25 February 2015

Dagnatt

Nu är det bråttom. Panik. Det ska skrivastänkas. Från loj modstulenhet och sysslolöshet slungas jag in i motsatt läge. Ingen tid att tänka (måste tänka), ingen tid att skämmas över dålig text (skäms över dålig text). Hittar migsjälv på subway, 05.30. Natt blev morron i spökarken. Det spöregnar ute och det känns som att jag går runt i ett postapokalyptiskt dataspel. En grävskopa mullrar - och en fågel sjunger gällt. En månad till - sen! Men nu! Det är på något vis en helvetes lättnad att vara tvungen att skriva och skriva till punkt. Åa:s sterila pärmar runt det hela. Jag kommer knappast att kakka fram nåra guldtankar under den här månaden. Men den begränsade tiden ger svindel, och inte bara på ett dåligt sätt. - -

2 comments:

ponks said...

Det låter precis som det ska vara när nåt giganormt projekt ros i land - absurt, surrealistiskt, känslan av att man flyter/faller/svävar/int har nån jävla aning o så mitt i allt sitter du sen där med tegelstenen i handen o funderar att wtf happened? Naturligtvis blir allting skitbra hördududu.

M. Lindman said...

Heh, för ego-lindman blir detta giganomt och angstanomt. Men ros iland ska det, eller tegelstenen ska gjutas. Konstig blandning nu mellan HJÄLP!!! & 'ska jag behålla den här fotnoten?'