manlighet och neutralitet

Ser på skådespelaren Ville Haapsalos reseserier på TV. Bastant karl med mössa på huvu reser i Ryssland (och före detta Sovjetstater). Utstrålar gemyt och tycks vara bekväm med de flesta. Ville badar naku, pratar med ubåtskaptener, aktivister, motorcykelknuttar, utskärstanter och småbarn. Det är snälla TV-program och Ville är den trygga reserösten med en lite bullrig, men vänlig framtoning. Plötsligt slår det mig hur himla svårt jag har att föreställa mig en kvinna i Villes roll, den som reser runt, pratar med alla och som kameran filmar obesvärat i alla lägen. Sen frågar jag mig: exakt vad är det som jag har så svårt att föreställa mig? Vilken skillnad gör det att Ville, denna lurviga och solida TV-människa, är en man eller kanske snarare: vad är det som gör att jag alls börjar tänka på kön här? Blir inte klok på det, men på nåt sätt relaterar sig mina vaga tankar till den självklarhet med vilken män tar plats, och hur det här kan se ut. Den bullriga, rekomysigheten. (Jag snackar förstås om hur manlighet görs.) // Dagens Husis var diger. Bland annat läser jag en intressant konstrecension om fotografen Elina Brotherus.

Vi är vana att se den avklädda kvinnokroppen eller självporträttet som något absolut könat. Vare sig syftet är skönhet eller en feministisk revolt mot objektifieringen av kvinnan tenderar resultatet att alltid alludera till kön och genus. Det är också en av de förbannelser som kvinnliga konstnärer fortfarande 2015 får dras med - att reduceras till att representera ett kön.
Elina Brotherus har ändå alltid på ett helt unikt sätt undvikit detta. I sina självporträtt är hon inte kvinna, utan människa. Vare sig hon är naken eller påklädd är hon ett neutrum, en norm, på samma sätt som mannen i bild och i samhället traditionellt är.

 // Panikreaktionen på vad vissa får för sig att är feminismens mål: "DE VILL GÖRA ALLA TILL NEUTRER, VI FÅR INTE LÄNGRE VARA KVINNOR OCH MÄN!" // Jag tänker på den rörande feelgoodfilmen Pride om solidaritet mellan gayaktivister och gruvarbetare. Den manliga neutraliteten gäller såklart en hegemonisk manlighet, kanske att betrakta som ett krav som ingen riktigt verkar kunna leva enligt utan friktion, som utmanas hela tiden, i olika omständigheter. I den här filmen utmanas bilden av 'arbetarlantisen' å ena sidan och å andra sidan den hyperkönade bilden av den manliga, urbana och nöjeslystna homosexuella // Kollar på TV-serien True detective. Den vanliga premissen: bestialistialiskt mord på kvinna. Kameran zoomar in naken, död kvinnokropp. Det är uppenbart att kroppen är både sexualiserad och exotiserad. Igen: it seems to make all the difference in the world att det är en kvinna som mördats, en kvinnokropp som zoomas i rutan. Den döda kroppen som fortfarande i högsta grad bär på sitt kön, BLIR sitt kön. // Det viktiga är att hitta ett språk för när de här sakerna skaver, vad det är som skaver.  Ville Haapsalo är det inget fel på. Han är en mysig TV-figur. Arg kan man däremot bli av att titta på A-Studio där ett gäng politikergubbar agerar som om de endast i sin egenskap av män utgör inkarnationer av allt vad 'saklighet' innebär: de har rätt att tala, de har rätt att ta plats, de har rätt att avbryta den yngre kvinnliga politikern, de har rätt att vara nedlåtande. Det är så en ytterst destruktiv variant av den manliga 'neutraliteten' byggs upp. (Även om frågan gräver i mig fortfarande: varför har jag så svårt att tänka mig en kvinnlig variant av mysgubben Haapsalo? Blandar jag kanske ihop för många saker här?)

Såsigt inlägg igen, myrstack i skallen, begreppsförvirring - etc.