Då nu sen

På tal om Thomas Mann hade jag en liten Bergtagen-upplevelse nyss. Ett mejl rasslar in i boxen och blicken fastnar på ett namn som är vagt bekant. Läser innehållet och personen som skrev det kommer jag sen genast ihåg, tydligt. Jag var lite aktiv i då välfungerande Couchsurfing. Hen som skrev mejlet övernattade hos mig och vi diskuterade lodz och filmer över en kopp te och sen över min paradrätt (...), gröt. Nu skriver hen att åboresa är inplanerad i augusti & att hen gärna ses och recappar vad som hänt i våra liv de senaste två åren. TVÅ ÅR? Okej, nu ska jag inte driva jämförelsen mellan ÅA och lyxsanatorium, kamelhårsplädar och kontemplativa-komiska spegelsamhällen alltför långt, men drabbas av den där tillkvicknande känslan av tid och rum. Jag har ingen aning om vad jag gör i augusti, och just nu finns det varken skräck eller ambition i den ovissheten. Bara det där yrvakna tidsmedvetna, som plötsligt blir tydligt genom det där mejlet.

Men ja, Bergtagen. Hans Castorp, ingenjörsfrö, åker upp till ett sanatorium i schweiziska alperna för att hälsa på sin krassliga kusin. Men han blir kvar på sanatoriet, och sugs in i dess rutiner, kverulerande samtal och kurer. En komfortabel tillvaro, utan tvekan. Bäst det är har en våt fläck på Castorps lunga konstaterats - ja, det här får nästan rollen av en hedersutmärkelse - och nu är det bara att fördriva dagarna med stränga liggkurer utomhus, täta besök hos läkaren och så de dagliga evighetslånga middagarna där sällskapslivets dramer skvalpar runt. Obemärkt går tiden men mitt i allt ska Castorp ge sig av, dit ner. Tillbaka. Första världskriget har brutit ut och i slutet av romanen beskrivs - om jag nu minns rätt, var ett bra tag sedan jag läste - ett yrvaket, högst ambivalent tillstånd. Okej, sådär har min doktorandtid nu inte riktigt förflutit, men det där tidsmedvetandet, omedvetandet. De två första åren: prövade mig fram, minns nästan allt, tvivel&sånt. Sen rullar åren på i en enda sörja utan att jag kan särskilja vad som hände det ena året eller det andra, var det nu 2008, 2010 eller 2014. Och jetzt, nåt annat. Kanske tillhör jag den sista generationen doktorander som blir bergtagna på det här viset, där tiden slutar att spela roll och existensen krymper ner till ett makligt, instängt Skrivande? Det här står ju inte direkt i enlighet med effektivitetsideal och snabbt-färdig och ut-på-arbetsmarknaden. Men ja, inte gå för långt nu i sanatorieromantiken. Den där tidsförglömmelsen har ju nog utmanats på vägen också, men trots det behållits rätt så orubblig: det tar den tid det tar.

Den där Bergtagen-bilden kunde ju kanske i själva verket spela en viss universitetsideologi i händerna: det gamla universitetet är kort sagt DEKADENS, LÅNGSAMHET, MJUKA STOLAR som man lätt försjunker i, en evig vila. Dags att ruska om skiten, göra stolarna mindre mjuka, kurerna mera skoningslösa så att man inte lockas till att bli en kverulerande zombie som lullar omkring i ett halvdött tillstånd. Arbetsmarknadens muller botar såna griller, ska ni se!