart en hegemonisk manlighet, kanske att betrakta som ett krav som ingen riktigt verkar kunna leva enligt utan friktion, som utmanas hela tiden, i olika omständigheter. I den här filmen utmanas bilden av 'arbetarlantisen' å ena sidan och å andra sidan den hyperkönade bilden av den manliga, urbana och nöjeslystna homosexuella // Kollar på TV-serien True detective. Den vanliga premissen: bestialistialiskt mord på kvinna. Kameran zoomar in naken, död kvinnokropp. Det är uppenbart att kroppen är både sexualiserad och exotiserad. Igen: it seems to make all the difference in the world att det är en kvinna som mördats, en kvinnokropp som zoomas i rutan. Den döda kroppen som fortfarande i högsta grad bär på sitt kön, BLIR sitt kön. // Det viktiga är att hitta ett språk för när de här sakerna skaver, vad det är som skaver.  Ville Haapsalo är det inget fel på. Han är en mysig TV-figur. Arg kan man däremot bli av att titta på A-Studio där ett gäng politikergubbar agerar som om de endast i sin egenskap av män utgör inkarnationer av allt vad 'saklighet' innebär: de har rätt att tala, de har rätt att ta plats, de har rätt att avbryta den yngre kvinnliga politikern, de har rätt att vara nedlåtande. Det är så en ytterst destruktiv variant av den manliga 'neutraliteten' byggs upp. (Även om frågan gräver i mig fortfarande: varför har jag så svårt att tänka mig en kvinnlig variant av mysgubben Haapsalo? Blandar jag kanske ihop för många saker här?)

Såsigt inlägg igen, myrstack i skallen, begreppsförvirring - etc.

Nevada Barr - Bittersweet

Rekommendationer är bäst! J tipsade om Bittersweet för en evighet sedan och först nu har jag tagit mig an den här romanen, en queer westernhistoria skriven i mitten av åttiotalet. Eftersom jag inte hittar värst mycket skrivet om boken här på det elektroniska nätet tänkte jag mata in några funderingar. Behållningen av romanen är beskrivningen av en annan tid, 1870-talet och något decennium framåt. Imogene är läraren som sparkats från sin tjänst eftersom hon anklagats för att ha ägnat sig åt omoraliskt beteende med en före detta elev. Hon flyttar till Pennsylvania för att ägna sig åt sitt yrke. I omvärldens ögon är hon gammelpigan som arbetar eftersom hon inte lyckats med uppgiften att gifta sig med en man. Poängen är att 'gammelpigor' innefattar alla som inte har en viss juridisk status, men som också anses vara tragiska figurer i samhällets marginal. --- Jag slås av hur begreppet gammelpiga levt kvar i ungefär samma betydelse ännu i mina föräldrars generation. När jag växte upp talade den generationen om 'fröknar', 'frökenmänniskor' som var lite mystiska (i bästa fall) och beklagansvärda nuckor enligt många (i skärgården där jag växte upp var det tidigare ofta så att de här kvinnorna levde hos sina bröders familjer, och det finns många berättelser om den friktion som uppstod genom det). ---- Bittersweet är en grym historia om ett patriarkalt samhälle där kvinnor på ett antal sätt är beroende av män, även om de inte primärt lever eller vill leva med en man. Kanske innehåller boken väl många förvecklingar, men jag måste bekänna att jag rycktes med av historien om läraren som bosätter sig på en ny ort och där samma scenario som på det förra stället uppstår. Hon flyr tillsammans med sin vän - deras relation ändras hela tiden - till Nevada, där de hoppas på att starta på nytt, tillsammans. En av romanens styrkor är att den vänder och vrider på de olika relationerna. Kärleksrelationen mellan huvudkaraktären träder inte bara fram utifrån det samhälle som stöter bort, förbjuder och moraliserar utan också utifrån deras vilja att hitta en frizon, kanske utanför samhället. Men vad är detta 'utifrån samhället'? Frågan förblir öppen, och den förbli komplex. Att önska sig bort från samhället uttrycker deras längtan att leva tillsammans. Samtidigt beskrivs det som ett symptom på ofrihet och förtryck där det är svårt att se vad en frizon skulle vara. Hursomhelst: om man är intresserad av att läsa om kön och sexualitet i en annan tid är den här boken bra. Jag uppskattade, trots visst övermått av dramatik.

medial uppmärksamhet

De senaste dagarna har jag hört olika människor påpeka det märkliga i hur lite massakern i Nigeria uppmärksammats i våra medier, och hur livlig debatten om morden i Paris varit. Jag måste bekänna att själv har jag också tänkt detta. Sedan drabbas jag av en annorlunda reaktion: vad säger denna ofta förekommande diskussion, där en tragedi jämförs med en annan med avseende på den mediala uppmärksamhet som den rönt, om oss, om mig? Kanske säger det ganska lite om vad vi egentligen bryr oss om? Utan tvekan är det en reaktion, och den är en reaktion på någonting. Men kanske är det bekymmersamt om sådana jämförelser av debatter eller frånvaron av debatter tänks vara en indikation på något som vi tydligt vet vad det är. Men det är ju inte alls tydligt: ett slags grumligt ansvar för vad som uppmärksammas pekas ut, men det jag framför allt känner i mig är ett allt grumligare dåligt samvete blandat med en uppgiven suck över "medierna". Att en påminnelse om medial cirkulation tänks skapa ett mindre tunnelseende, att en sådan påminnelse väcker våra samveten, är också oklart. För vad är det som jämförelsen riktar uppmärksamheten mot? Som sagt, jag är inte ute efter att klandra någon annan här, utan vill artikulera en dålig känsla jag har gentemot egna, betänkliga tankar och reaktioner. ---- Har igen svårt att sätta ord på det här, men något är fel när outsägligt hemska saker som sker i världen reduceras till representationer i medier, och där det blir bekvämt att tycka kors & tvärs, att - och nu talar jag alltså primärt om mig själv - ett slags gut reaction är att börja tänka på vad som sägs eller inte sägs eller hur något sägs i medierna. Exempelvis följande olyckliga dialektik: pompösa uttalanden --> cynism. Det måste finnas andra möjligheter. En sådan tycker jag mig se i den här klargörande texten. ---- "Bryr vi oss egentligen?" Hur viktig den frågan än är, ser jag en oroande tendens att förlamas av frågan, dess form. Bryr-vi-oss-egentligen. Som om det måste finnas ett entydigt svar, något om detta 'egentligen'. Men herregud: det viktiga skulle vara att komma bort från den här, ofta inåtvända, frågan, komma bort från det där förlamande. ----- Även om det är knepigt att börja jämföra och dra slutsatser på höga växlar av hur mycket medieuppmärksamhet en händelse får: det är enormt viktigt att journalister inte har förutfattade meningar (baserade exempelvis på vad de uppfattar som 'vår psykologi') om vilka händelser som vi 'tenderar' att vara intresserade av. En del av journalistiken måste bestå av att rikta vår uppmärksamhet åt sådant som är viktigt. Ansvar för att skarpa analyser som gör att vi förstår världen bättre och bereder plats för ett aktivt förhållningssätt.

The heart is a lonely hunter - Carson McCullers

Carson McCullers är känd som ett litterärt underbarn som gav ut sin debutroman år 1940, som 23-åring. Jag har läst The Heart is a Lonely Hunter som, kanske för att jag har en soft spot för det som slarvigt brukar kallas southern gothic, lyckades fånga min uppmärksamhet. Boken utspelar sig i en småstadsmiljö i Georgia under slutet av trettiotalet. De huvudsakliga karaktärerna binds samman genom sin ensamhet. De lever alla liv som plågas av kontaktlöshet, en längtan efter mänsklig samvaro som också speglas i hur deras tillvaro kretsar kring det inre som tillflykt, men en otillfredsställande och spänningsfylld tillflykt. Karaktärernas längtan efter kontakt får ett tragiskt skimmer. Den dövstumme Singer spelar för flera av figurerna rollen som den tålmodiga vännen som lyssnar, lyssnar, lyssnar. Men Singer förblir ett slags projektionyta - eller: han reduceras till det. Vännerna besöker honom uppe på hans rum och där passar de på att ösa ur sig sina bekymmer. De får tala till punkt och Singer ler och i hans leende tycker de sig se sympati och förståelse. I romanen träder han också fram som en person i sin egen rätt. Hans vän/älskare, också dövstum, har forslats iväg till ett sjukhus efter några incidenter. I deras relation är det Singer som pratar, med sina händer, medan vännen lyssnar. Eller lyssnar han? - - - Det som gör att romanen undviker svart-vita existentialistiska teser om mänskliga relationer är att McCullers på ett relativt mångtydigt sätt och litterärt rätt så lyckat studerar spänningen mellan självbedrägeri och en längtan efter andra människor. Singers roll i romanen har av vissa förståtts som det mest hoppfulla i McCullers uppgörelse med ensamhet. Själv läser jag kvasibiktrelationerna som det mörkaste i romanen: den förståelse karaktärerna tror sig få visar både på deras ensamhet men också sätt att fly från ensamheten på ett suspekt sätt. 

The Heart is a lonely hunter är också en politisk roman som skärskådar ett rasistiskt klassamhälle. Också här återkommer lyssnandet som tema. Fattigdom och rasism finns starkt närvarande. Blount är agitatorn och fyllot som driver från stad till stad och predikar om Marx med folk som tycker att han är galen. Copeland jobbar som läkare och han försöker göra sin omgivning uppmärksam på hur USA:s historia förtryckt svarta människor. Han känner sig missförstådd och av andra uppfattas han som den skickliga läkaren vars sociala agenda man kan applådera åt på parties. Blount & Copeland träffas genom Singer. De talar förbi varandra och möts aldrig - även om de liknar varandra politiskt uppstår en kamp om vems intressen som är viktigast. Mellan raderna kan jag urskilja ett raseri och en stor frustration över det politiska läget. En fråga väcks: vad är det för slags lyssnande till andras erfarenheter som skulle vara ett alternativ till det som McCullers beskriver?

En sak man kan störa sig på i The Heart is a Lonely Hunter är hur karaktärerna tenderar att bli typer. Men eftersom McCullers är skicklig på att teckna miljöer, och ibland också mellanmänskliga scener, är det ändå en roman som jag uppskattade. Ibland avstår McCullers från att försöka skissa Mänsklig Psykologi på mera allmänt plan, och då är boken som bäst: när hon tar fasta på det mångtydiga. Relationen mellan Singer och hans vän/älskare är ett sådant exempel. Vännen beskrivs som odräglig och självupptagen på ett antal sätt. Läsarens uppmärksamhet riktas kanske inte primärt till frågan 'vad såg han i honom?' utan snarare: vad innebär det att se Singers kärlek som självbedrägeri? Kan man säga det? Ett annat exempel är barägaren Brannon som har nattöppet fastän han inte gör vinst på det. Baren erbjuder stabilitet i hans liv. Hans fru har gått bort och i honom finns en mängd känslor han försöker artikulera för sig själv, men som förblir gåtfulla. Till det yttre lever han inrutat och glädjelöst.

Romanens beskrivning av det inre som en tillflykt är inte ensidig. Mick Kelly är tretton och hon älskar musik. Hon smyger runt i stan för att hitta hus där radiomusik strömmar ut på gatan. Singer skaffar en radioapparat och hon försöker dela sin musikglädje med den dövstumme. Micks familj hamnar i ekonomiska trångmål och trots sin unga ålder ser sig Mick tvungen att skaffa ett jobb. I slutet av romanen har musiken fått träda tillbaka för den trötthet och den kroppsliga slitenhet som jobbet i butik innebär. Det här är inte en berättelse om att Mick blir vuxen och skippar sina ungdomsgriller. Musikens roll i hennes liv är komplex, och igen handlar det om dynamiken mellan ensamhet och längtan efter att relatera till andra.

Boken kom ut på svenska häromåret, med ett förord av Monika Fagerholm. Jag skulle gärna läsa förordet eftersom jag kan tänka mig att Fagerholm erbjuder en intressant tolkning av boken.

idolporträtt

Alltså som jag brukar säga: med jämna mellanrum är jag helt övertygad om att Elfriede Jelinek spökskriver innehållet i HBL. Läser om ung man, 33, entreprenör. Har sedan barnsben hungrat efter att köpa och sälja. Grundstrategin är och förblir: köp billigt - sälj dyrt. Magkänslan. Ta risker. Identifiera dem. Analysera dem. På bilden: leende man i kostym och powerklocka.

Arbetet är både en livsstil och en hobby för H, som jobbar 12-14 timmar varje vardag, plus flera timmar om helgen. För en utpräglad tävlingsmänniska som H är drivkraften dock inte pengarna, utan själva utmaningen.
- Att göra affärer är som att idrotta: pengarna är bara resultatet, ett konkret mått på hur du lyckas.

På tre olika ställen i artikeln påpekar H att han jobbar otroligt hårt. Motion (ja vad trodde ni, maraton såklart!) och jobb och familj som stöder hans arbete, ett team i med- och motgång. Allt är utmaningar, utmaningar. Det gäller också att ha rimliga mål, för jobbet ska ju vara något han sysselsätter sig med i 40-50 år till, så länge han lever. Men maratonspringandet lägger han av med när han uppnått sprängt den magiska gränsen, tre timmar. "Därefter söker han nya utmaningar."

---- En grej: vad är liksom tanken med de här reportagen som ibland förekommer i dagstidningar där unga affärsmän - ja, oftast är det män, och om det inte är det så handlar artiklarna vanligen explicit om "hur det är att vara kvinna och framgångsrik" - ges utrymme att berätta om hur de redan som barn hade näsa för affärer och var villiga att ta risker och satsa hårt, och att de så småningom fått ett alltmer balanserat sinne för risktagande, men att det fortfarande är viktigt att ha - yes - lämpliga Utmaningar? Jag menar, jag ser inte tillstymmelsen till kritisk journalistik i den här juttun. Det är ett idolporträtt, rakt av, av en figur som L Y C K A T S. Av allt att döma ska den här människan framstå som en förebild, sundheten personifierad. Någonting att hoppas på: tänk att det finns sådana driftiga unga löften i vårt land som slagit igenom i affärslivet och gjort sig ett styrelseledamotnamn!

HBL anmäler att artikeln är en del av samarbetet med den "respekterade" affärstidningen Forum. Samarbetet ska enligt uppgift leverera "inspirerande berättelser om entreprenörer och personer som nått höga positioner". Det här ser HBL som en satsning i sin ekonomibevakning?

---- Rent existentiellt: vad innebär det att tänka på sitt liv som en serie "utmaningar"?

Raumo

För typ cirka ungefär en vecka sen var vi i Raumo för att hämta en frys. Det var förbannat varmt och vi fnittrade oss igenom industrihamn, pizza, glass, promenad och fryshämtning. Den här gången viner stormen kring örona & svarta snösmutsklumpar ligger kring vägarna. Vi är där för att se Görans utställning som är inspirerad av Novalis och olika aspekter av drömmar. En unge bankar på något i en verkstad och vi tassar runt i museets olika rum. Ute är det olidligt ruggigt och vad gör åbobor på främmande territorium rullar ut på en runda i stan innan kvällsbussen tar oss hem. Det blir sleazy räkälä och tjinuskibakelse på ett märkligt lyxcafé som spelar cheesy listening och en primitiv variant av sällskapsspelet Alias baserat på Knausgårds Min Kamp 6 medan ett par tjejer drar en entusiastisk version av Mamma mia i karaoken. Ingen dum kväll, alls. Raumo är ett märkligt ställe: dit verkar komma mycket turister för att titta på de gamla trähuskvarteren så där finns en del dyra affärer och restauranger. Sen är det finsk småstad med ölsjapp, R-kiosker och affärer som säljer utombordsmotorer. Intressant nog försöker folk tala svenska här mera än vad jag är van vid i Åbo. Eftersom några extraviktiga saker blev ogjorda den här gången ser jag mig tvungen att åka tillbaka till Raumo, kanske i sommar. Kommer nån med?

Sara Lidman - Den underbare mannen

Få böcker har berört mig så mycket som Sara Lidmans Jernbanesvit. Jag har en bok kvar att läsa och avslutade nyss Den underbare mannen. I den bok jag just läst ut påminns jag igen om hur Lidman mästerligt väver samman olika temata utan att det känns det minsta litterärt tungrott. I boken löper beskrivningar av en patriarkal värld parallellt med en skildring av hur människorna i Lillvattnets socken, Västerbotten, inlemmas i den kapitalistiska ekonomin. Karaktärerna från tidigare böcker återvänder och deras historier rusar tidsmässigt åt alla håll, tillbaka, framåt, i stunden. Järnvägen håller på att färdigställas och romanen kretsar ganska långt kring de förändringar byggandet för med sig.

Men det är en sak som slår mig mera nu än förut (kanske för att jag diskuterat det med I?) - hur Lidman går till botten med unkna könade strukturer som lever vidare i ett samhälle som förändras drastiskt. Didrik Mårtensson, sockenstämmans Olförar, är en av svitens huvudkaraktärer. Det är som att porträttet av D. Mårtensson blir mer brutalt än någonsin i just Den underbare mannen. Didrik uppfylls av sin roll som Olförar och lanthandlare - det senare en position han ser mest som ett tillfälligt äventyr. Han är gift med Anna-Stava. Didriks tidigare kvittrande kärlek är här förbytt mot äktenskapets förpliktelser. Anna-Stava har för honom blivit "glanslös": för honom har hon helt blivit MammaStava, ett skört kvinnligt väsen som ska uppfylla sin funktion. MammaStavas undergivna, tysta kamp kontrasteras mot andra kvinnor som blir hot eftersom de vägrar gå med på vissa sätt att leva. Didriks syster Matilda, kallad BjörnTilda eftersom hon en gång skrämt iväg en björn, lever som ogift "faster" i Månliden, gården där Olförarn regerar. Men hon vägrar finna sig i rollen som gudaktig och stillsam pigperson. Matilda skrattar och är opasslig. Hon anses som "mindre vetande" och behandlas som paria, och en oändlig fascination riktas mot hennes person.

Didrik är besatt av Hagar, den mystiska främmenqueijn som tidigare bott hos Mårtenssons men som nu flyttat oppåt marka med Vikman som provat på andelsbolag. Lidman skriver fram en man som kretsar kring sig själv och sina besvikelser. De här besvikelserna ansluter sig till det ekonomiska spåret i romanen. Bygget av järnvägen förutsätter och skapar ett rikt nät av ekonomisk-sociala relationer. Didrik har sett på sig själv som Olförarn, den som födde fram idén om en järnväg, den som skred till handling, den som har Visioner, den som Vill och som vill så inihelvete. I Den underbare mannen börjar Didrik inse hur liten hans insikt och påverkningsmöjligheter är i byggandet av järnvägen och de myllrande relationer som struktureras i och med detta. Han inser att det finns affärsintressen som går över huvudet på honom, att han inte förstår sammanhangen, att han inte har fått tillgång till information - att han behandlats som en oviktig mellanhand i periferin som kan luras och manipuleras. Mäktiga handelshus köper upp skog och naturtillgångar och sockenbornas liv börjar präglas av kredit, skuld och pengar. Från söder kommer rallare som bygger järnväg, medan ortsborna tjänar sitt uppehälle genom att sälja och arbeta i skogen eller som fraktare av varor.

Kort sagt: Den underbare mannen går till botten med en mängd besvikelser. Bilden av Olförarn som den som skapar historia och som sätter Västerbotten på kartan och sätter denna landsända i kontakt med Schwärje på ett mer jämlikt sätt börjar slutgiltigt krackelera. Ett annat sätt att säga det här på: det som i tidigare delar omtalats som ett oändligt avstånd till Stockholm framstår nu som ett beroende som omformar en mängd grundläggande relationer mellan människor: vad det betyder att arbeta, vad det innebär att socknen skaffar medel att ombesörja traktens behov. Didriks tidigare idealiserade bild av Kronan rämnar. Han inser att staten inte bekostar bygget av järnvägen, utan det är olika storbolag som gör vinster på de lokala naturresurserna och arbetet som utförs. På samma sätt ifrågasätts idealiseringen av bebyggelse och expansion - vilket ingalunda innebär att Jernbanesviten ska ses som ett längtansfullt rop på ett traditionellt samhälle. Lidman visar ju också hela tiden att det inte finns nån enkel historia att berätta om det "traditionella".

Genom de romaner jag nu läst i Jernbanesviten löper ett tema som är omöjligt att värja sig för, och det är utanförskap i en mängd olika former. En karaktär som spökat i alla delarna är Hård, mannen som varit nybyggare, som det gått tokigt för och som blivit ett rotehjon föraktad av alla. Hård var tiggaren som vägrade vara tacksam, som var trotsig. Minnet av Hård lever kvar i romanerna som ett sår eller trauma. Hård offrar sitt liv för att rädda Didriks häst, som i sig är en viktig karaktär i romanerna - Häst'n. Hård har en massa "oäkta" barn i socknen och han lever vidare genom de olika karaktärernas rädslor. Lidman blir närmast gotisk när hon skriver om hur Hård hemsöker sockenborna, i den här romanen i form av en - dödsskalle. 

Språkligt sett kännetecknas också Den underbare mannen av den stilistiska öppenhet som präglat de tidigare böckerna i sviten. Oavslutade meningar och fantasifulla sätt att använda skiljetecken, samt ett helt briljant sätt att använda sig av dialekt och olika varianter av "högsvenska" utgör några exempel på de sätt Lidman rent språkligt grabbar tag i läsaren.