Måste samla tankarna efter en diskussion på FB, flera diskussioner i köttrymden och surrande tankar i skallen. [VARNING FÖR SVAMMEL OCH SJÄLVKLARHETER!]
Nu efter valet diskuteras vänsterns misslyckande. Med rätta. SDP och VF backade båda (tillsammans nådde de historiskt låga 25 %) och förlorade mandat i riksdagen. Att försöka förstå valutgången är jätteviktigt, och utmaningen är att inte låta sig förstummas, eller landa i självgod retorik: om Finlands folk vore lite mer som MIG skulle nog landet vara i skick! Förbannad kan en vara (ja riktigt pissförbannad!), besviken med.
Det kvistiga med efter-valet-analyser är att det finns så många fallgropar. Att peka ut ett dumt&oinformerat Dom för ingenting gott med sig. Förakt, hopplöshet och allmänt trötthet är vad som då uttrycks. Lika farligt är det att förståelseprojektet och den gnagande frågan 'Varför förlorar vänstern? Vad är det som lockar väljarna till Sannfinländarna?' vänds till att vänstern på nåt vis borde fånga upp Sannfinländarnas väljare, fånga upp Sannfinländarnas indignation. Alltså HELT fel är den tanken naturligtvis inte, men den utgår från en premiss jag inte tror på: att indignation i sig är bra, och att det gäller att vrida den mot ett konstruktivt objekt. Och dessutom, att det övergripande målet är att på nåt vis efterlikna Sannfinländarnas folkliga koncept, 'på sitt eget sätt'.
Kanske så här: jag tror det finns politiska rörelser som plockar upp suspekta, om än på ett visst sätt begripliga känslor. Rädsla, en längtan efter (ett återvändande till) ett enklare samhälle, indignation.
Arbetslöshet, avfolkning av landsbygden, konkurrens, fattigdom gör vissa känslomässiga reaktioner begripliga. Ett parti som Sannfinländarna verkar göra allt för att bekräfta och renodla vissa besvikelser och förhoppningar, och det är viktigt att de här känslorna finns med i analysen av vad som lockar väljare till partiet. Att inte konfrontera sådana känslor är, kunde en faktiskt säga, att inte riktigt orka granska den situation som ger upphov till sådana känslor. Vad en sådan analys eventuellt också kan bidra med är att den pekar ut på vilket sätt en situation skapar skeva och ambivalenta reaktionsmönster. Ett exempel på det är oviljan mot invandring som uttrycks genom oron över 'våra jobb'. Kanske finns drömmen om en stabil finsk arbetsmarknad, en idealbild av hur det fungerade förr i tiden, när folk hade jobb och livet var mer förutsägbart. Våra jobb först. Situationen är att fabriker och pappersbruk stänger. Jobb försvinner. Folk måste besöka arbetskraftsbyrån. Förnedring och maktlöshet, ilska. 'Våra jobb'.
Alltså, det jag omtalade som 'farligt' är en idé att vänstern skulle plocka upp den här oron och rädslan och köra Sannfinländarnas vinnande koncept: våra jobb, vårt land, vår välfärd. Att förhålla sig till känslor av maktlöshet och indignation är också att försöka se vilket slags ekonomisk och social situation den känslan svarar mot, och just här måste t.ex. Sannfinländsk förståelse utmanas, idén att situationen helt enkelt är den att utlänningarna kommer hit och knycker 'våra jobb' och att lösningen därmed är att säkra 'vår arbetsmarknad'. Det är en djupt problematisk beskrivning av läget. En bättre situationsförståelse behövs, vad handlar globaliseringen om? Vilka processer gör att folk förlorar sina jobb och har svårt att hitta jobb?
Med andra ord: jag tror inte vänstern ställs enbart inför ett kommunikationsproblem, så att indignationen ska svängas mot ett mera välinformerat håll, utan snarare att en mängd känslor är symptom på ytterst oroande tendenser i samhället. Jag och min kompis har diskuterat de här sakerna i flera etapper: hen menar att indignationen ska förvaltas av partier med mera information på fickan. Även om jag alldeles bra kan förstå vad hen menar, och håller delvis med, är jag själv inte helt övertygad om den föreställningen.
Risken med en för enkel analys som i slutändan kan gynna ett parti som Sannfinländarna är t.ex. en uppställning där vänstern anklagas för att vara för urbant, för feministiskt och vänster därför borde vända sig till vanligt folk. Som om vänstern nu ska skippa feminismen och börja likna Sannfinländarnas uppfattning om vad vanligt folk är och vad vanligt folk behöver. Ni vet: sånt där 'verklighetens folk'-tjat. Visst kan det finnas mer än ett korn av sanning i att partier till vänster blir främmande för folk utanför innerstans glassiga och 'medvetna' kotterier. Men det innebär inte att feminismen ska slopas. Det innebär snarare, typ, att det inte är Centern som borde ha monopol på landsbygds- eller regionalpolitiken eller att Sannfinländarna ska ha monopol på att artikulera vad det innebär att vara marginaliserad. Det innebär att hela språket kring marginalisering behöver synas i sömmarna, och där handlar det just lika mycket om en välinformerad analys som att förstå olika sätt att uppleva en situation.
Men hu, det kan låta som att jag, på ett inte så lite paternalistiskt vis, pläderar för ett slags förädlande av politiska känslor. Sådana idéer har det ju inte direkt rådit någon brist på under de, tja, senaste 300+ åren där teoretiker ur olika tanketraditioner har bespetsat sig på känslor med potential att utveckla mänskliga samfund bara de förädlas istället för att förråas.
I en annars bra artikel skriver Ny tids chefredaktör att Janne Wass att vänsterförbundet med sina unga rödgröna riksdagsvalskandidater kanske har glömt 'de gamla dammiga gubbarna'. Det som stör mig, och som jag kanske själv också omedvetet har ramlat pladask ner i, är att analyshjärnor febrilt försöker göra sig en bild av de här 'dammiga gubbarna' nånstans inne i landet, bortom innerstans rödgröna glitter, de där gamla dammiga som vänstern på nåt vänster ska fånga opp genom att svinga håven åt lite andra håll. Nåt väldigt störande med sättet att tänka här. Det är utan tvekan bra och rätt att tala om svårigheten att nå ut. Men utan ett genuint engagemang och intresse för regionalpolitik och livet utanför de egna kretsarna kommer bekymret om vänsterns kommunikationsproblem att klinga tomt och stanna vid ett bekymmer om att samla röster. Etsas bilden fast av 'dammiga gubbar' är det nog inte ett vitalt intresse som i första hand förmedlas, utan tvärt om. Alltså jag vill under inga omständigheter antyda att det här är vad Wass ger uttryck för, utan den här oron finns i mig när jag funderar på saker efter valet.
Det är lätt att rulla fram urbana bubblor. Bilden är så bekant. Och kanske kan det vara början till någon form av självrannsakan, men då måste det nå bortom kåserande, eftervalkrabbismuttranden om att Persuna förstår en inte sig på där i Rödbergen. Den här självrannsakan måste kunna bränna till på riktigt, och då kan det inte gå ut på att måla upp bilder av hypotetiska dammiga arbetare på landet och i bortglömda städer. Kom ihåg: uppställningen rödvinsdrickande innerstadsbor och hårt arbetande folk i regionerna har ju herr Soini själv ett minst sagt varmt förhållande till. Uppställningen spelar honom i händerna. Det gäller att komma vidare från det där nu.
2 comments:
Jag vet inte hur mycket det här har med saken att göra, men en tanke som har väckts hos mig på senaste tiden:
När jag diskuterat politiska frågor med folk som är betydligt yngre än jag är har jag slåtts inte bara av hur centrala frågor om fördomar är för dem, utan av de, också när de identifierar sig själva som vänster (vilket de flesta som jag träffar gör) t.o.m. finner ett framhävande också av andra frågor, om ekonomi, om demokrati (att i sin vardag ha inflytande över hur livet gestaltar sig), som obegripligt. När man börjar luska i det här visar det sig att den här obegriplighetskänslan inte beror på att de egentligen finner sådana frågor oviktiga, utan på att sådana frågor ligger bortom vad som tycks vara möjligt att påverka och därför inte kan vara centrala politiska frågor. Det här är kanske en trivial insikt, men för mig har den öppnat ett perspektiv: de politiska frågor som folk driver och gärna diskuterar är inte nödvändigtvis sådana de själva tycker är viktigast utan sådana där en framgång tycks ligga inom räckhåll. Om det är så, betyder det att det finns politiska frågor som folk egentligen finner viktiga men som ingen egentligen driver eller diskuterar, och den här tendensen tror jag det skulle vara väldigt viktigt att försöka bryta. Förstås inser jag hur svårt det är, för ingen, tror jag, sitter inne med något recept här, allra minst jag: hur lätt är det att göra politik av en upplevelse av rådlöshet? Viktigt är det ändå, om inte vänstern ska degenerera till en vänsterliberal variant av en i grunden rådande liberal konsensus.
Det har absolut med saken att göra.
Viktig iakttagelse att människor anser att fördomar och liknande antas vara saker som går att ändra på, medan ekonomin inte verkar vara en sådan sak, och att det kan anses vara en bakgrund till varför vissa saker inte riktigt diskuteras på allvar. Håller med om att den tendensen är destruktiv och borde brytas. Och visst är det en enorm utmaning för vänstern att visa hur det finns handlingsutrymme i ekonomin bortom att anpassa sig till den globala konkurrensen. Men omöjligt kan, och FÅR, det inte vara. Ger en upp det här handlingsutrymmet - ja, som du skriver, då är det liberal konsensus som gäller. (Har gått med i en finsk Marx-mejllista där det just nu diskuteras om det finns en väg bortom Keynes och austerity.)
Post a Comment