The heart is a lonely hunter - Carson McCullers

Carson McCullers är känd som ett litterärt underbarn som gav ut sin debutroman år 1940, som 23-åring. Jag har läst The Heart is a Lonely Hunter som, kanske för att jag har en soft spot för det som slarvigt brukar kallas southern gothic, lyckades fånga min uppmärksamhet. Boken utspelar sig i en småstadsmiljö i Georgia under slutet av trettiotalet. De huvudsakliga karaktärerna binds samman genom sin ensamhet. De lever alla liv som plågas av kontaktlöshet, en längtan efter mänsklig samvaro som också speglas i hur deras tillvaro kretsar kring det inre som tillflykt, men en otillfredsställande och spänningsfylld tillflykt. Karaktärernas längtan efter kontakt får ett tragiskt skimmer. Den dövstumme Singer spelar för flera av figurerna rollen som den tålmodiga vännen som lyssnar, lyssnar, lyssnar. Men Singer förblir ett slags projektionyta - eller: han reduceras till det. Vännerna besöker honom uppe på hans rum och där passar de på att ösa ur sig sina bekymmer. De får tala till punkt och Singer ler och i hans leende tycker de sig se sympati och förståelse. I romanen träder han också fram som en person i sin egen rätt. Hans vän/älskare, också dövstum, har forslats iväg till ett sjukhus efter några incidenter. I deras relation är det Singer som pratar, med sina händer, medan vännen lyssnar. Eller lyssnar han? - - - Det som gör att romanen undviker svart-vita existentialistiska teser om mänskliga relationer är att McCullers på ett relativt mångtydigt sätt och litterärt rätt så lyckat studerar spänningen mellan självbedrägeri och en längtan efter andra människor. Singers roll i romanen har av vissa förståtts som det mest hoppfulla i McCullers uppgörelse med ensamhet. Själv läser jag kvasibiktrelationerna som det mörkaste i romanen: den förståelse karaktärerna tror sig få visar både på deras ensamhet men också sätt att fly från ensamheten på ett suspekt sätt. 

The Heart is a lonely hunter är också en politisk roman som skärskådar ett rasistiskt klassamhälle. Också här återkommer lyssnandet som tema. Fattigdom och rasism finns starkt närvarande. Blount är agitatorn och fyllot som driver från stad till stad och predikar om Marx med folk som tycker att han är galen. Copeland jobbar som läkare och han försöker göra sin omgivning uppmärksam på hur USA:s historia förtryckt svarta människor. Han känner sig missförstådd och av andra uppfattas han som den skickliga läkaren vars sociala agenda man kan applådera åt på parties. Blount & Copeland träffas genom Singer. De talar förbi varandra och möts aldrig - även om de liknar varandra politiskt uppstår en kamp om vems intressen som är viktigast. Mellan raderna kan jag urskilja ett raseri och en stor frustration över det politiska läget. En fråga väcks: vad är det för slags lyssnande till andras erfarenheter som skulle vara ett alternativ till det som McCullers beskriver?

En sak man kan störa sig på i The Heart is a Lonely Hunter är hur karaktärerna tenderar att bli typer. Men eftersom McCullers är skicklig på att teckna miljöer, och ibland också mellanmänskliga scener, är det ändå en roman som jag uppskattade. Ibland avstår McCullers från att försöka skissa Mänsklig Psykologi på mera allmänt plan, och då är boken som bäst: när hon tar fasta på det mångtydiga. Relationen mellan Singer och hans vän/älskare är ett sådant exempel. Vännen beskrivs som odräglig och självupptagen på ett antal sätt. Läsarens uppmärksamhet riktas kanske inte primärt till frågan 'vad såg han i honom?' utan snarare: vad innebär det att se Singers kärlek som självbedrägeri? Kan man säga det? Ett annat exempel är barägaren Brannon som har nattöppet fastän han inte gör vinst på det. Baren erbjuder stabilitet i hans liv. Hans fru har gått bort och i honom finns en mängd känslor han försöker artikulera för sig själv, men som förblir gåtfulla. Till det yttre lever han inrutat och glädjelöst.

Romanens beskrivning av det inre som en tillflykt är inte ensidig. Mick Kelly är tretton och hon älskar musik. Hon smyger runt i stan för att hitta hus där radiomusik strömmar ut på gatan. Singer skaffar en radioapparat och hon försöker dela sin musikglädje med den dövstumme. Micks familj hamnar i ekonomiska trångmål och trots sin unga ålder ser sig Mick tvungen att skaffa ett jobb. I slutet av romanen har musiken fått träda tillbaka för den trötthet och den kroppsliga slitenhet som jobbet i butik innebär. Det här är inte en berättelse om att Mick blir vuxen och skippar sina ungdomsgriller. Musikens roll i hennes liv är komplex, och igen handlar det om dynamiken mellan ensamhet och längtan efter att relatera till andra.

Boken kom ut på svenska häromåret, med ett förord av Monika Fagerholm. Jag skulle gärna läsa förordet eftersom jag kan tänka mig att Fagerholm erbjuder en intressant tolkning av boken.