att göra livet hanterbart

Läser en artikel på DN. En kognitionspsykolog har forskat tillsammans med en större grupp om människors reaktioner på tiggare. Det hen säger i artikeln är delvis helt bra. Hen talar om svårigheterna för människor att hantera andras lidande. Hen säger också att det är nåt problematiskt med den ekonomistiska bilden av den nyttomaximerande människan: att ge är något fundamentalt. Men ett grundperspektiv som förs fram är att empati är ett slags begränsad resurs, och att det gäller att hantera denna resurs på ett sätt så att resultatet är bra. Visst är det utmärkt att forskaren engagerar sig och oroas av människors upplevelse av hjälplöshet. Men sen görs detta till ett slags tekniskt problem. Vi kan inte hjälpa alla, och det gäller att komma över denna känsla, så att vi ändå kan hjälpa någon. Slutsatsen är då att "man visst kan nöja sig med att ge pengar till den första tiggare man möter och därefter gå vidare utan att behöva ha dåligt samvete." Jag fattar bara inte: sägs det här verkligen i egenskap av kognitionsforskare? "Man kan visst nöja sig." Finns det inte något oroande i idén att vetenskapen ska göra livet existentiellt sett mera hanterligt, mindre sårbart, mindre smärtsamt? Alltså, mitt i allt det här välmenande något jag vill ifrågasätta: att den stora uppgiften består i att göra allting mera hanterbart för oss, så att situationen inte är så smärtsam för oss, så att det känns meningsfullt att hjälpa för oss. Nåt i det där som är helt och hållet upp-och-ner. Sorry om jag flummar, men blir arg. "Om man ställer sig frågan 'vad kan jag göra för den här enskilda personen' i stället för att tänka på behoven i stort blir det mycket lättare att hantera mötet med fattigdomen." Alltså det jag menar är inte att det är suspekt att reflektera över vad den här situationen väcker hos en. Att känna sig hjälplös, att möta andras utsatthet, att vilja hjälpa, att gå förbi och känna sig dålig, att känna sig ansvarig. Tvärt om. Det skumma är när en forskare kommer och liksom erbjuder en mall för hur samvetet (som reduceras till mekanismer?) rationellt kan distribueras så att saker känns hanterbara - för oss.