Vad anser de?

I en HBL-artikel läser jag om en kontrovers kring en gallup i Taloustutkimus' regi om finländares inställning till invandrare och, om jag fattat rätt, andra raser. Bossen för det hela förklarar på klassiskt finskt manér att kontroversiella undersökningar är i sin ordning så länge de är lagliga. Huvudsaken, säger han, är ju trots allt att få veta vad finländarna anser om en sak. Som ännu ett belägg för tilltagets oskyldiga karaktär hänvisar han till att undersökningar kan beställas, svaren icke.

Tanken tycks vara att själva frågorna är neutrala; som om det, att en fråga ställs, är något neutralt - i kontrast till svaren. En skrämmande tanke, som bortser från att frågor också är handlingar. Vi gör något när vi frågar, vi deltar i något när vi frågar, vi sätter igång något när vi frågar. Och vi bär (eller flyr från) ansvar för hur vi frågar, vilken sorts uppmärksamheten frågorna innebär - varför frågorna för oss, åt vilket håll vi börjar titta. Det gäller också en statistikinslamlande organisation som Taloustutkimus. Att rigga upp ett logiskt galler mellan fråga och svar håller inte.

Idag puttar Helsingin Sanomat igång ett test där läsaren på basis av Immonens valmaskinsvar kan testa hur mycket hens åsikter stämmer korresponderar med hans. Vad är poängen? Tonen i testen är ungefär: testa och se hur mycket dina åsikter om glass och pizza stämmer överens med Cheeks svar på samma frågor! Varsågoda och jämför era värden! Att HS kallar människors reaktioner på Immonens utspel "kohu" är också intressant.

hjälp Ny tid!

Det här är viktigt.
Eftersom Vänsterförbundet gick bakåt i valet och förlorar en del av sina partipängar. skär partiet ner på olika kommunikationsstöd, och Ny tid hör till dem som drabbats hårt.
Läget är kärvt också med tanke på den nya regering vi snart kommer att få och den kulturnedskärningspolitik den kan tänkas syssla med (presstöden).
Ny tid är en toppentidning och den har, i mitt tycke, bara blivit bättre av formatändringen till månadstidskrift. Mångsidig tidning med bra bevakning av sådant som ofta inte får rum i dagspressen. Tänker i synnerhet på viktiga artiklar om vad som pågår i andra länder.
Förutom socialdemokratiska Arbetarbladet är partiobundna Ny tid den enda svenskspråkiga vänstertidningen i Finland. Det är superviktigt att den har förutsättningar att fortsätta med sin gedigna journalistik.
Som en kompis skrev: en bra kulturtidskrift klarar sig inte bara på talkoarbete.
Hjälp tidningen så att den kan överleva! Om ni inte gör det redan - prenumerera!

Utanförskap

Läser en bra kolumn i ÅU om en vetenskapsjournalist som på en konferens grunnat på frågan om huruvida utanförskap leder till kreativitet. Som kolumnisten Lindén riktigt påpekar menar man väldigt olika saker med utanförskap: barnets utsatthet och den vuxna som drar sig bort från specifika sammanhang, för att ta två exempel. Vad tänkte föredragshållaren på: den mobbade, den arbetslösa, den som drabbats av en svår sjukdom --- ? Är det inte något skumt som händer när saker börjar klumpas ihop som 'utanförskap', som om den arbetslösa och den mobbade har något gemensamt, 'utanförskapet'? Risken: begreppet slöar till saker så att vi gör oss själva alltför säkra på vad människor går igenom, vad en livssituation innebär, - det är ju utanförskap.

Själv slås jag också av hur vetenskapsjournalistens fråga är en uppdaterad version av ett klassiskt sätt att föra samman lidande och kreativitet (arv från romantiken?): att lida och att vara utanför är att odla självmedvetenhet som i sig är synonym med kreatitivet. För egen del tycker jag att det här är en fruktansvärt okänslig, och ensidig, bild av lidande. Den läskiga bilden som ligger på lur är att konstnärlig kreativitet drivs av misär och lidande, inte av lyckligt svenssonliv. 'Happy people have no stories'. Ja, och, vad innebär det att ur ett andrapersonsperspektiv se på andras lidande på ett sådant sätt?

Jag försöker förstå hur vetenskapsjournalisten letts in på frågan, kommit sig för att ställa den. Nu vet jag alltså inte vad han kom fram till överhuvudtaget.  Som Lindén skriver kanske avsikten är att framställa ett uppmuntrande perspektiv: det viktiga är att hitta sitt eget sammanhang. Jag har hört många konstnärer prata om hur det förflutna finns närvarande i deras konst och hur det svåra görs till något användbart i konsten. Det kan finnas många märkliga dimensioner här, men förstapersonsperspektivet är viktigt. Något skorrar ändå i frågan.

Kanske så här: dagens retorik kretsar å ena sidan för det mesta kring utanförskap som ett problem som botas med integration (t.ex. på arbetsmarknaden). Syrjäytyminen. Marginalization. Att vara utanför är att sakna 'kapital' (socialt/pängar, etc), målet är att få 'kapital' genom att integreras. Å andra sidan finns ofta en tanke om att ens förflutna, oavsett hur tungt det är, kan vara en resurs. Att vara utanför kan alltså vara något som man kan vända till sin fördel, skulle man då tänka, exempelvis genom att förhålla sig till det som en resurs, en identitet som kan göras till något bra. Igen: att se på sig själv som en container bestående av värdefulla resurser eller värdelöst skräp.

(Ibland stöter jag på resonemang där utanförskap och kreativitet kopplas ihop som ett autonomiprojekt. Trots solidaritetsdimensionen i dessa (vänster)resonemang finns också här på ett förbryllande sätt en tanke om att odla egenskaper och samhällspositioner som ett slags resurser. Vad ska en tänka om det?)
 
Den allmäna frågan - leder utanförskap till kreativitet? -  är suspekt. Det som behövs är inte att boxa in begrepp om utanförskap och kreativitet och uttyda möjliga samband. Det som behövs är en hejdundrande kritik av ett samhälle som kapar utanförskap och skumma former av retorik kring marginalisering. Och för det andra behövs kritik av k r e a t i v i t e t som ett obestridbart ideal och den viktigaste resursen vi har som människor och i samhället. Exportens framtid, själens substans, lyckans innehåll, arbetets mening, relationers kitt, livets riktning: kreativitet. Kommer ihåg en viss managementproffa som symptomatiskt nog vred och vände på begreppen och kastade fram idén att kreativitet är eller åtminstone kan vara !DANGER! och att kreativiteten inte får stympas genom att inlemmas i systemtäknande. Hur mycket han än tar avstånd från befintligt tänkande är det ändå kreativiteten som ses som det främsta idealet? Läs en artikel här som liksom är är är - ja.

Det där med politik, journalistik och opartiskhet

En sak som förbryllar mig lite - även om jag inte kan säga att jag är förvånad - i samband med Sveriges radios och SVT:s agerande i relation till personer som uppfattas som "politiska" är vilken betydelse ett riksdagsval ges. Är inte politiska frågor i hetluften hela tiden? Vilken särskild vikt har det att det snart är riksdagsval? Är poängen liksom att politik annars nog är harmlöst och 'allmänt diskuterande' men att relationen mellan politik och journalistik blir särskilt brännande under vissa tider när folk ska fatta ett beslut i valbåset? Det är något mysko där, och lite sorgligt. Som många påpekat uttrycker SR:s metoder en strid om vem och vad som är "politisk/t".

Men min fråga är varför bekymren kring partiskhet skulle vara speciellt stora just inför val. Om partiskhet betraktas som ett sätt att t.ex. utesluta röster eller ge en skev bild av något (det är väl vad partiskhet borde betyda, snarare än 'neutralitet', eller att x 'är politiskt aktiv' eller har partibok?) - är det inte ständigt och jämt en sak för journalister att rannsaka sig själva kring? I ett internt brev till SR-personalen som flutit omkring på nätet manar SR-ledningen till särskild försiktighet under valåret, också då journalisten pratar om "goda saker" som mänskliga rättigheter (?!?). Jag kan inte se att drastiska metoder och försiktighet på ett public service-bolag inför ett val skulle uttrycka någon god förståelse av politik som verksamhet och dimension, snarare verkar just den synen på politik inbjuda till att betrakta allt möjligt som 'propaganda' eller 'ett ställningstagande för ett parti' så att det enda som är godkänt politiskt blir en debatt mellan partiledarna där en debattledare avmätt frågar vilken syn politikerna i rummet har på skattehöjningar.

Och helt i allmänhet skulle jag säga att striden om det politiska inte kan vara opolitisk, vilket inte utesluter opartiskhet: självprövning, kritik och engagemang är det som är avgörande.

För att citera Stefan Jarl vars film "Godheten" inte visades på SVT med hänvisning till, ja, väldigt oklara skäl om att filmen skulle vara 'partipolitisk':

Då tillkallades något som kallas det Pressetiska rådet som sa att den var ”systemkritisk” och det får man inte vara i valtider. Men vad ska vi diskutera i valtider om inte det system vi lever i?

bildjournalism

Stora rubriker i DN. "400.000 smittas av influensan i höst." Och följande "illustration":

The mysteries of the universe: the Cern tunnel

Few of us have deep insights into physics, or chemistry, or medicine. I don't, for sure. I thought about that when I was skimming through some news articles about Cern (The European Organization for Nuclear Research), an organization presently involved in a huge project that, according to news articles, try to solve the "mystery of mass", how mass is held together and how big bang really came about. News articles tend to focus on the showy part of the project; see, as the particles collide, small and unstable "black holes" ( - don't ask me about the details) are created. Small nuclear explosions occur as the particles are smashed together. "the particles will produce tiny fireballs of primordial energy, recreating conditions that last prevailed when the universe was less than a trillionth of a second old", explains the reporter from The New York Times. Obviously, a lot of bad jokes about being sucked into a black hole just have to be cracked (The organization was, in fact, sued by a worried American teacher).

After I've read the articles, it's clear to me that this project is very costly, that many researchers are engaged in it and that it concerns some questions that physicians consider to be of importance. But I get the feeling that there must be some technical use, to which these results can be applied. It just has to. Why do I have that hunch? Aren't the fundamental questions of physics essential enough to initiate grand research projects? I guess I am thinking about the relation between military interests & the development of space programs. The splitting of atoms and all the things that this made possible. Is it just my lack of knowledge of physics that makes me suspicious of the objectives of the research project in question?

This article from The Telegraph makes it is extremely difficult, as a reader, to get a clear picture of what is driving the project onwards, what is really of importanc here. One certainly gets a picture of the "large hadron collider", a particle accelerator situated in a tunnel, where some of the experiments take place; the article conjures up a futuristic, sci-fi montage of arcane technology and arcane interests, of which ordinary people understand little, but still it's very admirable, very grand. Why all this admiration? The journalist tries his best to make physics appear like something quite ordinary, like baking cookies. The tone is dramatic, it's all about "unlocking the mysteries of the universe", but at the same time he tries to capture something of the ordinary life at the laboratory. I like the latter aspect, and wish there were more articles focusing on that aspect of science. The drudgery at the lab, which not always will lead to the unlocking of the mysteries of the universe (I haven't read Bruno Latour's writings on the everyday work at the lab (Laboratory life), but I should - his take on science seems fairly interesting, and fairly sound).

I'm at Cern (the European Organisation for Nuclear Research), and I'm in this tunnel to look at a long metal tube, a particle acclerator known as the Large Hadron Collider (LHC), the most complex piece of machinery ever built.

Most complex...? Then it must be some serious shit going on there, but what kind? (My associations drift towards rhetorics during the cold war, science and politics) Of course, there are two things here, the rhetorics of journalism - "NEWS! NEWS! NEWS!" and the way "sheer curiosity" or "senseless indulgence" or hidden intentions may worm their way into science (Hannah Arendt talks a bit about the latter dimension, I think).

“For me,” Dr. Gianotti said, “it would be a dream if, finally, in a couple of years in a laboratory we are going to produce the particle responsible for 25 percent of the universe.”

Without either the knowledge of paradigms of physics theories or the practical dimension of application, this quote (from the New York Times article referred to above), for me, means absolutely nothing. "The payoff for this investment, physicists say, could be a new understanding of one of the most fundamental of aspects of reality, namely the nature of mass." Fundamental aspects of reality? I don't think so, at least not if 'reality' is understood separately from the concepts used in the theory of physics. My only point is: there is a certain grandiose tone in many of the acticles discussing scientific experiments that seems to have nothing to do with physics itself, nor its application. Am I wrong?

PS: It was at Cern that the World Wide Web was developed.