Har gått och skaffat skurkapparat, en sån där satans smartphone. Egentligen skulle jag ha köpt en Fairphone, men januaripartiet tog slut innan jag hann slå till. Skurkapparat alltså. Sedermera har jag förvandlats till en zombie vars enda kroppsrörelser består av ett stumt & inåtvänt fingerswischswosch nerför rutan. Intressant hur en mojäng kan väcka alla möjliga farhågor om en själv: jag ser framför mig hur manicken börjar styra mitt liv och allt blir instant gratification och notification och inte en stund över för en av de saker jag egentligen anser vara viktigast av allt: sitta och vänta, göra ingenting, stirra runt mig, speja på omgivningarna, försjunka i miljön. Om ni ser en Lindman sitta nerhukad över sin skärm, hojta ett varningens ord! Utöver det har min tillvaro präglats av det vanliga, kast mellan klaustrofobi och att trivas utmärkt hemma i röran. Har sprungit på bio, hinkat i mig alltför dyr öl och suttit hemma och petat på kommatecken, bisatser och grunnat över hur jag ska komma bort från min eviga tendens - som präglar allt mitt skrivande - att lämna det jag säger på hälft. Blir galen på mig själv!
Dessutom har jag grävt i digitalboxdjupen och hittat pärlor. Alltså: folk som jobbar för den statliga televisionen med att köpa in visningsrättigheter och som ibland lyckas gräva fram briljanta, udda grejer som jag inte på egen hand visste att jag ville se - blir så förbannat tacksam att de här människorna finns. Förra veckan ser jag en möjligen övertydlig men intressant film från 1982 om homofobi i den partiarkala familjen. Trots att där fanns onödiga Bergmantyngda grejer drabbades jag av det raseri som kom till uttryck i den. Raseri och kritik av homofobi är inte direkt vad jag förknippar med finsk - och i det här fallet finlandssvensk - film så därför blev jag glad. Idag ser jag en underlig liten dokumentär som utspelar sig i en ödslig georgisk restaurang. Stilistiskt sett påminner filmen om den taiwanesiske regissören Tsai Ming-Liangs studier av ordlösa möten i miljöer som väcker nåt underligt hos tittaren. Också här ser man framför allt människorna i sina miljöer, en grällt målad restaurang som inte har några kunder. Där finns några få bord och de är dukade. En gubbe sitter och grubblar på sitt kontor. Personalen oroar sig för framtiden. Någon jagar bort en hund som rotar i soporna. Intill restaurangen finns nåt slags politiskt kontor och en spelhall. En unge sjunger karaoke, några politruker diskuterar trött med en ortsbo som vill att saker ska förändras. Grejen med just den här filmen är hur den från bild ett lyckas etablera en miljö som genast blir levande för mig. Funderar på hur nästan magiskt och svårbegripligt det där är. Vad är det som händer när en regissör (eller författare, för den delen) lyckas frammana en värld, en miljö, en omgivning, en livsvärld på ett sätt som transporterar mig som tittare/läsare någonstans? (Uppenbarligen har det inte med realism att göra - i dokumentären får omgivningarna ett slags surrealistiskt skimmer med de där grällt målade väggarna.) Men som sagt: personalen på Yle Teema - hurra för dem! Hurra för statlig television!
No comments:
Post a Comment