Att förhålla sig till Marx och marxism

På Kåren, av alla ställen, ordnades det i helgen ett seminarium om Marx. Om jag fattat rätt har tredje delen av Kapitalet getts ut på finska i en nyöversättning. Jag och min kompis rullar in i den lite sunkiga och murriga festsalen, där seminariet hålls. Blir förvånad av att se så många där. Åldersmässigt representerar vi ett litet ungdomligt (!) garde. De flesta är närmare sjuttio. De presentationer jag hör (vi kommer först efter lunchen) är till en början akademiska. Det handlar om olika representationer av 'arbetaren' och om Pikettys relation till Marx. Grafter och staplar och empiriskt material. Många av de följande inläggen är politiska, och uppmanar till grundförändringar, och påminner om Marx 'vision'. Det konstiga är hur illa berörd jag blir av seminariet. Å ena sidan stör jag mig på att Marx hos vissa reduceras till en empirisk nationalekonom vars teorier konkurrerar på samma teoretiska utrymme som de neoklassiska teoribildningarna. Å andra sidan, när stämningen blir mera politisk, tycker jag mig kunna urskilja en nostalgisk ton. Det tittades tillbaka på en tid på marxism-leninismen var snart sagt mainstream och jag fick känslan av att många ansåg att kärnan i denna bör förvaltas, och att dess åsidosättande är tragiskt: produktionskrafterna måste befrias! Arbetet - det RIKTIGA arbetet (kängor gavs både åt finanskapitalet och 'borgerlig' prekariatdiskussion - hyllades, även om de som yttrade sig också sinsemellan var oeniga om vilken roll teknologin ska anses ha i relation till kapitalismen. Det grälades om huruvida robotisering har något med värde och mervärde att göra och i så fall hur. - - - - Fint i sammanhanget var enigheten om att det går att prata utifrån begrepp som kapitalism och varufiering. Men sen, ändå, mitt obehag. Varifrån kom det? En inte så smickrande sak skulle vara att jag är åa-akademikern som är van att diskutera på ett visst sätt, och nu hamnade jag utanför en comfort zone, kanske också klassmässigt. Publiken bestod inte endast av akademiker. Där fanns människor som tycktes ha engagerat sig i vänster(kommunistisk)rörelse i många, många år. Och det jag inser är hur lite jag känner till och har tänkt kring den här rörelsen, dess mörka sidor, och olika typer av dissidentröster. Jag tänkte på G som brukar berätta om sekteristiska kommunister/vänstermänniskor på sjuttiotalet som vägrade sitta vid samma bord på krogen som folk som tillhörde nån annan schattering. Sådana schatteringar lever såklart vidare i dagens marxism (speciellt akademiskt) men situationen är, såsom många påpekade på seminariet, en annan. Men hatet mot socialdemokrater lever uppenbarligen kvar.

Dagarna innan läser jag en bok om Marx. Det är på många sätt en bra bok, insiktsfull (och Lindman får öva tyska). Men flera gånger under min läsning stannar jag upp, ruskar på mig, funderar. Inte kanske framför allt på vad som sägs, utan hur det sägs, vad som betonas gentemot vad, attityder som eventuellt kommer till uttryck. Boken är starkt kritisk mot olika former av marxism och kritiken är ofta klarsynt & träffande och betonar vikten av att tydligt skilja mellan historiska och begreppsliga anmärkningar. Sen smyger nåt annat in, nåt grumligare. "Handböckerna" ikläs idel förringande epitet. Författaren hamnar in på ett spår där djup betonas, i kontrast till ytliga sociologiska/historiska beskrivningar som endast lyckas få syn på, som hen skriver, "avledda" fenomen. Å ena sidan är hen ute efter något som jag kan begripa & sympatisera med: det är viktigt att inte stanna vid en beskrivning och låsa sig fast vid den på ett sätt som gör att mera grundläggande saker skyms bort. Sysslar man med frågor om ekonomi och arbete är det här otroligt viktigt, inte bara på grund av ideologier som finns, utan också på grund av vad arbete och ekonomi kommit att bli i kapitalismen. Och dessutom: pysslar man med att läsa Marx är det nog så svårt och utmanande att reda ut relationen mellan historiska och begreppsliga (logiska) analyser och missförstånd gällande det här leder lätt till t.ex. att Marx ses som en typ som föruspår hur kapitalismen kommer att utvecklas och att hans syn kan avvisas eftersom han spådomar inte besannades. Men det jag samtidigt oroas av, och faktiskt: irriterar mig på, i den här boken är en tendens att liksom gotta sig i de där bakomliggande djupen, de som endast och enbart kan nås via en indirekt metod, inte genom exempel på vad folk faktiskt gör och hur de förstår vad de gör. Att det liksom smyger sig in en viss iver i att BLOTTLÄGGA bakomliggande elemtentarformer, och att framställa annat som enbart och blott 'sken', 'yta', 'tendenser', 'empiri'. (Tror det finns några träffande paragrafer av Ludde W som handlar just om de här inklinationerna att se tänkande som bra endast om det står så långt borta som möjligt från hur vi i själva verket tänker och förstår saker.) - - - För mig är det viktigt att läsa den här boken precis just nu: den hjälper mig att artikulera sådant jag vill säga, men också att ta spjärn mot saker som jag inte vill. Mycket bra.