Rent, vitt och några livstycken

Ser en rätt så ny, svensk dokumentär på digiboxen som heter Rent, vitt och några livstycken och som regisserats av Kåge Jonsson och Pieniowski. Filmen handlar om arbetets mening såsom det beskrivs av några kvinnor som jobbar på ett tvätteri någonstans i Sverige, Norrköping, läser jag. På arbetsplatsen verkar det finnas nästan endast kvinnor. Kameran glider runt i den fabriksliknande miljön bland löpande band, gigantiska griparmar, manglar och vad som ser ut som sjukhuskläder medan kvinnorna berättar om hur de ser på arbete och hur de ser på sitt eget jobb där på tvätteriet. Många säger att de är rädda för att inte orka jobba, att kroppen inte ska palla. Arbetet är fysiskt tungt och flera av kvinnorna vittnar om slitage och en kropp som för all framtid är märkt av en livstids arbete i tvätteriet. Att inte orka förbinds också med arbete som ett dagligt krav, dit ska man gå - dit MÅSTE man gå - varje dag. Samtidigt är det många som talar om arbete som krav mera allmänt. De säger att jobba, det måste man ju. Vad vore alternativet? Vissa verkar besvikna över hur livet har utvecklat sig, att de har blivit kvar på tvätteriet trots att de trodde att de inte skulle bli det, att drömmar aldrig blivit mer än drömmar. Någon talar om en motsättning inom henne själv, vad hon blev, vad hon tänkte att hon skulle bli, vem hon är nu. Flera talar om nåt slags pyrande missnöje som det inte blir något av: "Man tänker mer än man gör, och på jobbet försöker man vara som vanligt." Något i den stilen är det en som säger. En del formulerar missnöjet som att jobbet är osynligt, att det inte värderas, att det tas för givet.

Andra säger att de trivs, att det finns en bra gemenskap på jobbet, Om det uppstår yttre hotbilder, då står man enade och solidarisk. Någon berättar att många släktingar jobbar där också, och att de gillar att gå dit varje dag och att det i dessa tuffa tider är fint att alls ha ett jobb som man kan gå till. En av kvinnorna talar om vikten att göra sitt jobb bra, att bry sig, att inte låta arbetet bli monotont och själsdödande.

Många av rösterna - ja det är just röster, vi får aldrig se vems ansikte rösten tillhör - betonar att arbete är ett yttre tvång för att få en inkomst, det spelar inte så stor roll vilket jobb man har, men det är viktigt med en stabil arbetsplats. Passet börjar 6:45 och slutar klockan 16. Det som slår mig är att det här med arbetet 'som vilket jobb som helst' är en aspekt som träder fram på väldigt olikartade sätt. En kvinna konstaterar att det är här på tvätteriet man hamnar om man inte har utbildning. Hos andra kan man skönja vad som verkar vara stolthet över att klara av jobbet, trots allt - att det är viktigt att påminna sig om att jobba måste man för att leva. Under det att rösterna berättar ser vi kärror som dras omkring, kläder som packas och viks och galgar som snurrar runt. Automatisering sköter en del men man ser också att mycket måste göras för hand, att det är repetitiva rörelser, lyft och säkert också buller.

Men bullret hör vi inte, och här kommer min enda invändning till dokumentären. I tvätteriet har man ploppat ner en konsertpianist i full konsertmundering. Där sitter han och spelar rofylld musik medan det effektiva arbetet pågår runtomkring. Vad är poängen? För mig är det något onödigt estetiserande som träder in, en konstigt domesticerande inramning jag verkligen har svårt med. Kanske vill regissören få oss att se arbetet som koreografi. Men ingen av kvinnorna talar om arbetets rytm på det sättet, och jag får inte fatt på vad det här ska tillföra för ett perspektiv. Det jag verkligen uppskattar är hur kvinnornas vittnesmål om tvätteriarbete skiljer sig från varandra. Några talar med skräck i rösten, andras röst är glad och nöjd, en annans besviken och uppgiven. De lyfter fram olika sidor hos arbetet och gemenskapen. Men sen när den där konsertpianisten plinkar sin lugn-och-fin Chopin är det som om de här skillnaderna plattas ut, och - nu kanske det här låter hemskt men - dokumentärfilmen förvandlas till de där närmast bisarra trädgårdsprogrammen på SVT där harmoniska bilder av påtande i grönskan ackompanjeras med Nick Drake eller liknande lugna favoriter. Men nej, riktigt så illa är det inte, men oavsett - jag är verkligen förbryllad över vad man tänkt att pianistens närvaro och musik ska bidra med. Någon föreslår att pianistens närvaro markerar kvinnornas underordnade roll. I så fall skulle det där harmoniska pianospelandet stå för de processer där foglighet och underordning skapas. Men det kom jag inte att tänka på när jag tittade, och jag vet inte. Trots allt, Rent, vitt och några livstycken är en bra och fängslande dokumentär.