Sara Lidman - Den underbare mannen

Få böcker har berört mig så mycket som Sara Lidmans Jernbanesvit. Jag har en bok kvar att läsa och avslutade nyss Den underbare mannen. I den bok jag just läst ut påminns jag igen om hur Lidman mästerligt väver samman olika temata utan att det känns det minsta litterärt tungrott. I boken löper beskrivningar av en patriarkal värld parallellt med en skildring av hur människorna i Lillvattnets socken, Västerbotten, inlemmas i den kapitalistiska ekonomin. Karaktärerna från tidigare böcker återvänder och deras historier rusar tidsmässigt åt alla håll, tillbaka, framåt, i stunden. Järnvägen håller på att färdigställas och romanen kretsar ganska långt kring de förändringar byggandet för med sig.

Men det är en sak som slår mig mera nu än förut (kanske för att jag diskuterat det med I?) - hur Lidman går till botten med unkna könade strukturer som lever vidare i ett samhälle som förändras drastiskt. Didrik Mårtensson, sockenstämmans Olförar, är en av svitens huvudkaraktärer. Det är som att porträttet av D. Mårtensson blir mer brutalt än någonsin i just Den underbare mannen. Didrik uppfylls av sin roll som Olförar och lanthandlare - det senare en position han ser mest som ett tillfälligt äventyr. Han är gift med Anna-Stava. Didriks tidigare kvittrande kärlek är här förbytt mot äktenskapets förpliktelser. Anna-Stava har för honom blivit "glanslös": för honom har hon helt blivit MammaStava, ett skört kvinnligt väsen som ska uppfylla sin funktion. MammaStavas undergivna, tysta kamp kontrasteras mot andra kvinnor som blir hot eftersom de vägrar gå med på vissa sätt att leva. Didriks syster Matilda, kallad BjörnTilda eftersom hon en gång skrämt iväg en björn, lever som ogift "faster" i Månliden, gården där Olförarn regerar. Men hon vägrar finna sig i rollen som gudaktig och stillsam pigperson. Matilda skrattar och är opasslig. Hon anses som "mindre vetande" och behandlas som paria, och en oändlig fascination riktas mot hennes person.

Didrik är besatt av Hagar, den mystiska främmenqueijn som tidigare bott hos Mårtenssons men som nu flyttat oppåt marka med Vikman som provat på andelsbolag. Lidman skriver fram en man som kretsar kring sig själv och sina besvikelser. De här besvikelserna ansluter sig till det ekonomiska spåret i romanen. Bygget av järnvägen förutsätter och skapar ett rikt nät av ekonomisk-sociala relationer. Didrik har sett på sig själv som Olförarn, den som födde fram idén om en järnväg, den som skred till handling, den som har Visioner, den som Vill och som vill så inihelvete. I Den underbare mannen börjar Didrik inse hur liten hans insikt och påverkningsmöjligheter är i byggandet av järnvägen och de myllrande relationer som struktureras i och med detta. Han inser att det finns affärsintressen som går över huvudet på honom, att han inte förstår sammanhangen, att han inte har fått tillgång till information - att han behandlats som en oviktig mellanhand i periferin som kan luras och manipuleras. Mäktiga handelshus köper upp skog och naturtillgångar och sockenbornas liv börjar präglas av kredit, skuld och pengar. Från söder kommer rallare som bygger järnväg, medan ortsborna tjänar sitt uppehälle genom att sälja och arbeta i skogen eller som fraktare av varor.

Kort sagt: Den underbare mannen går till botten med en mängd besvikelser. Bilden av Olförarn som den som skapar historia och som sätter Västerbotten på kartan och sätter denna landsända i kontakt med Schwärje på ett mer jämlikt sätt börjar slutgiltigt krackelera. Ett annat sätt att säga det här på: det som i tidigare delar omtalats som ett oändligt avstånd till Stockholm framstår nu som ett beroende som omformar en mängd grundläggande relationer mellan människor: vad det betyder att arbeta, vad det innebär att socknen skaffar medel att ombesörja traktens behov. Didriks tidigare idealiserade bild av Kronan rämnar. Han inser att staten inte bekostar bygget av järnvägen, utan det är olika storbolag som gör vinster på de lokala naturresurserna och arbetet som utförs. På samma sätt ifrågasätts idealiseringen av bebyggelse och expansion - vilket ingalunda innebär att Jernbanesviten ska ses som ett längtansfullt rop på ett traditionellt samhälle. Lidman visar ju också hela tiden att det inte finns nån enkel historia att berätta om det "traditionella".

Genom de romaner jag nu läst i Jernbanesviten löper ett tema som är omöjligt att värja sig för, och det är utanförskap i en mängd olika former. En karaktär som spökat i alla delarna är Hård, mannen som varit nybyggare, som det gått tokigt för och som blivit ett rotehjon föraktad av alla. Hård var tiggaren som vägrade vara tacksam, som var trotsig. Minnet av Hård lever kvar i romanerna som ett sår eller trauma. Hård offrar sitt liv för att rädda Didriks häst, som i sig är en viktig karaktär i romanerna - Häst'n. Hård har en massa "oäkta" barn i socknen och han lever vidare genom de olika karaktärernas rädslor. Lidman blir närmast gotisk när hon skriver om hur Hård hemsöker sockenborna, i den här romanen i form av en - dödsskalle. 

Språkligt sett kännetecknas också Den underbare mannen av den stilistiska öppenhet som präglat de tidigare böckerna i sviten. Oavslutade meningar och fantasifulla sätt att använda skiljetecken, samt ett helt briljant sätt att använda sig av dialekt och olika varianter av "högsvenska" utgör några exempel på de sätt Lidman rent språkligt grabbar tag i läsaren.