Utanförskap

Läser en bra kolumn i ÅU om en vetenskapsjournalist som på en konferens grunnat på frågan om huruvida utanförskap leder till kreativitet. Som kolumnisten Lindén riktigt påpekar menar man väldigt olika saker med utanförskap: barnets utsatthet och den vuxna som drar sig bort från specifika sammanhang, för att ta två exempel. Vad tänkte föredragshållaren på: den mobbade, den arbetslösa, den som drabbats av en svår sjukdom --- ? Är det inte något skumt som händer när saker börjar klumpas ihop som 'utanförskap', som om den arbetslösa och den mobbade har något gemensamt, 'utanförskapet'? Risken: begreppet slöar till saker så att vi gör oss själva alltför säkra på vad människor går igenom, vad en livssituation innebär, - det är ju utanförskap.

Själv slås jag också av hur vetenskapsjournalistens fråga är en uppdaterad version av ett klassiskt sätt att föra samman lidande och kreativitet (arv från romantiken?): att lida och att vara utanför är att odla självmedvetenhet som i sig är synonym med kreatitivet. För egen del tycker jag att det här är en fruktansvärt okänslig, och ensidig, bild av lidande. Den läskiga bilden som ligger på lur är att konstnärlig kreativitet drivs av misär och lidande, inte av lyckligt svenssonliv. 'Happy people have no stories'. Ja, och, vad innebär det att ur ett andrapersonsperspektiv se på andras lidande på ett sådant sätt?

Jag försöker förstå hur vetenskapsjournalisten letts in på frågan, kommit sig för att ställa den. Nu vet jag alltså inte vad han kom fram till överhuvudtaget.  Som Lindén skriver kanske avsikten är att framställa ett uppmuntrande perspektiv: det viktiga är att hitta sitt eget sammanhang. Jag har hört många konstnärer prata om hur det förflutna finns närvarande i deras konst och hur det svåra görs till något användbart i konsten. Det kan finnas många märkliga dimensioner här, men förstapersonsperspektivet är viktigt. Något skorrar ändå i frågan.

Kanske så här: dagens retorik kretsar å ena sidan för det mesta kring utanförskap som ett problem som botas med integration (t.ex. på arbetsmarknaden). Syrjäytyminen. Marginalization. Att vara utanför är att sakna 'kapital' (socialt/pängar, etc), målet är att få 'kapital' genom att integreras. Å andra sidan finns ofta en tanke om att ens förflutna, oavsett hur tungt det är, kan vara en resurs. Att vara utanför kan alltså vara något som man kan vända till sin fördel, skulle man då tänka, exempelvis genom att förhålla sig till det som en resurs, en identitet som kan göras till något bra. Igen: att se på sig själv som en container bestående av värdefulla resurser eller värdelöst skräp.

(Ibland stöter jag på resonemang där utanförskap och kreativitet kopplas ihop som ett autonomiprojekt. Trots solidaritetsdimensionen i dessa (vänster)resonemang finns också här på ett förbryllande sätt en tanke om att odla egenskaper och samhällspositioner som ett slags resurser. Vad ska en tänka om det?)
 
Den allmäna frågan - leder utanförskap till kreativitet? -  är suspekt. Det som behövs är inte att boxa in begrepp om utanförskap och kreativitet och uttyda möjliga samband. Det som behövs är en hejdundrande kritik av ett samhälle som kapar utanförskap och skumma former av retorik kring marginalisering. Och för det andra behövs kritik av k r e a t i v i t e t som ett obestridbart ideal och den viktigaste resursen vi har som människor och i samhället. Exportens framtid, själens substans, lyckans innehåll, arbetets mening, relationers kitt, livets riktning: kreativitet. Kommer ihåg en viss managementproffa som symptomatiskt nog vred och vände på begreppen och kastade fram idén att kreativitet är eller åtminstone kan vara !DANGER! och att kreativiteten inte får stympas genom att inlemmas i systemtäknande. Hur mycket han än tar avstånd från befintligt tänkande är det ändå kreativiteten som ses som det främsta idealet? Läs en artikel här som liksom är är är - ja.