vardagsskrämmande

Läser en tidning där kvinnliga - som det heter - makthavare intervjuas. Dessa ombeds berätta om sina kvinnliga förebilder. En sosse nämner Margaret Thatcher. Inte för att de har några värderingar gemensamt, men för att järnlädyn "genomförde vad hon tror på". Det slår mig som rätt skrämmande att "genomföra vad en tror på" framstår som ett ideal i sig, oberoende av vad en tror på. När Thatcher lyckades krossa gruvstrejkarna på åttiotalet, då är det alltså hennes viljestyrka som ska beundras? Försöker också tänka på det samhälle där det blir begripligt att tänka i de här banorna, att det målinriktade blir något eftersträvansvärt i sig. Varför tycks det mera legitimt att säga så här om Thatcher, en kvinna? Sossepolitikern skulle knappast åberopa Reagan som en förebild på grund av att han var en stark man som lyckades driva igenom saker som "han trodde på". Thatcher är en stark kvinna som hade makt och lyckades med sina projekt - alltså är hon en god förebild?  - - - - Kanske dyker Thatcher upp som en möjlig förebild också eftersom avståndet till Thatcher sägs handla om "olika värderingar eller åsikter"? När saken uttrycks på det här viset låter det redan som en öppning mot en allians, i genomförandets tecken. För är det centrala att driva igenom ett projekt, då gör det väl mindre skillnad med åsikter och värderingar hit och dit, så länge parterna är drivna åt samma håll?