bildning

Jag ser ett tv-program där Horace Engdahl och Liv Strömqvist tussas ihop för att tillsammans göra en Bildningsresa. De förstra avsnittena utspelar sig i Köpenhamn och Berlin. Det är så satans awkward. Liv kollar misstroget på Horace som docerar och föreläser och mansplainar. Liv ställer frågor som en duktig och intresserad elev. Hon får prata/ifrågasätta lite mer i klipp där hon ensam är med. Horace kollar lite överlägset på Liv. Det känns som hårt regisserad teve där idén är att nåt ska kläscha: Feministen & Kulturmannen. En stolpig voice-over läser citat från Kierkegaard och Goethe. Kulturisterna går vilse på kyrkogård. Kulturisterna går vilse på Berlins gator. Ansträngt gemyt. Det är alltså tänkt att handla om bildning. Jag undrar vem programmet är tänkt att nå ut till. Eller är det bitsk satir ämnad att reta vissa? De första två avsnittena rör upp ett virrvarr av bilder av bildning och anti-bildning: att vara kultiverad, att vara intresserad av historia, att känna till klassikerna, att ifrågasätta kanon. Voice-overn läser citat och jag blir pinsamt berörd av den teatralt allvarstyngda rösten. Kanske är jag fel målgrupp? Vem är rätt målgrupp? Hur är det tänkt att detta ska engagera?

När jag ser det märkliga programmet tänker jag på min svårfångade aversion mot begreppet "bildning" (ännu värre på finska: sivistys). Är jag bara sur på det där avmätt överklassiga i bildningsbegreppet, det som luktar kanon och makt och Europa, Europa? Just det där som kommer fram i tv-programmet?

Delvis säkert. Men något annat är det också som framhållandet av "bildning" triggar, och jag försöker förstå vad det är, eller vari min, kanske falska & ogrundade historieobildade irritation ligger. Eller kanske är det inte irritation utan frustration som på något vis handlar om en lika frustrerad och ofta sorgsen diskussion som försiggår nu, ofta om universitetet och allt som gått åt helvete.

Finland skär ner i utbildningssektorn med massa miljarder. Universiteten säger upp folk. Det här är ofantligt destruktivt. Är det inte viktigt i denna ödeläggelsens stund att just prata om och påminna sig om bildning?

Bildning är viktigt i sig och för sin egen skull och ska inte motiveras med något yttre. Typ så?

Samtliga politiker, eller många av dem i alla fall, skulle utan vidare intyga att de visst stöder bildning. Ingen kotte vill vara emot bildning (liksom ingen vill vara mot "kultur"). Alla vill ha bildning. Bildung ist gut ja. I ett tidningsreportage för någon månad sedan läser jag om hur bildning är ett gammalt högerideal som nu svikits. Bildningen har blivit de rödgrönas sak, målar artikeln upp. Men är det möjligt att ens tänka sig att det någon verkligen tar strid för är just bildning?

Det som jag försöker reda ut för mig själv: något som ibland gör diskussionerna om - eller snarare beklagandena av - nedskärningspolitiken, universiteten, utbildningspolitiken, tama är att bildning blir ett ideal som tas för givet. Som om vi alla visste vad det är. Problemet är bara att helt paktiskt fixa gedigna institutionella ramverk, sen rullar det nog på. Det är ju det där bildningBildung, nåt prima och bra som omfattas till höger/vänster som ska värnas om i sig. Och den tanken är ju inte helt fel på det sättet att ett sådant argumenterande kan hjälpa till att betona universitetets autonomi, till exempel. Jag antar att retoriken om att "värdera i sig" ganska ofta har karaktären av: tassarna bort! Vilket är helt ok, men kan göra det svårt för diskussionen att verkligen leva, och urskilja vad det är som människor vill ta strid för.

Motatsen till det här för-givet-tagandet är, för att anknyta till en text i senaste numret av tidskriften Ikaros (bra artiklar av Sharon Rider & Nora Hämäläinen!), är att varje generation själv måste upptäcka vad bildning är. Här blir "bildning" (jag har fortfarande problem med ordet) snarare en fråga än ett givet värde som kan omfamnas i sig.

Sara Heinämaa skrev en intressant artikel i Helsingin sanomat på hösten. Hon försöker sätta ord på ett kristilllstånd som omfattar allt från universiteten till hälsovården genom att tala om merkityskato. Med det menar hon att något hänt med hur vi förhållar oss till sakers betydelse. Artikeln kunde tolkas som att hon pekar på förlusten av "gemensamma värderingar" som binder ihop olika verksamheter och styr dem mot gemensamt omfattade mål (ett sätt att ställa upp saker som jag tenderar att ha svårt för). Då skulle vi kanske vara tillbaka i bilden att det finns nåt sånt som bildning som gemensamt värde. Men intressant nog skriver Heinämaa att det som riskerar att försvinna är "yhteisen pyrkimisen mieli" - det är det gemensamma strävandet som står på spel, engagemanget i delade verksamheter. När det här börjar försvinna blir universitetet, hälsovård etc. saker att "upprätthålla"; betydelsen de här sakerna har står inte i fokus, utan det som blir viktigt är olika regler, kvoter, egenintressen etc.

När folk oroar sig över att universiteten kommersialiseras, när folk oroar sig över att resurserna tryter, budgeterna krymper - det är då som det behövs mindre festtal och mera klarspråk, krasspråk. VAD är det som vi vill kämpa för? VAD är vi oroliga för att ska försvinna? Det här kan såklart handla om allt från universitetsbibliotek, tidskrifter till olika förståelser av vad det är att lära sig något.

Det är ju långt ifrån alla diskussioner om bildning som har den här (vanligen lite gnälliga) karaktären som jag irriterar mig på, "bildning för sin egen skull". Det är, tror jag, när bildningsbegreppet just börjar tas för givet, blir ett Värde som ska odlas, som diskussionen urvattnas. Då blir den defensiv. Och kanske ett typiskt drag här exemplifieras av SVT-programmet med Strömquist&Engdahl. Det jomsas om kanon. Bildningen blir antingen pittoresk eller maktfullkomlig.

Kanske är det inte så överraskande att det är just "bildning" i den här svävande bemärkelsen som träder fram som det viktiga just nu. Situationen i Finland: nedskärningar, jobb som sägs upp. Panik blandas med sånt som man vant sig vid för länge sen. Människor försöker uttyda en längre utveckling. Det är nu vi måste säga ifrån och försvara det som försvaras kan, tänker man (kanske). Det viktigaste är att mota bort det ekonomiska språket och betona att bildning behövs i samhället/att bildning är bra för sin egen skull. Bildningens självklarhet blir ett sätt att säga: det här måste vara viktigt. Men kanske det är just den här rörelsen som är problematisk?

Ännu om glesbygd

Jag tänker fortfarande på den så kallade glesbygden. Hur glesbygd blev glesbygd, hur vi talar om det glesa. Ser ett finlandssvenskt tv-program om ämnet. En ekonom som numera är riksdagsledamot för ett högerparti säger att urbaniseringen är en oåterkallelig process. Städer är produktiva. Glesbygden är det inte. Vi måste finna oss i att bo i städer, där jobben finns. Programledaren frågar om bostadsmarknaden och hyrorna. Jo, visst blir det dyrare att bo i städer, säger ekonomen. Hur klarar sig de som jobbar i låglönebranscher? Kollektivtrafiken ska fungera så bra att det för dessa människor - restaurangpersonal och städare - är möjligt att bo 20 eller 30 km från staden.

I programmet förstärktes bilden av att glesbygden är ett problem. Olönsamma bygder som kan upprätthållas bara genom konstgjord andning, genom dyra stöd och ohållbara mekanismer. Frågan som ställs: finns det några lönsamma näringar som kan bevara landsbygden? Annars är det kört.

Journalisten frågar nämnda ekonom om skogsnäringen och andra branscher kan skapa jobb på landet. Det kan de, eller det ska det inte, ansåg han. Folk kan bo i städer och jobba med de här sakerna.
En fysioterapeut säger att hen bor i en stad eftersom det finns långt rikare yrkesmöjligheter än i hennes hembygd, där hon lätt kunde få jobb, men där någon specialisering inte finns.
Några människor som intervjuades i programmet närde ett fromt hopp om att det går att bo på landet och att skapa jobb där. Någon jobbade på distans. Någon annan hade företag och hoppades på att expandera.

Jag börjar tycka att en alltmer slående ingång i förståelsen av vårt ekonomiska system - vår livsform - är att de flesta områden (i ett land, på vår jord) blir "problem" medan andra är möjligheter och att det här växlar helt beroende på utvinnande av (mer)värde. Det är old news såklart att kapitalismens jakt efter förmerande av värde har en geografisk dimension (David Harvey är väl en som populariserat detta) och att den processen pågått i flera hundra år. Och det är ju långt från bara marxister som uppmärksammar den här sortens geografiska och historiska processer. Men själv har jag inte varit så vaken när det gäller den här aspekten. Om ni har litteraturtips, dela gärna med er till en yrvaken.

bo & leva i städer

Häromdagen var jag i Helsingfors. Ett litet ärende och en dag att fördriva. Jag har egentligen inget emot den kejserliga huvudstaden. Den känns inte lika monstruös (och monstruöst självmedveten) som det onämnbara stället i väst; jag får ingen kan-inte-andas-jag-exploderar-själen-går-sönder-panik. Eller i alla fall inte hela tiden. Helsingfors har sina fina hörn. Rå arkitektur, blåsiga gator, dundrande spårvagnar och kolberg. En minimalistisk tunnelbana och ett tåg som kan ta dig till Moskva. Jag går runt på stan och tittar på böcker i en anarkistisk bokaffär med en extremt sur kassaperson, hittar ett par volymer om arbete jag behöver. Äter flottmat på ett vegetariskt ställe som befinner sig någonstans mellan sunk och hippie. En proteinstinn burgare ockuperar magen i många timmar framöver. Återbesök, självklart. Mitt ärende utspelar sig på musikbiblioteket där vi försöker  diskutera stillsamt medan några argsinta ögonpar stirrar; vi stör ett viktigt föredrag av viktig gåbb. T tar mig med på barrunda #2 i Berghäll. Där finns fina hak, ett ställe som heter Sivukirjasto och stänger kl 2 en veckodag bland annat. T har jag inte sett på långa tider och leden går från bar till bar på ett gemytligt sätt. Jag sover lite på busstationen i väntan på nästa buss hem och stomlar hem när anständigt folk redan gått till jobbet.

Det är kul att besöka såna här stora städer med någon tids mellanrum. Känna sig som storögd bybo och kolla på folk och trafik och förundra sig över storstadslivets egenheter. Men, tänker jag den där dan, jag skulle absolut varken vilja eller kunna bo där (lika lite som jag vill flytta ut på landet, men det är en annan sak). Det liv jag lever nu hänger på och är beroende av små, minimala i stort sett, inkomster och ganska modesta kostnader. Arbetslöshetsbidrag och random arvoden med några månaders mellanrum. Jag känner ingen panik inför att integrera mig på arbetsmarknaden (en attityd som min kompis säger att är "överklass" och hon har ju fan rätt). Att bo i storstad skulle innebära höga hyror. Att bo i storstad skulle innebära liv i bostadsområde en bit från stan. Att bo i storstad skulle framför allt bestå i att ställa om livet - kravet på att hitta jobb skulle bli mera akut, mera oundvikligt. Minns tiden i New York, hur folk pratade om sina liv där. Jag vill inte leva ett sådant liv - samtidigt förstår jag att det inte bara handlar om vad jag vill, eller om att vilja alls. Jag funderar från & till på vad som händer om det blir kärvare, om min livssituation och mina bristande finskakunskaper gör en flytt oundviklig. Mellan varven frågar jag mig: var är det uthärdligt att bo? Jag har börjat tänka på Norrland. Samtidigt, men alltför sällan, tänker jag att finskakunskaper kan fixas (men i praktiken gör jag inte så mycket jag borde för att drastiskt förbättra min finska). Finland är i många avseenden ett skitland med många, många mörka sidor och otäcka egenheter. Ändå, trots allt: jag trivs så satans bra i mitt Åbo.

"jag klarar nte det här"

Innan jag glömmer bort det. Elaka bloggaren skrev igen ett tänkvärt inlägg om arbetslivet för ett tag sedan. Elaka hade läst en ledarskapstext i vilken det står att man alltid ska tro på en anställd som säger att hen inte orkar eller klarar av något. Det här låter vettigt, skriver Elaka.

det är också ett intressant råd eftersom jag har sett mänskor böna och be om att få hjälp när de inte orkar eller erkänna rakt ut att de inte klarar av, men ändå bara få beskedet att de måste orka vidare, de måste klara av.

Det här är ett av de mest allvarliga inlägget om arbetslivet jag läst på mycket länge. Retoriken i ett företag kan handla om att lyssna på anställda, att främja de anställdas hälsa, att bidra till ett hållbart arbetsliv. Elaka skriver att hen har hört chefer på ledarskapskurs säga att man måste lära sig att förbise att människor säger att de inte orkar eller klarar av.

Att säga "jag klarar inte av det här" är ofta en omvälvande sak. Något som människor gått och pantat på länge, härdat ut, bitit ihop. Försökt. Jag kan tänka mig att få säget det lättvindigt. Visst kan det finnas märkliga klagomål. Gnäll också. Missnöje kan vara sådant att det inte är omedelbart uppenbart vad någon är missnöjd med. Visst kan människor ibland behöva uppmuntran av typen "du klarar det nog" (en som är ny på jobbet och ännu osäker på sina arbetsuppgifter, t.ex.). Att säga att man inte orkar längre, att man inte klarar av situationen, är, tror jag, en annan sak.

Om det uppstår* ett helt uttalat samförstånd kring att inte lyssna på sådana här helt grundläggande mänskliga uttryck, "JAG ORKAR INTE!", vad betyder det? Jag menar, vart har vi kommit? Att uppmana människor att orka, orka kan ofta vara ett sätt att helt enkelt tvinga dem. Kanske sker det i positiv anda genom beröm, "visst kan du!", genom påpekanden om hur värdefull du är för företaget. Men att uppmana människor att orka, orka är inte ett sätt att ta tillvara människors potential (annat än rent krasst, som arbetskraft). Det är att utsätta människor för fara.

Ett samhälle där människor lär sig att inte ta andras rop på hjälp på allvar, det, om något, är fruktansvärt. För att bli lite högtidlig: att höra & reagera på någons rop på hjälp, där börjar moralen.

Det Elakas inlägg visar är liksom beyond bekymmersamt. Å ena sidan en sympatiskt psykologiskt inkännande retorik om att lyssna. Å andra sidan praktiker där människor lär sig att ignorera rop på hjälp. Det räcker inte med ett matt konstaterande, "jamen så här fungerar arbetslivet, det är hårda tider nu". I vilket annat sammanhang som helst** skulle det uppfattas som ett stort brott att inte lyssna på människor i nöd. Men i arbetslivet finns det tydligen tekniker som förfinar en förmåga att bortse från människors nöd.

Vad ska man säga? Don't mourn, organize?

* Jag kan förstås inte säga hur utbrett det här är. Men att det här är något som hänt på en enda ledarskapsutbildning är oroväckande nog.
** Ett undantag är kanske den asylpolitik vi har. Jag menar inte att den politiken är genomkorrupt men många beskrivningar av asylprocessen visar hur tjänstemän på Migrationsverket (hur systematiskt är detta?) träder in i en roll där de betraktar andra människor som potentiella lögnare och bedragare.

These past weeks

1. Det har gått en vecka typ och jag kan inte släppa det märkliga tal som president Niinistö höll under riksdagens öppnande. Talet är kort sagt en tirad om hur Europa utsätts för ett yttre hot, invandringen, som sätter de europeiska värderingarna i gungning. Presidenten - som till professionen är jurist - antyder att det är något fel med grundläggande fördrag och lagstiftning. Han lämnar det öppet för spekulation vad som avses. Förstår han vad sådan spekulation innebär i ett land där den rasistiska retoriken breder ut sig? (Ett land vars regerings förhållningssätt till juridik är synnerligen svajig.) Det kanske mest fruktansvärda i presidentens tal är att han gör en väldigt skarp skillnad mellan människor som lider verklig nöd och människor som söker ett bättre liv. De senare belastar asylprocessen och utgör ett hot, säger Niinistö. Också här lämnar han fältet öppet för idel spekulation om vad han egentligen menar. Igen: på den här punkten förstärker antydningarna ett sätt att tala ("välfärdsflyktingar") och tonen i talet bjuder knappast in till att verkligen fundera över sakerna. Presidenten talar som om distinktionen mellan de som lider verklig nöd och de som söker ett bättre liv är huggen i sten och vägleder oss att göra bedömningar om vem som ska tas emot och vem som ska skickas tillbaka.

2. Jag hittar mig själv i en diskussion där jag blir riktigt arg över vad min samtalspartner säger. Diskussionen vinglar mellan det personliga och det vetenskapsfilosofiska. Det här händer ibland - att jag genom en vändning i en diskussion överraskas över att en sak betyder så mycket för mig. Sådana diskussioner kan vara förbryllande, jobbiga och klargörande på en och samma gång.

3. Det finns dåliga filmer och det finns dåliga filmer. Sen finns det Tears of the sun. Jag befinner mig i en situation där det inte riktigt går att stänga av filmen eller gå ut efter tio minuter. Bruce Willis är förhärdad soldat på räddningsuppdrag i ett anonymiserat afrikanskt land. Amerikaner ska räddas. Amerikanerna vill annat, någå humanitärt bjäfs, vill rädda lokalbefolkning. Willis får syn på Kvinnan. Kvinnan väcker hans samvete; han och hans mannar släpar med sig en grupp lokalbor som räddas från krig & massaker. Men de är bihang vars roll i filmen reduceras till att lida. Det viktiga är Kvinnan som ska räddas undan de ociviliserade afrikanerna uppgörelser. Amerikaner strider mot bödlar. Fetstråkarna på medan blodet strittar. Amerikanerna kan terrängen bättre än de lokala. De lokala räddas från andra lokala genom den manliga amerikanen vars ensliga själ den ljuva Kvinnan har räddat. Filmen slutar med att Afrikanerna betygar sin eviga tacksamhet. En så här sexistisk och kolonialistisk film har jag, tror jag, aldrig i mitt liv sett. Avskyvärt.

4. Sara Lidman! Läser hennes författardagböcker (med ett bra förord av Annelie Brännström Öhman som figurerade här i ett tidigare blogginlägg) och jag kommer in i dem på ett sätt jag inte hade väntat mig. Lidmans dagböcker fyller sånt som väder, arkivbesök och - ! - inredning med existentiell sprängkraft. Dagbokens stil är litterär, och hennes beskrivningar av vad det innebär att flytta tillbaka till hembyn är intensivt engagerande för den här läsaren. Anteckningarna beskriver relationen till föräldrarna, till byn, till skrivandet, till en plågsam kärlekshistoria. Har du läst Jernbanan-serien är det garanterat spännande läsning som gör att vissa teman i serien träder fram. I förordet finns ett citat ur en intervju från 1990-talet. Lidman talar om skrivandet (skrivandet på modersmålet), som ett tillstånd av icke-privathet där "byn mumlar":

Tänk dig när två människor ser varandra en vinterdag och de kommer på skidor över en stor vidd och de hinner undra nästan en halvtimme vem den mötande är. Om det är nån de gärna ser eller om det är nån man är osams med, eller om det är nån man är förälskad i, eller vad detta möte kommer att innehålla från ömse håll och allt som den andre har med sig, alltefter vem man tror att det är. Och när man då till sist möts, det dunder som då uppstår: då måste man höra hur det är i den andre. Och så är det hojtandet, och att man alltid måste retas och smäda varandra och utvinna en sån glädje och kraft i det där och så får man svar, och så håller man på.  

5. Hänger i Uppsala. Jag har gått runt och trott att det bor c:a 10000 personer där. Intellektuellt sett vet jag att det kanske inte är så, men så känns det. Småstad, gullig sådan, tre barer som icke-studenter får slåss så gott de kan om. Jag hyser ambivalenta känslor för den här stan. Många fina ställen, bakelsedignande konditorier, ett par trevliga biografer - men jag kan inte släppa ett klaustrofobiskt eko av Mariehamn. Och skulle jag själv klara av att bo i en stad som är så präglad av universitetet?

Vi parkerar oss som vanligt på stans enda sunkhak, Palermo. Där kan man äta knegarlunch eller dricka öl efter att allt annat är stängt. Palermo håller ställningarna nästan dygnet runt. Pizza&öl&samtal.
Nationalteatern i högtalarna&någon kund som gnagar på en pannbiff
medan eftermiddag blir kväll.

Sitter på bibban och hittar mitt hörn där. Det viktigaste i utforskandet av en ny stad är just bibban. Bibbaorginalen, bibbarutinerna, bibliotekarier, biblioteksutsikten. På uppsalabibban, en ljus byggnad med många skrymslen, pågår remontjobb. Tidningsavdelningen är trång och välkomnar inte direkt folk att sitta länge. En dag kurar jag där i mitt hörn och väntar på att A ska meddela att det är lunchdags. Utanför är det något som smäller. Regelbundet återkommande, höga knallar. Något som skjuts? Folk sitter lugnt försjunkna i sitt, oberörda. Utifrån detta antar jag att det är nåt som folk är vana vid, att allt är i sin ordning. Men vad fan ÄR det? Något som sprängs? Det visar sig senare att knallarnas ursprung är K A N O N E R. Kanoner. Dessa agerar tydligen nåt slags mysperafernalia i samband med promoveringen av doktorer. Den morgonen vaknar jag av de där kanonerna.

Passionen enligt G.H

Ge mig din hand, för jag vet inte längre vad jag talar om.

Clarice Lispector talas det om ibland men alldeles för sällan. Jag har läst en novellsamling tidigare och nu läser jag de sista sidorna i den svenska översättningen av Passionen enligt G.H (publicerades 1964). Bokens yttre skeenden kan sammanfattas i en enda mening: kvinna träffar kackerlacka. Mer än det händer det inte i denna bok, som eventuellt kunde kallas en essä. Glöm essän som svala sentenser. Det här är frenetisk, farlig och tvinnande essäistisk romankonst. Ett lite högtravande sätt att förklara romanens irrande des/orientering är att kalla den en övning i mystik, mystik som det osägbara, ovetbara, det intiga. En övning att både hitta sig själv och komma bort från sig själv, och där "sig själv" ständigt är satt ifråga.

Passionen enligt G.H är en text om att rubbas. Bilden som boken cirklar runt är kvinnan, G.H, romanens jag, som stiger in i ett rum som hon trott skulle vara dammigt och smutsigt. Rummet hade bebotts av tjänstefolk. Utrymmet visar sig vara kliniskt rent, vitt. I en garderob hittar G.H. en kackerlacka. Kackerlackans existens, dess uråldriga, hårda och ihärdiga, men också svårtydbara, kropp öppnar för ett möte, ett möte inom G.H själv. G.H:s omedelbara reaktion är fasa men ur fasan föds en mängd andra sätt att förhålla sig.

En bekväm läsare kunde stoppa in resonemanget i en existentialistisk formel om livets falska civilisationskonturer, upplöst i en avgrund som genom äckel och fasa uppdagar frihet och negativitet, brist på essens. En sådan bok skulle jag inte orka läsa. Visst stämmer det här på boken i någon mån, men texten blir varken formelmässig eller programmatisk (jag var inte särskilt begeistrad över Satres Äcklet).

Det som gör att det fungerar är Lispectors litterära oro: texten frågar, ångrar sig, gräver, gräver - vänder myllan. Romanrösten utforskar det mänskliga. Mötet med kackerlackan sätter igång ett frågande om vad det är att vara människa. Romanrösten känner sig inledningsvis fången i det mänskliga, eller i en viss idé om att vara människa (texten dröjer, men bara helt kort, vid societetsliv och borgerlighetens diskreta charm). Vilken är kontrasten? Det djuriska? Inte egentligen. Texten jobbar sig fram till något som kallas det neutrala livet. Det neutrala livet saknar form, saknar lukt och smak. Det neutrala livet är (och är inte). Det neutrala livet är likgiltigt. Framför allt kan man säga att "det neutrala livet" är ett led i ett existentiellt utforskande. Det neutrala livet är inget rått faktum utan är ett sätt att begripliggöra en upplevelse och en längtan. Romanen försöker, ofta på ett motsägelsefullt och andbrutet sätt, artikulera vad denna längtan är, och vad den riktar sig mot, eller vad den är ett svar på.

Den här neutraliteten ges en religiös inramning. Texten får gradvis alltmer karaktären av bön. Bekännelsen som bön, eller tankeprövningen som bön (och passion, ett ord vars tvetydigheter blir viktiga). Bönens form vävs in i ett resonemang om behov och begär. Att vi är behövande är ett grundfaktum att bejaka; livet som behov är det neutrala livet. Viljantillmakt? Snarare att bejaka livet som något till-riktat och tillblivande.

Det här är en knepig roman att beskriva eftersom det är lätt att få den att låta mera teoretisk än vad den är (som att Lispector lägger ut en livs- och språkmetafysik). Men grejen är att texten pratar med läsaren på ett sätt som jag inte upplever som teoretiskt.

Nej, jag behöver inte sitiga upp genom bönen: jag måste bli ett proppfullt jublande intet. Det jag säger till Gud måste vara utan sammanhang och mening! Finns det en mening säger jag fel.

Om jag skulle läsa romanen som en filosofibok hade jag haft "invändningar". Men bokens form går inte i dialog med "invändningar". Tilltalet vänder sig till det rörliga frågandet. Hos Lispector bor de existentiella avgrunderna granne med en vild glädje. Romanröstens uppgörelse, eller bön, ändrar hela tiden skepnad, men sökandet riktar sig just mot det som kallas mänskligt. På ett plan ser det ut som om livet skalas ner till en naken att-het, men det visar sig senare att det här avskalandet inte alls krymper ihop livet utan får oss att se och bejaka att vi är behövande. Det främlingskap som Lispector hittar mitt i det mänskliga slutar inte depressiva utläggningar om alltings torftighet. Främlingskapet blir istället en sorts pånyttfödelse.

Vänta på mig, vänta: jag vet att jag senare kommer att kunna foga in allt det här i vardagens praktiskhet, glöm inte att jag också behöver det dagliga livet!

En av de saker jag uppskattar med Passionen enligt G.H är hur olika läsningar öppnar sig på ett sätt som gör texten starkare. Ett av spåren som kan följas är hur ras och klass smyger sig in i berättelsen. Början av boken är klaustrofobisk. Hushållerskans rum antas vara smutsigt, men är rent. I rummet finns en teckning av en man, kvinna och en hund. Hon ser sig själv i de fyrkantiga figurerna. Den klaustrofobiska och inåtblickande berättelsen gör småningom små ryck ut i världen, staden. Den fashionabla lägenheten omgivs av Rio de janeiro, favelorna, men också fantasilandskap: öknar, minareter, det arkaiska Egypten. Den här omkringblicken bryter in som en chock. Kanske kan romanen läsas inte bara som en övning i självförståelse utan också en övning i seende? Seendet tematiseras ofta, och kopplas ihop med en av de inledande satserna i boken: "Jag försöker förstå". Seendet förs in exempelvis så här, genom att tala om ens förhållande till något: "Ge mig din okända hand, för livet värker och jag vet inte hur jag ska säga - verkligheten är för ömtålig, det är bara verklighetens om är ömtålig, min overklighet och fantasi har större tyngd." I några av de mest intensiva passagerna tvingar sig GH att titta på kackerlackan. Hon vill vända bort blicken, hon vill springa ut ur det kliniska rummet. Men hon tvingar sig att se, och hon stannar kvar i rummet. Rummet gör något med henne. Att titta på kackerlackan - som naturligtvis är väldigt symboliskt laddad - gör något med henne.

// Det finns mycket som är skumt i romanen. Indelningen mellan det smutsiga och det rena kunde vara en av de sakerna. Civilisationen står för renhet, det smutsiga är arbetarklass. Lispector berör den här dualismen, men den framträder som en kulturell hang-up. Den välbeställda G.H tar för givet att hushållerskans rum är smutsigt. Hon tar för givet att kackerlackan är smutsig. Blicken kastas tillbaka på henne själv. Hon försöker aktivt överskrida det är sättet att gestalta livet - istället för smuts och renhet: det neutrala livet. 

Oväntade musikfynd 1

Har åsidosatt alla förpliktelser och sjunkit in i musik. Jag har alltid tyckt det är skitsvårt att skriva om musik. Därför tänkte jag göra det lite oftare här på bloggen. Jag vill skriva om musik jag hittar mig själv i på ett sätt som förbryllar mig själv. Den här dimensionen av musiklyssnande är intressant: att en viss skiva (låt/uppförande/stycke) talar till en trots ett visst motstånd, en viss skepsis.

Sarah Kirkland Snider är en kompositör som samarbetat med sångerskan Shara Worden (känd i samband med My brightest diamond) under de senaste åren. Deras samarbete resulterade i skivorna Penelope och Unremembered. Att beskriva deras projekt i genrer blir mest motbjudande: "klassisk musik förenas med pop". Jag tänker: klassisk musik + indie - det låter som om det kunde vara förfärligt. Jag har haft väldigt svårt för väna alternativröster som kvittrar snirkligt i kapp med ett gäng slimmade stråkar. (Joanna Newsom står jag ut med.) Penelope baserar sig på musikteater. Jag kan inte säga att jag hyser några varma känslor för musikteater. Snider har sagt att Mozarts musik varit en förebild när hon gjort skivan. Har stora problem med Mozart.

Jag har lyssnat på Penelope (2010) upp&ner. En sångcykel - texterna skrivna av dramatikern Ellen McLaughlin, musiken framförd av Signal & Shara Worden - om en relation mellan två människor vars relation filtreras genom Odyssén. En man återvänder hem efter ett krig. En lång tid har gått. Penelope försöker förstå vem han har blivit. Mannen kommer inte ihåg vad som hänt. Hennes sätt att nå honom sjungs genom allusioner till Odyssén, men också berättelser som kunde vara mannens minnen. På något plan grabbar sångcykeln om att nå ut till en annan tag i mig - den andre som du inte längre känner. Ett kärlekstema som jag sällan hört i musik (betydligt oftare i film, och i litteratur: kärlek som att söka efter den andra, för att hitta tillbaka till den). I sångerna möts sökandet efter den andra med den andres sökande efter sig själv. Penelope är en sorglig skiva, men också hoppfull. En av förtjänsterna är att Snider/McLaughlin/Worden lyckas spela på väldigt många associationer och teman (post-traumatisk stress, en antik text, kärlek, hem, förändring, kön), utan att helheten, skärpan, går förlorad.

Signals musik är mestadels stram. Kammarorkestern stråkar, men också gitarr och slagverk. Och harpa! Jag vet inte. Musiken böljer fram och tillbaka och låter berättandet stå i centrum - men utan att det hela känns ord- eller språkbaserat. Melodierna är ofta enkla. Jag kan inte påstå att musiken alltid tilltalar mig. Ibland känns det som att det smetas på för mycket med elektroniska ljud och rytmer. Inte så att musiken blir för känslosam - den är alltid stram - men kanske så att musiken börjar irra där den inte borde göra det? Jag tänker på hur den här skivan hade låtit om Kirkland lejt australiensiska Dirty three, och låtit Laurie Anderson sjunga.

Det så kallade glesbygdsproblemet: sorg & vrede

Under julen såg jag en dokumentär från SVT. En stad i Norrland befann sig i chock. Den nyöppnade gruvan som erbjudit bygden hopp och framtidsutsikter lades plötsligt ner efter att gruvföretaget gått i konkurs. Människor i dokumentären pratade om framtidsoro. Hur kan de bo kvar i stan när det inte längre finns några jobb? Gruvan hade helt tydligt ingjutit hopp om att det finns en framtid för stan, för dess invånare. Folk var besvikna, upprivna, ledsna. Filmgänget och en ortsbo besökte den nu övergivna gruvan. Där stod fortfarande nya, övergivna maskiner. De ser spöklika ut där i snön när kameran sveper över dem. 

I en helt färsk nyhetsartikel om staden beskrivs ett tillstånd av kollektiv depression.

En annan dokumentär: anställda strejkar för bättre löner i en kakfabrik i en amerikansk småstad. Kakfabriken har köpts upp av en större aktör. Ett tag senare stängs fabriken. Produktionen är inte längre lönsam. De som arbetat i fabriken demonstrerar utanför den nedlagda anläggningen. De vill ha sina jobb tillbaks. Människor uttrycker hur trogna de är företaget, att de är stolta över sina jobb, att de vill jobba.

Det var, på ett sätt som överraskade mig själv, jobbigt att se de här dokumentärna. Jag lyssnade på de personliga berättelserna om familjeliv och arbete. Människors öden. Blev på samma gång gripen av det närmast absurda i att ett gruvföretag, en knappast oproblematisk verksamhet, var det som fick människor att tro på att det går att leva på orten. En nedlagd kakfabrik får människors liv att falla ihop.  

Jag läser en essä av Anneli Brännström Öhman som på ett liknande sätt skakade om. Temat: det så kallade "glesbygdsproblemet", här förvandlat från kanslispråklig regionalpolitik till existentiellt saralidmandrama om skuld och drömmar.

Det glesa går rakt in. In i hjärtat. Ner i grundvattnet, berggrunden. Stör och river ned, släcker lyset och sjappar. Lämnar kvar gardiner och en plastpelargon i fönstret närmast vägen, bara på pin kiv. Så att du inte ska kunna låta bli att se det. Att här levdes liv. Här drömdes drömmar. Och att det tog slut.

"Såvitt man bor i en by måste man bry sig", skrev Sara Lidman.

På stället där jag växte upp ligger utglesningen som ett överhängande hot. Kommer det att finnas affär, post, bank, skola, församling i framtiden? Kommer kommunens åldringar att kunna stanna på orten? Jakten siktas in på vinstbringande branscher som kan blåsa liv i orten, bidra med skattepengar. Frågan blir vad som är lönsamt på sikt: fiskodling, turism, distansarbete för firmor i storstäder? Samtidigt oroar sig människor för om butiken kommer att stänga; det är kanske inte lönsamt för någon att ta över. Utglesningen blir ett ekonomiskt problem, ett lönsamhetsproblem.

Jag besöker orten nu och då. Känner ett stänk av skuld när jag lyssnar på berättelserna om affären, banken, posten, dagiset. Det är lättast att besvara frågor om jag kunde tänka mig att flytta tillbaka med ett lamt och insinuerande: "nej men inte skulle jag hitta något att jobba med". På promenader går jag förbi skelett av gamla växthus, en verksamhet som plötsligt avtog, övergavs. Jag tittar på en Youtube-video som kommunen har lanserat för att attrahera nya invånare. Glansiga hav, frasiga himlar, lyxiga bostadsområden. Ett mantra som upprepas kanske en gång för mycket: jovisst finns här framtid. Visst är det bra att leva här, i lugnet, vid havet.

Genom den här sorgen, kanske förankrad i personliga erfarenheter av att bo i en by eller en småstad, blottläggs också en sorts vrede som kom fram i dokumentärerna. Den här vreden - vi vill ha våra jobb tillbaka! - vänds lätt till en sorts arbetskult där det förgångna plötsligt framstår som det goda tillståndet. Vi hade jobb och bygden levde. Att bygden måste överleva blir ett grundfaktum som översätts till: nya jobb måste komma till, annars är den här platsen dömd att avfolkas. Utopin: en stor arbetsgivare som tillhandahåller ett tillräckligt antal arbetsplatser för en dräglig lön. Eller, att distansarbete kan vara ett reellt livsalternativ.

Kan den här vreden bli något annat, vrede över hur arbetet präglar människors liv så att kakfabriker och gruvor framstår som en garanti för den egna framtiden och en gemenskaps framtid? Vrede som vänds mot det abstrakta arbetet, nämligen arbetets form som utbytbart värde? Istället för arbetsnostalgi, en vrede som vänds mot arbetsformen inrättande av mänskliga gemenskaper och den mänskliga geografin enligt principen: värde måste skapas.

I essän om "glesbygdsproblemet" frågar Brännström Öhman om utflyttarna är de som klarade sig, kom udan i tid, eller om det är de som var för fega för att orka stanna kvar.

I frågan vilar en diffus skuld, hoptvinnad med en outtalad fordran på att träda fram och vittna om de mänskliga möjligheter som osedda vilar i botten av 'glesbygdsproblemet'.

När "glesbygdsproblemet" förvandlas till regionalpolitiskt lönsamhetsproblem blir de här osedda mänskliga möjligheterna totalt ointressanta, totalt irrelevanta - så länge de inte leder till ett start-up-företag, en lönande firma, ett jobb man kan klara sig på.

Brännström Öhman:

Glesbygden på 2000-talet går barfota på sprängsten. Iglesbygden hjälper vare sig halleluja eller Hela Sverige ska leva-kampanjer. Glesbygden är dömd att ruva sin skuld, sitt befolkningsminus och sitt bidragsberoende.

Grimaser & snor

Alltså jag hatar den här kylan på alla sätt utom ett. Under ett par tre dagar har stämningen i Åbo genomgått nåt slags förvandling. Det har varit så fucking kallt att folk börjar uppmärksamma varandras påpälsade existens i detta delade frostbitna öde.
Folk ser lustiga ut när dom rullar fram på gatorna som stora bollar. Grimaser & snor & andedräktsmoln. Världen blir genast lite mera mänsklig.
Jag sitter på vietnamesiska och slevar i mig en tallrik nudlar. Den enkla inrättningen är populär som vanligt och det sitter folk vid alla bord. Lokalen är så kall att alla sitter med jackorna på. Jag försöker manövrera matrörelserna trots den tjocka ekiperingen. Den för Svalbardklimat anpassade jackan. Det går dåligt. En av restaurangkockarna står vid dörren och trixar med något. Kall luft strömmar in. En gubbe kollar på och går och hjälper till. De två står och hummar i dörröppningen medan de andra kunderna muttrar i samförstånd. Samtal uppstår kors och tvärs mellan borden. Lokalen är liten och det är utan tvekan det vänligaste haket i stan.
Efter en kaffe&mateftermiddag på stan går jag till Apteket. Ett av mina många stämställen. Tänker att det är knappast många själar där. Vit månad etc. Det är isande kallt i lokalen. Bartendern har dragit på sig en tjock tröja. Sätter mig i ett hörn för att läsa Märlö-Ponty. För kallt. Sätter mig i ett annat hörn och virar in mig i vad som finns till hands. Plötsligt väller en folkmassa in genom dörren. Ockuperar det stora rummet. Jag känner mig som en grottmänniska som hoppas att andra mänskliga varelser värmer upp stället med sin andedräkt. Kylan i baren tycks inte bekomma de här typerna ett enda dugg. Efter tre minuter är ljudnivån outhärdlig. Det skålas och ropas och skålas lite till. Försöker följa Märlö-Pontys resonemang om den moderna konsten. N kommer och räddar mig. Vi slår oss ned på den bästa platsen i stan. Bartenderna plockar glas och meddelar att problemet med värmen strax kommer att åtgärdas. N är irriterad och berättar om det senaste. Jag fingrar på elementet. Ett sällskap slår sig ner invid oss i det lilla utrymmet. En börjar samtala med oss på svenska. MÅSTE DU ALLTID TALA SVENSKA klagar hans flickvän. Gänget berättar om Nagu/Enare träsk och dricker öl som om det vore jordens sista dag. Elementet kurrar igång. Killen i sällskapet ställer sig upp på bänken och är i färd med att deklarera några avskedsord. Hans flickvän drar ner honom därifrån och tillsammans försöker dom mödosamt samla ihop diverse mössor och vantar och halsdukar. Det är ju en dag imorgon också, funderar N&jag och hittar ut i den bistra kylan vi också.
Ja, nån slags transformation genomgångår Åbo när det är -20. Men nu får det ta mig satan vara nog. Nog!

Radionätter

När jag gick i gymnasiet, och några år efteråt, lyssnade jag mycket på radio. I hörlurar, ofta på natten. P1 var det mest, men också Vega (hette det kanske något annat på den tiden?). Något specialprogram på P3, ett magasin om elektroakustisk musik på P2. En tråkig sommarjobbsperiod i Marieham var det här radiolyssnandet livlinan ut i världen.
Den upplevelsen har jag aldrig nånsin haft av TV: radion har i perioder öppnat världen. Vissa TV-program har varit viktiga, och jag har såklart, som dom flesta andra, nostalgiska minnen av att titta på TV under olika perioder (minnen som ter sig allt mera antikverade).
Men radiomagin finns i själva strömmen av radioljud. De återkommande sakerna, tids- och dagsspecifika saker. Radion som fyller upp rummet no matter what.
Väderrapporter (sjöväder!), urtråkiga människor som pratar om småfåglar eller pängar vaggar en till sömns, skrällande gudstjänster, ett plötsligt uppvaknande till en initierad person som håller låda, nyheterna, trädgårdsrutor och kaffekvarnar.
Under några år har jag lyssnat på radio endast sporadiskt. Legat och blundat på sofflocket medan P1 viskat sig igenom nån krapulasöndag.
Nu är min dygnsrytm mera skev än nånsin. Tar en storlur på kvälln, och sen skruvar jag på radion. Okej, skruvar och skruvar. Jag lyssnar genom mobilen. Tekniken tar kål på de fina orden. En extern lillhögtalare med burkigt ljud duger bra. Timmarna strilar förbi, grannfönstren mörknar. Radion står på. Kylskåpets pip och elementets tuffande blandar sig med radiorösterna.
Den forna radiomagin har återuppväckts genom P2:s Kalejdoskop. Programmet kastar sig hejdlöst och modigt mellan genrer i en stämning som andas sen-sen-sen-sen-kväll. En tango kan följas av en schlager som följs av ett ljudexperiment som följs av armenisk folkmusik. Nästan inget prat, förutom en stillsam och ofta knastertorr röst som räknar upp musikstyckena. Alltså nattradio.
Ingenting - INGENTING - är bättre än nattradio.
Det må erkännas här & nu: jag blir snurrigt lycklig av detta lågmälda men oändliga radioprogram. Fånigt är det ibland, det vill säga inte så pretentiöst som ett magasin med det namnet kunde tänkas vara. Människorna som gör programmet påminner mig om det fantastiska med att nosa upp ny musik.
Mossig ton men inte mossigt alls, utan jävligt vitalt.
Deras vidunderliga mix smittar en med musikintresse. Bättre än så kan det ju inte bli.
Kalejdoskop är liksom radio-radio. Om du förstår vad jag menar.
Påminns om radiokanalen WFMU som är tillgänglig via nätet.

Och jo, jag är en sån person för vilken det inte ligger helt utom räckhåll att skriva en arg insändare i den omåttligt populära finlandssvenska serien #marraomradiovegasskalmusik.

Var vi är nu

Det här händer i Finland:

I några finska städer har högerextrema medborgargarden börjat patrullera. Några av dem kallar sig "soldiers of Odin". I intervjuer berättar de att de vill beskydda finska barn, finska kvinnor & finnar. När det blir bråk vill de beskydda finnar från utlänningar. Avsikten är att försvara finländare från de nya hoten. I en finsk stad verkar det enligt en intervju i en lokaltidning som att en del av poliskåren ger sin välsingelse till medborgargardena. I en annan stad uttrycker sig polisen försiktigt negativt.

Det råder mycket hysch-hysch om detta, men det verkar av allt att döma som att det finns många politiska röster i det finska parlamentet som stöder tanken att de som fått asyl ska få ett sämre socialskydd. Är det rent av så att saken förbereds i något dammigt rum på ett ministerium?

Rykten florerar om antalet människor som kommer att nekas asyl. Fler och fler orter börjar av finska staten betecknas som "säkra". Planer fortskrider om high-security-centraler där de som nekats asyl ska hållas i förvar.

Fler och fler terrorattacker (ja, det är terror) riktas mot asylboenden eller byggnader som är tänkta att bli asylboenden. De här terrorattackerna förekommer i min egen stad.

Ett informationsmöte om en kommande mottagningscentral i Pargas urartar på grund av rasistister från helt andra orter som kommit dit enbart för att störa.

Meanwhile: krisretoriken i politiken manar finländarna att noga beakta att resurserna är knappa. Narrativet om den krympande och vacklande välfärdsstaten som utsätts för ett yttre hot, flyktingsströmmarna, har blivit dominerande. Lösningen som lanseras: att avstyra dessa yttre hot så långt det går så att Finland ska kunna ta itu med sina inre hot, arbetslöshet, statsfinanserna, den svällande välfärdsstaten.

**

Fler och fler börjar prata om antirasim och antifascism. Läser en diskussion på FB mellan två väldigt kloka människor. De skriver om de som inte är hårdkokt övertygade, rabiata, de som dras med. Frågan nu: att förstå hur rasism/misstänksamhet/rädsla börjar gro. Det behövs sammanhang och gemenskaper där människor kan känna sig hemma. Där alla invånare kan känna sig hemma och umgås. Jag tror det här är helt avgörande. Frågan om gemenskaper. Det är en svår fråga i och med att det så klart inte går att designa fram - på ett visst sätt, "skapa" - gemenskaper där folk känner sig hemma. Gemenskaper växter fram. Ändå borde det vara det här som står i fokus för politiska beslut (allt från stadsplanering, utbildning till olika stödformer) och också livssammanhang utanför politiken. Hur kan jag själv delta i bra gemenskaper? Hur kan jag själv bidra till att Åbo blir en stad som möjliggör flera mellanmänskliga möten?

Under det här året hoppas jag också på en vettigare diskussion om välfärd vs. migration. En svår diskussion, eftersom den öppnar upp för globala perspektiv på statsformen och kapitalism. Men det är viktigt att samtalet inte blir låst i olika läger det det ena anklagar det andra för rasism, medan det andra betygar sin realism.

"jag följer bara lagen"

Läsen en extremt otäck artikel i DN om de danska metoderna att - i klarspråk - skrämma bort de migranter som inte önskas in i landet. Poliser verkar redan tillämpa något som varit på gång som ett förslag: att konfiskera flyktingars kontanter och smycken. Det kusligaste i artikeln är nog ändå polisen som säger så här:

Tillbaka på Köpenhamns centralstation träffar vi polismannen Michael Hansen. Med en fjärrkontroll styr han vilka som får komma igenom svängdörrarna till polisstationen med skottsäkra fönster inne på Hovedbanegården. Han rycker leende på axlarna åt förslaget. Som polis gör han bara vad han är tillsagd, menar han.
- Om de så säger att vi ska dra ut guldplomberna på flyktingar så gör jag det. Som polis kan jag inte ha någon åsikt, utan följer bara vad lagen säger.

Att polisen talar om det egna yrkesutövandet som en sfär där hans egna "åsikter" inte spelar någon roll är uppseendeväckande - ja, hisnande. Att han talar om just "åsikter" här tyder på en grav brist på - ja, vad ska man säga? Jag var på vippen att skriva att polisen saknar en form om moralisk fantasi. Då låter det nästan som om polisen skulle sakna en sorts kognitiv funktion. Men det är ju inte vad jag vill säga, det är inte vad jag vill fokusera på. Det viktiga är väl inte att spekulera om brister hit och dit egentligen. Det här är en polis som pratar om sitt yrke som en mängd godtyckliga plikter på sidan om vilka han själv kan, som privatperson, ha "åsikter".

Det groteska i att tänka sig att motståndet mot att dra ut guldplomber på flyktingar är "en åsikt".

Politiker - häromdagen en brett leende norsk inrikesminister från Fremskrittspartiet - talar om lagstiftning utifrån praktikaliteternas språk, "vårt land får inte bli lockande", "vi måste hindra den dragningskraft som vårt välfärdssystem utövar". Yrkesutövande människor talar om lagar som om det egna ansvaret reduceras till en ren och skär exekutiv funktion där det är viktigt att inte blanda in egna "åsikter". Det gemensamma: att moraliska aspekter av lagstifning (hur förändrar lagarna människors liv) motas bort som irrelevanta och till och med farliga och destruktiva aspekter som en duglig yrkesutövare noga bör avhålla sig från.

Snigelläsning: Gilead

Marilynne Robinson har rekommenderats åt mig från alla möjliga håll.
Återstår inte annat än att börja läsa. Lånar Gilead av min syster (en av dem som rekommenderade, tack!), en roman Robinson skrev efter en längre paus från det skönlitterära författandet - om jag fattat saken rätt.
En av de saker jag tänker om boken: den är mycket amerikansk.
När jag tänker på amerikansk litteratur som skrivs nu tänker jag på en mängd författare jag av olika skäl inte orkat läsa (ok, fördomar etc. - Lindman hatar storytelling och allt jag tror är sånt håller jag mig långt borta från). Philip Roth. Jonathan Franzen. Joyce Carol Oates (som jag iofs. har läst en volym av).

Äh egentligen vet jag inte ett smack om amerikansk litteratur - har idéer bara.
Men okej, Gilead kunde inte vara skriven nån annanstans än i USA.
Ramen för texten: en sjuttio+årig präst i en dammig småstad i Iowa skriver ett slags längre brev till sin ännu helt unga son. Det är femtiotal. Brevet har formen av rannsakande tillbakablick, men också rannsakande förhållningssätt till framtiden och samtiden.

Jag noterar genast att jag tilltalas av romanens tilltal, som i det här fallet är karaktärens tilltal: ett ödmjukt undrande över livets gång, oavsett om det rör sig om en tjock katt, baseball eller Calvin. Det här gör däremot inte att romanen helt skulle reduceras till karaktärens egen auktoritet. Tonfallet är som sagt undrande, och vi som läsare ges också möjlighet att ifrågasätta den extremt sympatiska rösten.

Läser ännu långsammare än vanligt. Kanske uppmuntrar Gilead, en bok som i sig innehåller allt annat än brådska, till sådan läsning. (En recensent kallar boken "fiercely calm".)

Att ha en sådan här stillsamt sympatisk farbror som utgångspunkt, blir det inte slätstruket och tråkigt? Tvärt om. Det är en bok som bitvis hugger tag i hela mig med sina ibland hisnande perspektiv som är hisnande eftersom dom är förankrade i ett drabbande existentiellt här&nu.

Huvudpersonen är som sagt präst och det sätter i högstra grad sin prägel på boken, som genom prästens dagboksliknande anteckningar drabbar samman med så kallade "stora" religiösa frågor - om nåd, predestination, sakrament, förlåtelse. I vissa passager diskuteras en teologisk fråga på ett nästan akademiskt sätt, för att i nästa öppnas upp i ett livssammanhang. (Robinson sägs ha en grej för mat & sakrament; i den här romanen är det uppenbart.) Att texten emellanåt förfaller till inåtvänt resonerande som långsamt snirklar längs sidorna är helt enkelt en del av den här romanpersonens sätt - d.v.s. som jag ser det inte en brist i romanen, tvärt om. Modigt av författaren att våga tråka ut sin läsare! Eller att åtminstone inte vara rädd för det.

En annan beskrivning av boken skulle på förhand få mig att dra en djup suck: relationen mellan far och son. Sonens närvaro i boken begränsar sig till den ålderstigna pappans reflektioner, förhoppningar, rädslor. Meditationerna utgår ofta från vad det betyder att inte ha långt kvar i livet. Ibland tar de också upp ett skevt och problematiskt dödsmedvetande. En sak som romanen gör bra: "att veta att jag inte har långt kvar" får hela tiden nya betydelser, i och med att huvudpersonen upplever nya saker och möter existentiella svårigheter. Livet i romanen beskrivs ibland som ett liv på slutrakan, men sedan plötsligt ifrågasätts det här perspektivet, och livet framstår som pågående i sin varje-dag-het. Textens ibland slumrande karaktär bryts av med stunder av uppvaknande, i flera av ordets bemärkelser.

En viktigt aspekt av "historien" är att Johns väns (ännu en präst) vuxna son återvänder till stan. En fyrtioåring, får vi snabbt förstå, varit något av en buse, en tvivelaktig person. En förlorad son, för att antyda den religiösa problematik som texten berör. Denne man, som bär samma namn som huvudpersonen (vännens kärleksbetygelse) dimper ner i den sympatiska prästens liv och får honom inledningsvis att närmast tappa koncepten. Den röst som på det stora hela är moget reflekterande blir bitter, tjatig och antydande. Vi får med andra ord syn på nya drag av huvudpersonen, vars skriverier ett tag får ett tvångsmässigt drag. Det här gör romanen bra på det sättet att texten genomgående ändrar ton, om än ganska lite. Texternas roman-interna form, det ensidiga samtalet med den vuxne sonen i framtiden, blir också ständigt ifrågasatt: vilka krav finns det på en sådan text? Vad är det en far vill berätta? Att berättelsen ibland börjar slira gör att det hela inte blir tillrättalagt. Men istället för att bli en sorts litterär teknik för att skapa en omväxlande, "intressant" text är det här något viktigt för boken som helhet. Den är en övning i uppriktighet och självrannsakan. Huvudpersonen stångas med sina egna utfall, sina egna brister och reflekterar över sina egna ömma punkter.

OK, om jag ändå ska tillåta mig att komma tillbaka till det där som jag på mitt vaga sätt upplever som "amerikanskt". John är en präst vars förfäder ägnat sig åt samma kall. Den andlighet som beskrivs i boken, som utspelar sig under femtiotalet, beskrivs utifrån en kontakt med europeisk, kritisk teologi som införlivas i en amerikansk frihetlig (kanske är det inte rätt ord här, men tänk Emerson&Thoreau), andlig tanketradition där de religiösa frågorna också är frågor om social rättvisa (rasfrågan, bland annat). De här sakerna är kopplade till hur boken tar sig an amerikansk historia under och efter inbördeskriget. Johns farfar stred i kriget, och predikade passionerat om förhållandena i landet. John själv är pacifist, och tycks behålla ett långt avstånd till politik. "Amerikansk" kanske så här: konservatism & radikalism möts på de mest oväntade sätt. Den här traditionen får dessutom en milt ironisk behandling genom farfarn, en pistolhölstrad fire&brimstonetyp som fösvann till Kansas strax innan han dog.

Jag har glömt att säga att boken, trots eller kanske på grund av sitt allvar, på många ställen också är rolig, på ett torrt & stillsamt vis. Ser utan tvekan fram emot att läsa mera av Robinson!

Musik 2015

2015 har jag varit trött och inrutad i mitt musiklyssnande - eller nästan (kanske: bortkollrat spotifår). Det här har jag lyssnat på mest:

Low: senaste skivan är mycket bra.
Magnolia electric co: Jason Molina i år igen.
Beach house: har släppt två skivor i år, båda bra. Gillar Beach house ju sömnigare de låter.
Gillian Welch: hon behövs alltid, alltid.
Julia Holter: lurig artist som släppt nytt i år. Jag gillar att musiken kan fara nästan vart som helst, in i obskyra referenser till nåt antikt grekiskt eller svulla ut i nån schlager-standard.
Grouper: den senaste skivan Ruins öppnar inte upp sig genast, men gör det sen. Grouper gör inåtvänd musik som spretar mellan ljudlandskap och nåt slags - öh - låtar.
Lau nau: Skärgårdsambient! Den genren gillar jag och den låter inte som du tror. Kolla också dokumentären Hem - någonstans som Lau nau gjort musiken till.
Anna von Hausswolff: jag vill ha en orgel. En stor. Von Hauswolff blir bara bättre, tycker jag. Skulle nån säga att jag skulle uppskatta nåt överhuvudtaget som har med 'svulstig metal' att göra skulle jag bara skaka på huvet, men det fina med livet är att överrumplas. Samma sak tänkte jag på när jag plötsligt hittade mig själv i Chelsea Wolfes musik.
Holly Herndon gör blippig elektronisk musik som ibland är skruvat poppig - lyssna!
Date palms gör knarkig drone. Jag gillar.
Pharmakon gör end-of-the-world-angst-noise/metal. Musik för att kräla ur sitt skinn, typ.
Angel Olsen spelar americana, på bästa vis.
Helm: suggestivt noise-ambient på Olympic mass.

ÄH, skärpning nästa år. Vad har du lyssnat på?

These past weeks

1. Jag hör ett gäng prata om Bagdad. Att gå på bar, äta mat. Klasskillnader, ungdomskultur, otäckt väder man vänjer sig vid. Det här är människor som betraktat Bagdad som sin stad. Efteråt: tänker på hur omtumlande det är att höra dem prata. Bagdad, mina bilder: bomber, militär, korruption. Jag tänker ibland när jag läser olika tidningar, och kollar på TV, hur mycket bilder i huvet folk har av New York, London, Los Angeles, Paris. Folk som aldrig varit där har en uppfattning om dofter, stadsdelar, vardagsliv i de här städerna. Bagdad: bomber, bomber, bomber.

2. Jag läser Marilynne Robinsons Gilead. Långsamläser, som att jag inte vill lämna bokens värld och perspektiv.

3. Fruktansvärda beslut i riksdagen om försämrade livsvillkor för så gott som alla utom höginkomsttagare. En rejäl bunt skitbeslut togs under ett riksdagsplenum en regnig tisdag. Läser tidningen: en notis. Var är revolutionerna?

4. Jag blir kallad till arbetskraftsbyrån. Sätter mig i en liten koppi med genomskinlig dörr med en människa som kommer ihåg att vi har pratats vid förr. Efter en liten stund får jag uppfattningen om att det mellan oss finns ett tyst kontrakt: han ställer inga besvärliga frågor. Jag avslöjar inga besvärliga saker. Situationen är på en och samma gång skör och avvaktande vänlig. Jag tänker på handläggarens jobb, hur han sitter där i koppin. Jag får intrycket att han vill vara schysst och inte ställa till det för folk i onödan. Efter årsskiftet träder en nykläckt (...) lag i kraft som på nåt vis ändrar och breddar definitionen av vem som är företagare. Många är rädda för hur frilansares situation kommer att påverkas: kommer en som inte är anställda någonstans, men som exempelvis får arvoden ibland, att räknas som en företagare?  Vad regleras av lag, och vad blir upp till den enskilda handläggaren att bedöma? I nuläget verkar ingen veta säkert vilka praktiska förändringar den snabbt ihoptråcklade paniklagen kommer att medföra. Detta är skrämmande.

5. Jag ser John Hillicoats film The Road på nytt. Far och son går runt i ett grådaskigt landskap. Något fruktansvärt har hänt som har ödelagt planeten och de flesta formerna av liv. Några människor strövar runt i jakt på mat. En omskakande film. Men kanske ännu mer omskakande den här gången är att filmen, som jag ser inbandad på min digitalbox, avbryts med jämna mellanrum. Grälla julreklamer från Tokmanni, K-market och DNA spränger in i postapokalypsen. Effekten: en otroligt ruggig bild av vår egen, grälla samtid.

6. Det regnar och det regnar och det regnar och det regnar. Jag har varit trött nästan hela tiden, men en del bekymmer har runnit av mig, ner mellan soffkuddarna.

7. En dag går jag för att äta lunch på mitt gamla jobb. Som jag gör ibland. Vi sitter i den skramlande matsalen. Samtalet glider in på ett upptrampat spår: stipendier, oro, projekt, stipendier, oro, oro, oro, projekt. Jag reagerar så här: matsalsskramlet, och den deprimerade tonen jag hört så många gånger förr, pratat utifrån själv så många gånger, blir outhärdlig. Jag muttrar något, tar min bricka och går bort. Det är inget bra sätt att förhålla sig, men säger något om vad som varit jobbigt under tiden vid universitetet. Jag märker att jag ännu inte lyckas reagera konstruktivt på det här. Kanske nästa gång: aktivt försöka undvika den där hopplösa tonen. Att kunna stå ut med oron utan att låta samtalet genomsköljas av nattsvart hopplöshet.


8. En kväll utvecklade sig på nåt jädrans vis till ett sjöslag. På hemvägen, detta.

9. Det här året har flugit förbi galet snabbt. Nån kompis hade nån väldigt konkret idé om varför det är så att tiden går snabbare när man blir äldre. Har såklart glömt vad den där glasklara idén var. Jag glömmer nästan allt som folk säger som inte handlar om bakelser eller katter eller imbecillt skvallver. Sori siitä.

10.  Jag läser en text min vän skrivit och påminns om hur intellektuellt stimulerande det är att nongrannläsa andras alster. Den här läsningen måste drivas av generositet: att varsamt försöka urskilja någons textröst och ärendet som texten uttrycker. Jag imponeras av människor som är bra på det här. Att jag fortsatte studera filosofi tror jag i hög grad hade med vänliga och tålmodiga läsare att göra. Texterna togs på allvar och i motsats till det jag ibland upplevde i gymnasiet, att filosofi endast var en sorts hypotetiska tankeövningar som kunde fara precis vart fan som helst utan att nån brydde sig, fick lyhörda läsare mig att förstå något om vad det innebär att stå bakom ett resonemang i en text. Läser min väns text. Tänker på varför jag ibland inte hänger med i den som helhet fina texten. Vad är sådna brister i mig? Jag tvingas tänka några varv kring att skriva på olika sätt, och vikten av att kunna förhålla sig rättvist kring skrivsätt, skrivröster, som inte sammanfaller med det egna. Allt det här har en väldigt uppiggande effekt på mig - genom den andres text kan jag också grunna på mitt eget sätt att uttrycka mig, mitt eget sätt att tänka i text och genom text.  

vad i helvete ska vi göra?

För ett par veckor sedan sprang jag mitt i allt på en demonstration i centrum av Åbo där en klase typer skrek att gränserna ska stängas och Finlands sak ska prioriteras. Jag blir skitskraj och handlingsförlamad - rusar hem med dunkande hjärta och ringer till en vän.

Ikväll sitter jag på gubbcaféet och skriver. Är just på väg till en performance-grej om arbete. Telefonen ringer. Det är N. Det demonstreras utanför stadshuset igen, och demonstranterna är fler den här gången. Vi diskuterar virrigt och lite panikartat genom luren. Jag hastar de två hundra metrarna där N och A står, en bit från gänget som håller upp en megafana och skriker RAJAT KIINNI och blåser i nåt slags gnisslande tuta. Vi står där som mähän och försöker febrilt komma på en strategi. De här typerna kan och får inte stå där obesvarade. En liten klunga står vid aurabron och ser på. Är de sympatisörer? En polisbil är parkerad vid demonstranterna. Skriken handlar nu om att skapa trygghet för våra kvinnor, våra finlandare, våra barn. Asylboendena måste stängas, ropar hopen. Vi buar och visar tummen ner. Vi pratar med folk som går förbi. Dunkla affekter svallar genom mig. Jag är skitförbannad, kan ingenting göra. Känner hur jag tappar huvudet, tappar fattningen, tappar precis allt. Vad är vettigt att göra?

Jag orkar inte gå till performancen, helt tappat lusten. Vi går hem till N&A och skissar på flygblad att dela ut. Skissar på en text om trygghet som inte bygger på premissen stängda gränser. Vi diskuterar sinsemellan och med några på fb om handlingsstrategier. VAD SKA VI TA OSS TILL?

Någon säger: det finns en grupp människor som är fyllda av hat. Inget kan göras åt dem.
Någon säger: det är den salongsfähiga rasismen som är riktigt farlig.
Någon säger: vi måste samtala.
Någon säger: vi måste samtala.
Någon säger: HUR?
Någon säger: det är viktigt att inte låta dem demonstrera ifred, så att det tycks som om hela stan håller med.
Någon säger: att bua får inte en enda skini att tänka om.
Någon säger: **** *** ***** *****
Någon säger: vem vänder vi oss till?
Någon säger: VAD FAN SKA VI GÖRA?
Någon säger: vi måste kämpa mot regeringen
Någon säger: vad är det egentligen de här människorna är rädda för?
Någon säger: är de rädda?
Någon säger: hur når vi ut till de som demonstrerar för stängda gränser?
Någon säger: vi måste informera
Någon säger: OM VAD?
Någon säger: vi tar med oss en kaffetermos ut på stan, pratar med folk
Någon säger: det är svårt att samtala med människor som står och skriker i grupp
Någon säger: vem skapar krisen?

Vi sitter hos N&A och det går en timme, två. Demonstranterna skriker, larmar, tjuter, gormar. Det hörs genom fönstret, och ljudet av deras grumliga röster blandas med en dammsugare på andra sidan väggen. VAD GÖR VI?

Om vardagen

Ibland blir jag skraj för osäkert, prövande skrivande. Då är det dödstyst på bloggen, vilket är dumt eftersom jag behöver den här sortens skrivande - jag behöver famla runt på den här bloggen.

Ikväll var jag på ett föredrag med Göran på temat vardag. Han läste upp en kort text om vardagen och utopier, en text som på göranskt sätt var full av liv och livsluft. Föredraget utgick för tanken om att vardagen inte är en grå och repetitiv lunk som avbryts av guldkanter. Vardagen är det liv vi lever, ständigt, alltid. Föredraget visade fint och återhållsamt ett vardagsbegrepp som spretar mot framtiden: våra förhoppningar, önskningar och tankar om ett annorlunda liv tar avstamp från vardagen. Här framträder andra livsmöjligheter inte som en flykt från vardagen som den är nu, utan som möjligheter som öppnar sig på horisonten. Och vardagen, den blir ett framåtriktat här-och-nu. Livet som en gåva.

Jag har diskuterat de här sakerna med G i ett antal år, och de här samtalen har skakat om och framför allt, varit ständiga påminnelser om vad det innebär att vi alla har ett liv att leva. Att det här har med just vardagen att göra. De här samtalen har varit existentiella påminnelser men också filosofiska. "Vardagen" är här inget program, ingen metod, eller ens någon särskilt nivå dit det går att leda tankarna. Så vad är det då?

Efteråt är det många som ställer frågor om vad G egentligen vill kontrastera sitt begrepp om vardagen med. Är vardagen allting? Då kan det väl inte finnas nån poäng med att betona den? Och är det inte så att vardaglighet kan innebära ett självbedrägeri där vi inrättar oss bland alla möjliga grumligheter? Är det inte också så att många är missnöjda med sin vardag, och att det verkligen är begripligt att en hänvisning till "vardag" här sker i mulna och pessimistiska tongångar? Och hur förhåller det sig med relationen mellan påminnelser om vardagen och ett allmänflummigt/korrupt snack om "närvaro"?

Det här med kontraster börjar gnaga. Måste alla begrepp stavas ut som kontraster?

Själv tänker jag så här, tror jag (tankarna rör på sig hela tiden, makligt och osystematiskt och ryckvis): att diskutera och uppmärksamma vardagen förankrar mig i mitt frågande om andra saker, exempelvis arbete. Genom att reflektera kring vardaglighet, en gemensam livsvärld, måste jag verkligen försöka tänka klarsynt på vad det betyder att - det låter nästan fånigt att skriva - leva ett liv: det mest självklara, men också det som kan tyckas undanglidande. När jag läser texter i väldigt olika filosofiska (politiska) fåror som på olika vis betraktar tillvaron på ett tryggt, kontemplativt avstånd tvingas jag att brottas med de här frågorna, om och om igen: de blir akuta. Typ: hur beskriver de här texterna vad det är att leva här&nu, dagligen, förankrad i görande, förhoppningar, rädslor? Vad gör vi när vi talar om sakernas gilla gång, det vanliga livet, ett liv som vi inrättat oss i på olika sätt?

Betyder vardagen i den här meningen det som en del etnologer sysslat med på sistone i Sverige - olika företeelser som är så nära inpå oss att vi ofta uppfattar dem som betydelselösa? (Tänker t.ex. på böcker som Orvar Löfgrens bok om väntande, mellantid). Så att kontrasten skulle vara vardagens nära-inpå, vardagens lilla mot det stora,

Det jag tycker G fint visat är att vardagen i hans mening innehåller både det lilla och det stora, en ständig skiftning mellan dem. Med andra ord också en ständig skiftning mellan det som är nära och det som är långt borta (till exempel i framtiden).

Däremot är det sant att vi ofta glömmer, eller kanske vill glömma (eller ta avstånd från), vardagen. I den här glömskan eller flykten blir behovet att prata om vardag tydligt, men inte som något entydigt återvändande. Men det är viktigt att vardagen här hålls öppen och rörlig, att frågan om vad vårt liv är hålls levande. Vi snackar alltså varken konservatism eller vitalism.

Är vardagen då nåt fluff som är allt och inget på samma gång, what's the point? Påminnelsen om att vi lever vårt liv hela tiden och oupphörligen kan kanske tyckas som en plattityd eller kylskåpsmagnetsklokskap. Men varför det? Borde det inte just vara tvärt om? "Få se vad den här dan för med sig" är för mig en av de mest omvälvande sakerna jag slås av. En maning till nåt slags tålmodig hoppfullhet förankrad och utblickande från här & nu.

Så här skriver Göran i essäboken Stiglöshet:

Den invanda vardagen kan visserligen göra oss mer eller mindre ouppmärksamma för det som sker i vår omgivning, och i förening med en självupptagen närsynthet göra oss mer eller mindre oberörda för sådant som inte direkt rör oss själva. För det mesta handlar det ändå om en lika flertydig som oviss vacklan mellan farhågor och förhoppningar inför en vardag som innefattar en föränderlig mångfald av företeelser som inte bara öppnar nya oanade möjligheter, utan också kan drabba oss så övermäktigt att vi ytterst misströstar om snart sagt allt vad mening heter. En sådan vacklan kan sålunda göra oss glömska, eller blinda för att vi helt enkelt inte kan undvara vardagen - något som vi till vår bestörtning ofta märker först när någonting oförutsett inträffat som rubbar dess gilla gång. Vad än vi i vardagens mitt finner värt att särskilt nämnas, eller också så självklart att det inte ens behöver nämnas, förblir vardagen den existentiella orten för vårt från-dag-till-dag-i-världen-varo, och innefattar som sådan en öppen meningsrymd vilken hur vi än vänder oss, såväl sökt som osökt kommer emot oss ur alla riktningar.

Stor rekommendation på den essäsamlingen. Där medverkar också Kate Larsson & Babis Carabeidis.

Ockupation

De senaste veckorna har jag i rätt hög grad ägnat mig åt en grej som heter Utbildningsstrejk Åbo. Dt hela går ut på att i en gräsrotsrörelse väcka motstånd mot nedskärningarna i utbildnings- och dagvårdsverksamhet. Demonstration ordnades. Många människor, många bekanta, många obekanta. En bra dag.

Jag funderar länge om jag ska delta i den ockupation på Yliopistos kulle som drar igång på onsdagen. På onsdagen: nej, det går inte. Universitetet är inte en plats jag (ex-akademikern!) kan göra anspråk på som mitt. Vad ska jag dit och tryna för? Ett par dar går. Jag grunnar över vad en ockupation egentligen är. Jag grunnar på vad Utbildningsstrejk-rörelsen gör. Kanske är det precis just min uppgift att gå till Luonnontieteiden talo eftersom jag inte längre är vid universitetet, men tycker att det är viktigt att universitetet precis just inte förvandlas till en kugge i ett konkurrensinriktat maskineri (en kugge man nu dessutom vill minimera).

Går uppför kullen. Efter några timmar kan jag urskilja hur inbodd den lilla aulan är efter att folk varit där i två dagar. Efter några timmar och ett stormöte och en lång kväll känns det som att jag har en egen grop i plastlädersoffan. Occupy the grop. Luonnontieteiden talo är ett sakligt hus som har vissa drag av sjukhus. Lågt i tak och mycket vitt. Ekande korridorer. Ett osannolikt ställe att trivas på. Jag trivs. Mysbelysning fraktas till platsen.

Ockupationen är inte riktad mot universitetet utan tvärt om, den är ju solidarisk med universiteteten. Därför är vi inte där för att störa eller stoppa. En plats upplåts åt oss. Vaktmästaren har varit välkomnande. Nyfikna människor i huset hör sig för om hur ockupationen går. Ingen är sur. Geograferna ordnar julfest och bjuder ockupanterna på mat och quiz.

Maestro B kokar gröt. Gröten utgör fundamentet. Maestro B rör eftertänksamt om i grytan.

Första natten jag är där. Regnet har öst ner i flera dagar. Ett gäng sitter på soffan och samtalen yr åt miljoner håll. Blir eventuellt lite trött i örat. Klockan är två och jag går och knyter mig på en bänk i en aula invid en trappa. Bänkarna påminner mig om skärgårdsfärjor. Jag sover som ett barn under institutionsbelysningen. Samtidigt pirrar det lite i magen. Vi har hört att ockupationen i Tammerfors slutade med att universitetets administration tillkallade polis, som körde ut ockupanterna. Det scenariot känns väldigt främmande i Luonnontieteiden talo. Igen: här råder inte alls en stämning av violent take-over. Jag ligger på min sliriga soffa och tänker på hur absurt det är att sova över på en yliopistobyggnad jag aldrig förr varit i. Är förkyld och snarkar så det hörs ända bort till Åbo Akademi.

Folk kommer och går i en stillsam ström. Det finns alltid något att kalasa på. K tar med sina småaktivister som övertalar sin mamma att stanna ännu en natt.

Vardagen infinner sig också här. En som ofta talar om anarkism gruffar att vi måste städa ordentligt så att stället inte ska se ut som nåt crustnäste.

Vi diskuterar gröt, marxism, japansk film och utbildningspolitik. Friktion finns, oenigheter finns, också oenigheter om universitetet, om aktivism, om politik - men de här oenigheterna är omgivna av välvillighet och en vänlig plats. Vi äter kakor. Timmarna går. Vi äter soppa. Timmarna går. Vi dricker kaffe. Kaffepannan är alltid på. Jag förlorar tidsuppfattningen. Jag är bergtagen där på Yliopistos kulle.

Så vad är poängen med det här? Förändrar det något, "något egentligen"? En grej som jag upplevt som otroligt glädjande är hur rörelsen bryter den isolering som olika skolor ofta omges av. Typ: Åbo akademi stångas med Åbo akademis issues, Yliopisto kämpar på med sina, yrkeshögskolorna med sina grejer. Nu umgås människor med olika bakgrunder. Finska och svenska och engelska råddas ihop på ett gemytligt sätt. Den finlandssvenska bubblan spricker. Det är både roligt och känns politiskt viktigt: att människor börjar prata med varandra och organisera sig tillsammans. Under ockupationen ordnas möten, föreläsningar, panelsamtal, poesikväll och poddsändningar. Med andra ord: det händer saker och också andra bjuds in att komma och hänga och prata. Du som läser det här hinner kanske ännu komma på diskussion kl 13.15 idag och på stormöte kl 15.30!

mellan drömmar och xenofober (oavslutade reaktioner)

Läser en kolumn av en människa som gjort sig ett namn som Provokatör. Sån där som retar gallfeber på folk genom yviga inlägg om att fattiga människor helt enkelt är dumma. Enligt vissa är den här figuren i sina överdrifter inget att ta på allvar. Jag håller inte med.

I dagens HBL skriver denna människa en kolumn som i korthet handlar om att xenofoberna fick rätt. De som i somras marscherade i demonstrationerna under namnet "Vi har en dröm" har avslöjats. Drömmen blev en mardröm, krisen är här. Grannlandet har gjort sitt avgörande att begränsa invandringen och "nu fäller intelligentsian en tår". Nu är det kris och vi står inför två alternativ, menar han. Stänga gränserna som xenofoberna vill, och behålla välfärden. Eller så får vi ge upp idén om en välfärdsstat med starka fack. "En generös välfärdsstat och en generös invandringspolitik går inte ihop. Någondera måste brista." Invandrarna kan vara en injektionsspruta men det förutsätter att vi går med på en tudelad arbetsmarknad (jag antar att han här menar låglönejobb och sedan högre avlönade, tryggare jobb).

Det oroväckande i artikeln är att den uppvisar en typ av provokation som är inbyggd i det som idag utgör mittfårans politik. Denna "provokation" bygger ett begrepp om realism och en uppställning (högst framträdande i kolumen) mellan drömmande vänstertomtar och xenofober vars oro om ett krackelerande samhälle är högst underbyggd. Xenofoberna hade rätt för xenofoberna, i motsats till vänsterflummarna, räknar pengar. Partier gör utspel om "nuläget kräver..." "...alt annat är drömmerier". De här partierna profilerar sig vanligen mot exempelvis Sannfinländare, uppmanar kanske, likt en Reinfeldt, till att "öppna våra hjärtan". Men att "öppna våra hjärtan" innebär i deras värld ett projekt där välfärden ska avskaffas, facken ska bortröjas, alla "hinder" ska avvecklas. Det vill säga: att "öppna våra hjärtan" innebär primärt att undanröja hinder för kapitalismens framfart. Att "öppna våra hjärtan" kräver att vi öppnar våra ögon, vilket kräver att vi klarsynt kan acceptera en verklighet där människor ska finna sig i att ta vilka jobb som helst till vilken lön som helst.

Uppställningen mellan xenofober (sverigedemokrater, sannfinländare) och vänstervirriga drömmar och blomsterhattar skapar en strypgreppsretorik. Gå med på en tudelad arbetsmarknad, bortskaffad trygghet, prekära villkor - annars...

På ett lite vidare plan ännu: uppställningen "avreglering eller välfärdsstat" är extremt dominerande. Antingen det ena, eller det andra. Högern representerar det ena, vänstern det andra. I ett krisläge är det alltså, enligt det här sättet att tänka, avgörande att vi kämpar antingen för det ena, eller det andra eller kanske allra helst en lägesanalytisk avvägning mellan båda. Det här slirar i sin tur ofta iväg till en allmän diskussion - det här är precis vad kolumnisten som jag nämnde har i kikaren - en diskussion om värderingar kontra pengar.

Hur hamnade vi här?

Alison Bechdel x 2

Under de senaste veckornas läsrus har jag läst två av Alison Bechdels grafiska romaner, Fun home & Are you my mother? Bechdel är också känd för sin serie Dykes to watch out for som också finns som en massiv megavolym - en mycket underhållande, queer tidskildring. De böckerna jag läste nu är en sorts självbiografier i serieform. Men snarare än en självbiografiform som tragglar igenom livet och stannar upp vid dess centrala händelser landar Bechdel, speciellt i Are you my mother? i en mycket mindre linjär form. Stilen kan kanske beskrivas som öppet utrönande, med omtagningar och temporala hopp. Serieformen tillåter också det som kanske mest kännetecknar böckerna: parallellitet. Bildrutorna struktureras ofta i flera skikt som går i dialog med varandra på ett ofta ganska smidigt sätt. Fun home beskriver huvudsakligen relationen till Bechdels far. Dom växer upp i ett närmast gotiskt hus i en småstad. Fadern är engelskalärare och uppslukad av sina husprojekt. När Bechdel kommer ut som lesbisk avslöjar mamman att pappan har haft affärer med män. Kort efter detta dör han under oklara omständigheter. Bokens berättelse sker ofta genom ett litterärt filter eller referenser. Bilderna är enkla men eleganta, färgskalan en märklig blå-grön. Tonen är hela tiden sökande, snarare än dömande. Samma sak kan sägas om Are you my mother? som skiftar från pappa till mamma. (Tossigt nog läste jag böckerna i omvänd ordning men det gör ingenting.) Parallelliteten i bild- och textberättandet blir rätt så massiv i den här boken. Det fungerar oftast, speciellt eftersom greppet är förankrat i en psykoanalytisk ram. Speglar, ellipser och glapp blir inte bara stilgrepp utan blir också en del av berättelsen om en människa som försöker förstå sig på sin kyliga mor. Boken löper kors och tvärs genom olika tider. Det psykoanalytiska spåret blir också konkret genom att det är en terapiprocess som beskrivs, där Bechdel gestaltar mötet med två olika terapeuter. Terapin och förståelseförsöket skildras genom Donald Winnicotts psykoanalytiska arbete. Det här är ett fruktbart möte åtminstone ibland, även om jag ibland känner mig överöst av psykoanalytisk dragning till en viss typ av meningssökande som sker genom symbolik. Hur som helst: genom Winnicott närmar sig Bechdel sitt eget försök att förstå sitt förhållningssätt, inkluvise olika förträngda känslor, till sin mamma som hon ringer regelbundet. Mamman pratar om sig själv, utan att vara intresserad av dotterns liv. Det som imponerar mig med Are you my mother är dess otroliga lågmäldhet. Här finns ingen bitterhet, inget behov att avslöja. Och, tekniskt sett är det lite hisnande att Bechdel lyckas bygga upp stimulerande serierutor utifrån ett material som ganska långt består av terapisessioner och telefonsamtal med mamma. Båda böckerna rekommenderas!

"Det kändes som ett naturligt val, som ett steg uppåt"

En chefsekonom vid en stor bank intervjuas i tidningen. Hen pratar om den finska skuldkrisen. Hen pratar om att priset på utfört arbete är på tok för högt för att landet ska stå sig i den globala konkurrensen. Arbetstiden behöver höjas även om det är "politiskt motigt".
Men det var inte det jag skulle skriva om. Inte den här gången.
En sak som den unga chefsekonomen säger slår mig som ett salg i magen (ursäkta klichéspråk).
Hen säger, om sin nya position:
"Det kändes som ett naturligt val, som ett steg uppåt."
Det kan hända att jag lägger för mycket i vad hen säger, men bilden jag får är att ett karriärlyft helt enkelt är den "naturliga" livsgången. Att klättra högre hör liksom till.
Skillnaden till mitt eget liv är enorm.
Jag är pessimistisk och för det mesta, som ett slags depressiv tvångstanke, tänker jag att den naturliga och enda vägen är vägen ner, ner i nåt jag knappt ens vågar tänka på vad det är och var det är.
Den här tvångstanken är tyvärr också praktisk livsföring som bidrar till proletarisering.
Snuttjobbet som blir lottovinst, femmånadersstipendiet som blir lottovinst.
Kompisar pratar om att skaffa privat sjukförsäkring, för det kommer man att behöva. Kompisar pratar om sitt hem som en investering, för så måste man tänka numera.
Nu tror jag ju i och för sig inte att vår värld ser ut som den gör på grund av psykologiska dispositioner. Långt därifrån.
Men.
De här två sätten att tänka. "Det kändes som ett naturligt val, som ett steg uppåt" och en omhuldad pessimism där det enda som är givet om den egna framtiden är ett accelerande armod, indikerar något väldigt oroande inte främst om hur vi tänker utan om hur vi lever.
För egen del börjar jag inse hur farlig min egen pessimism är, hur destruktiv den är inte bara i relation till mig själv men också i relation till det som börjar hända när den här sortens pessimism blir utbredd, något normalt.
Igen: folk konkurrerar inte på arbetsmarknaden eftersom folk hänger sig åt karriärism eller pessimism.
Men de här två sätten att tänka gör det svårare att greppa konkurrensrelationer i all sin gruvlighet. Livet: ett steg uppåt genom att slå ut konkurrenterna eller fem steg neråt genom att slås ut i en konkurrens jag ändå inte kan göra nåt åt.
Nåja, knappast något djupsinnigt detta, men drabbades av chefsekonomens självsäkra yttrande.

this past week

1. Fötterna klistrar på golvet. Värmen strålar ut från skärmen. Fettfläckarna på tangentbordet. En ringmur av smulor mellan q och w. Damm på fingertopparna. Jag lyssnar på samma skiva, om och om igen. Det är morgonrocksdraperad måndag och pyjamastorsdag och toffeltisdag. Rumsterar i frysen.
2. Har slutat drömma om att vara tillbaka i skolan. Istället drömmer jag utdragna scener från olika typer av kursgårdar. Ibland är kursgårdarna asylboenden. Jag umgås med människor som förändrats. Men mest sitter jag och väntar, på nåt, under ändlösa föreläsningar (ofta om Marx) eller i små, klaustrofobiska rum där jag har en madrass för mig själv.
3. Jag sitter på en stol i en bekant omgivning. Kvällsmörkret genom fönstret. Prat på olika språk. Vardagsprat. Om filmer, Om universitetet, om jobb, om bussarna. Plötsligt: "nio människor dödades i min hemstad igår." Jag vet inte vad jag ska säga. Ingen vet. Vi nickar. Han säger det i vardaglig ton. Platsen, hans hemstad, inte en uppräkning på nyheterna. Vi tittar på varandra liksom i sidled, från stol till stol till stol.
4. Sån där kväll. Orkar ingenting. Skiter i plan a och plan b och vandrar hemåt. Någon ropar mitt namn. Ska jag med till TVO? Det är dit jag varit på väg hela veckan. Blir obegripligt glad av att på två sekunder plockas upp ur allmän livsleda. Går genom stan. Mina kompanjoner bjuder på öl och jag får träna finska. TVO slukar upp mig som en snäll grotta.
5. Juha Sipilä på TV. Mr. kris. Nu blev det stor kris, en kris som verkligen manipulerades fram såsom akut kris. Sånt här helt öppet maktspel, inga skrupler: svindlande. Alla håller andan sisådär två dagar. Sen rullar allt på som vanligt. Sjukvården ska stöpas om enligt "valfriheten".
6. Jag läser. Läsarskov där timmarna tvinnar in i varandra och den egna tillvaron, där i soffan uppallad mot kuddberget, känns både overklig och hyperverklig. Ta en nypa nattluft på balkongen. Så där har jag inte kunnat läsa på länge. I höst har den återfunnits, den överväldigande, samtidigt lite skrämmande i sin intensitet - läsarglädjen!
7. Jag får ett surt mejl. Några timmars vånda och rannsakan. Jag får ett snällt mejl. Balans i tillvaron.
8. Wittgenstein skriver om vad det betyder att något kan räknas som "samma" (jag tror han gör det, det var länge sen jag läste). Jag drömmer att jag hoppar på lokalbussen. Det är en nyck. I bussen börjar jag plötsligt känna igen mig. Här har jag varit förut. Kliver ur fordonet, ner på en solbeströdd gata. Jag minns de här kvarteren: en stor monsterkorsning, en bar. Tittar runt mig och funderar. Något stämmer inte riktigt, men ändå stämmer det. Solen lyser starkt. Jag går in i en sunkig loppis belamrad av saker. Går ut igen och in i på ett matställe. Det stämmer inte men ändå stämmer det. Där är gatan, det rosa-aktiga huset. Var är baren? Jag vaknar med ett ryck. Kommer omedelbart ihåg en ovanligt skarp dröm jag haft för många månader sen med helt odramatiskt innehåll. Jag var i samma område. Eller samma? Promenerade förbi kuppis, till monsterkorsningen. Satt mig på en bar där det spelades iskelmä ur en jukebox. Röda väggar. Jag lutar mot en kladdig bardisk. Tittar in i en suddig vitrin. Är hungrig, finns det mat. Slår mig ner med en bok. Tittar ut på en snögloppig gata, ett äckligt mjölaktigt ljus strilar in genom det skitiga fönstret. Folk härjar runtomking mig. Jag är helvetes trött. - - Vad betyder det att säga att det är "samma" område? Vad är kriteriet på "samma" flinar jag när jag knäpper sömngåbbar ur ögona.
9. Är på väg på ett möte men är alldeles för tidig. Sitter i en främmande byggnad och håller på med mitt. Har byggt ett litet bo där på stället med kaffe och bok och mobilkorrespondens. Är svettig efter en språngmarsch genom regnet och sur efter en overksam dag. Plötslig utanförblick på mig själv: där sitter den där kufiska, svettiga typen på Yliopisto på en fakultet jag inte ens minns vilken den är, och dödar tid och omringas av trygghetsmarkörer.
10. Diskuterar DIY-begrepp med A i olika repriser. Pågående samtal som sträcker ut sig över veckorna. Pratkontinuitet. Vi plockar upp tråden från förra veckan. När och i kontrast till vad lyfter människor fram att de fixat eller tillverkat något själva? Min skärgårdsmamma skryter plötsligt med glimten i ögat om sitt DIY-etos. Hipstermamma som briljerar med bönsorter och odlingsknep och egna experiment. Hur hamnade vi här, mamma? Jag tänker på mina gråa fingrar, de tre burkarna rönnbärsgelé i kylskåpets mörkaste hörn, en gåva från faster A. Rumsterar i frysen igen.

Arbete som hjälp

Läser på Facebook om en typ på Åland (jag tror jag gick i gymnasiet med honom) som tillsammans med sin familj erbjudit husrum och jobb åt en romsk kille från Rumänien som tidigare försökt samla pengar genom att tigga. Den åländska familjen som öppna sitt hem, och som på Facebook uppmuntrar andra ålänningar att anställa den rumänska killen om de behöver hjälp med olika praktiska sysslor. I en Facebooktråd listar olika människor saker de behöver få gjorda. Den åländska familjen har fixat skattekort och sånt så att arbetet sker "officiellt" och killen får en vettig lön.  Det är fint att läsa om ålänningarna som ställer upp och som umgås och erbjuder trygghet samt ett sät för killen att förtjäna pengar. På Åland gror en hel del ilska i relation romer - synnerligen skrämmande, antiziganistiska tendser. Därför är ålänningens initiativ väldigt bra. Jag kan samtidigt inte låta bli att känna mig illa till mods när jag läser om det här. Som sagt: den åländska familjen och deras kompisar är generösa och hjälpsamma. Men det som är kusligt är en situation där välbeställda människor erbjuder snuttjobb åt människor som inte har något alls. De som inte har något alls - deras tillvaro blir avhängig av att det finns välbeställda som har sysslor att erbjuda. Situationen blir så ofantligt kluven, på flera olika sätt. Det såklart otvetydigt bra att den rumänska killen får en drägligare vardag. Tak över huvudet, lite pengar. Men jag kan inte släppa bilden av ett samhälle som är kluvet i välbeställda som kan erbjuda småsysslor och därigenom en drägligare tillvaro, och sen människor som inte har nåt alls. Jag var på vippen att skriva något om att människor görs "beroende" av de som har det ekonomiskt bra, men det leder helt fel. Problemet är under inga omständigheter att vi är beroende av varandra. Det är vi. Det måste vi vara. Oroande i en samhällstendens nu är att arbetserbjudanden blir en sorts hjälp. Allt fler människor görs överflödiga i relation till den "gängse" arbetsmarknaden (att göras överflödig kan också hänga ihop med rasism, som i Rumänien.) Klyvningen: generösa människor som kan erbjuda olika sorters arbetsuppgifter och så de utsatta människorna, tvugna att hitta ett sätt att överleva, som utför dessa. De som kan hjälpa och de som tar emot hjälpen genom att arbeta. En situation som ofta framsår som ett win-win. Kanske är det skitigt att mig att sätta det den åländska familjen gör i det här globala sammanhanget. Det känns konstigt och snedvridet att inför människors försök att hjälpa hiva fram ett 'men-'. Samtidigt: det måste vara möjligt att artikulera den här samhälleliga tendensen, och hur den griper in i våra vardagsliv på olika plan. I det här fallet blir diskussionen sårig eftersom eftersom det globala sammanhanget är intvinnat i folks initiativ, folks beredskap att göra saker och att bry sig om sina medmänniskor.

På Åland har diskussionen om att hjälpa romer inte bara utgått från att erbjuda sysslor, utan behovet att sätta press på Rumänien har också tagits upp, vilket är väldigt bra och sätter saker i ett bredare sammanhang.

kritiken av kritiken av kritiken: arbetskritiken

Jag har läst Peter Flemings bok The Mythology of Work: How Capitalism Persists Despite Itself. Boken är ett ganska typiskt exempel på en hel del tendenser inom arbetskritiken idag. Stilmässigt utmärks boken av att snärtig underhållningsengelska blandas med tungrodd vokabulär hämtad från kontinental filosofi. Jag undrar för mig själv vilka läsarna antas vara, "maverick academics" som vill känna sig lite busiga? Har författaren själv ägnat en tanke åt vilken sorts röst som talar genom boken?

Ärendet är enligt Flemings egen utsaga att inte bara skärskåda arbetssamhället, utan också undersöka vad som finns bortom detta arbetssamhälle. Svårighet nummer ett är hur författaren tecknar konturerna av det som attackeras. Jag tappar rätt fort räkningen på hur många gånger ordet "nyliberalism" används. Vad är det som är problemet, egentligen; vad är detta arbetssamhälle? Att svaret kan bestå i många aspekter/dimensioner är självklart. Men här finns ganska liten ansats till att ställa frågan, VAD kritiseras. "Nyliberalism" blir lätt ett dåligt något som man tror sig veta vad det är - det där dåliga, ni vet, som brett ut sig på sistone.

I själva verket får jag intrycket av att Fleming är rätt ointresserad av just arbete, det vill säga att fundera kring olika aspekter av lönearbete, görande, aktvitet. I boken rör vi oss brådstörtat (jag blir åksjuk) från ett plan till ett annat. Fleming pratar om klasstrukturer, han pratar slängigt om ideologi och han talar om institutioner. Han talar om retorik, han talar om kulturella mönster och han talar om formaliserade strukturer. Arbete tar över våra liv eftersom vi förvandlar vår tillvaro till en "I, job"-funktion, menar han, där jobbet å ena sidan är allt mer osäkert, men å andra sidan allt viktigare att hålla fast vid. Vi överarbetade (han verkar tänka mest på tjänstemän, journalister, akademiker, etc. - "kontor") är beroende av arbete, säger han och kastar ut ett resonemang om rökande. Jobben slukar livet och vi gör oss tillgängliga och urholkar genom detta allt annat.

Framför allt beskrivs arbete som meningslöst spektakel som saknar syfte annat än att skapa vinster eller att betala av lån. Frånvaron av syfte beskrivs för det mesta som ett slags tvångsmässigt upprätthållande av en tom ritual. Författaren strösslar på lite Occupy-retorik om 99 % och den kvarvarande procenten, eliten. Några svepande, lite konstigt raljerande kommentarer om klass och hur människor tvingas in i skuldtänkande. Det kanske mest lyckade i hans i mitt tycke svajiga analys är att han tar fasta på hur människor blir utelämande åt sig själva. Detta utelämnande präglas av både hot och lockbeten: både arbetsmarknaden, arbetsplatsen och livet utanför arbetsmarknaden drivs av rädsla för Utanförskapet.

En del av analysen är till den grad dränkt i teoretiskt språk (i det här fallet: Deleuze) att jag helt tappar poängen. Teorin används här, tycks det mig, på ett sätt som verkligen inte belyser tematiken särskilt väl. Det jag kallade Flemings stil - det slängiga och in-the-know-vokabulären - skapar för den här läsaren intrycket av en författare vars drivskrafter jag har svårt att lokalisera. Vad vill han på riktigt säga, vad vill han åt, vad är det som fått honom att skriva den här boken? (Jag är inte ute efter personliga anekdoter, men frågar efter vilket slags angelägenhet en fråga har.)

Svårighet nummer två. Fleming säger att hans ärende är att titta på vad som finns bortom arbetet. Där finns, när jag läst klart boken: ingenting. Okej, nu är detta 'ingenting' något som Fleming medvetet vill skriva fram. Poängen (I take it): arbetssamhället har invaderat oss, vår värld, så mycket att det enda som finns bortom det är ett slags negation. I mitten av  boken provar han ut idén att sjukdom är ett slags tillstånd av, ja inte protest men, "något annat". Den som li'ger i sängen är på sitt sätt en frigörande kraft, föreslår Fleming. Passligt sjuk. Inte dödligt, och inte död. Öh? Den här läsaren prasslar otåligt med sidorna.

Efter något som först tycks vara en lång utvikning om hur sanningssägande i företagsvärlden sugits in i ett ideologiskt maskineri återkommer Fleming till sina emancipatoriska icke-stigar. Han ger nu järnet och vill visa oss hur utplånande litet rum det finns för arbetskritik. Nästan vad som helst kan nämligen göras till medel för att ytterligare förstärka systemets fogar. "You see! You do have free speech!" Dialog sker alltid på maktens villkor. Han citerar Deleuze&Guattari [Bara för att ge en vink om hur boken fungerar - ]:

The elementary unit of language - the statement - is the order-word [...] language is made not to be believed but to be obeyed, and to compel obedience. Language is not life; it gives life orders. Life does not speak; it listens and waits. Every order-word, even a father's to his son, carries a little death sentence - a Judgment, as Kafka put it.

Att tala är redan, tycks han mena, att vara innästlad i relationer där talet redan från början uttrycker en sorts invasion, där det är något som talar i mig och genom mig:

When we open our mouths to utter descriptions about ourselves to the boss, a coworker or government official dealing with an unemployment claim, someone else, an alien and foreign semiotic force, begins to speak in our place. An invasion occurs.

OK. Den arbetskritiska ska inte kunna hamna i en situation där hen talar med en röst som är hens egen bara på ett bedrägligt sätt. Jag lyckas inte begripa hurdana situationer Fleming tänker sig, men klart blir åtminstone att "den andra" tillhör makten. I tidigare inlägg har jag pratat om arbetskritik som på olika sätt glömmer bort vad det innebär att vara i en specifik situation, att tala i en viss situation.

Kapitalismen har gjort sig immun för sanningssägande gester där avsikten är att avslöja hur det egentligen är. Bäst då, resonerar Fleming, att inte tala alls. Eller åtminstone: att inte uppfattas som någon som talar. Att inte vända sig till, att inte söka dialog, att inte söka erkännande, att inte vilja bli förstådd. I ett samhälle där alla görs synliga genom övervakning och kontroll och hyllande av expressivitet är det motsatsen som behövs. För Fleming blir talandet närmast en metafor. Det anmärkningsvärda blir att han ibland tycks driva till att säga att arbete "has a semantic hold on us".

That we don't even know what might lie beyond the outer perimeter is a sure indication of how bad things have become. 

Det som gör boken typisk är att resonemanget väldigt långt utgår från att grundligt och självkritiskt rensa fram en arbetskritik som inte ska  kunna kapas. Arbetssamhället framstår som oändligt tänjbart i sin kraft att sluka allt båda dött och levande. Det gäller för kritikern att lista ut ett sätt att undgå det här listiga, excessiva, allt-omfattande maskineriet. The Mythology of Work landar i någon form av negationstänkande. Det enda som håller, det är vad arbetssamhället inte är och inte kan vara: sjukdom, tystnad, icke-representation. Snällt läst är poängen att vi måste lirka oss ur ett destruktivt grepp där vi görs beroende av arbete genom skrämseltaktiken och utelämnandet. Botemedlet består inte i cyniskt egenintresse eller en idé om att man kan stå utanför (F lägger, symptomatiskt nog, en massa energi mot att polemisera mot vad han ser som pessimismens pessimism, Adorno). Här ansluter han sig till en ganska lång tradition av tänkande där alternativet är någon form av vägrande, någon form av exodus, här beskriven som en rörelse där vi gör oss osynliga. Sedan, vid en strategiskt vald tidpunkt, kan vi stiga ut ur skuggorna och tala, föreslår han. (Han hänvisar ofta till The Invisible Committee.)

Upplevelsen av att läsa boken: svårartad svindel. Inte på ett bra sätt. Arbetskritiken blir i Flemings tappning så lastad med metaforer ("kapitalismen fungerar som ett virus") att åtminstone jag helt förlorar mig bland dem, så att de goda iakttagelserna som ilar förbi strax glöms bort. Ambitionen att staka ut alternativ blir - kanske det här är alldeles medvetet? - ett slags iskallt skämt. Snuva som emancipation! Tystnad som kritik! Hoho!

Hur hamnar man här? Det vill säga vad är det som händer i den här typen av text där anekdoter om överarbetade anställda som svarar på epost mitt i natten blandas med strittande Deleuze-sentenser? Det är kanske inte så överraskande att boken slutar med ett minst sagt plågat efterord med en lista på åtgärder: tredagars arbetsvecka, direkt demokrati, avvecklande av den neoliberala staten, viktiga resurser under allmänhetens kontroll.