Om vardagen

Ibland blir jag skraj för osäkert, prövande skrivande. Då är det dödstyst på bloggen, vilket är dumt eftersom jag behöver den här sortens skrivande - jag behöver famla runt på den här bloggen.

Ikväll var jag på ett föredrag med Göran på temat vardag. Han läste upp en kort text om vardagen och utopier, en text som på göranskt sätt var full av liv och livsluft. Föredraget utgick för tanken om att vardagen inte är en grå och repetitiv lunk som avbryts av guldkanter. Vardagen är det liv vi lever, ständigt, alltid. Föredraget visade fint och återhållsamt ett vardagsbegrepp som spretar mot framtiden: våra förhoppningar, önskningar och tankar om ett annorlunda liv tar avstamp från vardagen. Här framträder andra livsmöjligheter inte som en flykt från vardagen som den är nu, utan som möjligheter som öppnar sig på horisonten. Och vardagen, den blir ett framåtriktat här-och-nu. Livet som en gåva.

Jag har diskuterat de här sakerna med G i ett antal år, och de här samtalen har skakat om och framför allt, varit ständiga påminnelser om vad det innebär att vi alla har ett liv att leva. Att det här har med just vardagen att göra. De här samtalen har varit existentiella påminnelser men också filosofiska. "Vardagen" är här inget program, ingen metod, eller ens någon särskilt nivå dit det går att leda tankarna. Så vad är det då?

Efteråt är det många som ställer frågor om vad G egentligen vill kontrastera sitt begrepp om vardagen med. Är vardagen allting? Då kan det väl inte finnas nån poäng med att betona den? Och är det inte så att vardaglighet kan innebära ett självbedrägeri där vi inrättar oss bland alla möjliga grumligheter? Är det inte också så att många är missnöjda med sin vardag, och att det verkligen är begripligt att en hänvisning till "vardag" här sker i mulna och pessimistiska tongångar? Och hur förhåller det sig med relationen mellan påminnelser om vardagen och ett allmänflummigt/korrupt snack om "närvaro"?

Det här med kontraster börjar gnaga. Måste alla begrepp stavas ut som kontraster?

Själv tänker jag så här, tror jag (tankarna rör på sig hela tiden, makligt och osystematiskt och ryckvis): att diskutera och uppmärksamma vardagen förankrar mig i mitt frågande om andra saker, exempelvis arbete. Genom att reflektera kring vardaglighet, en gemensam livsvärld, måste jag verkligen försöka tänka klarsynt på vad det betyder att - det låter nästan fånigt att skriva - leva ett liv: det mest självklara, men också det som kan tyckas undanglidande. När jag läser texter i väldigt olika filosofiska (politiska) fåror som på olika vis betraktar tillvaron på ett tryggt, kontemplativt avstånd tvingas jag att brottas med de här frågorna, om och om igen: de blir akuta. Typ: hur beskriver de här texterna vad det är att leva här&nu, dagligen, förankrad i görande, förhoppningar, rädslor? Vad gör vi när vi talar om sakernas gilla gång, det vanliga livet, ett liv som vi inrättat oss i på olika sätt?

Betyder vardagen i den här meningen det som en del etnologer sysslat med på sistone i Sverige - olika företeelser som är så nära inpå oss att vi ofta uppfattar dem som betydelselösa? (Tänker t.ex. på böcker som Orvar Löfgrens bok om väntande, mellantid). Så att kontrasten skulle vara vardagens nära-inpå, vardagens lilla mot det stora,

Det jag tycker G fint visat är att vardagen i hans mening innehåller både det lilla och det stora, en ständig skiftning mellan dem. Med andra ord också en ständig skiftning mellan det som är nära och det som är långt borta (till exempel i framtiden).

Däremot är det sant att vi ofta glömmer, eller kanske vill glömma (eller ta avstånd från), vardagen. I den här glömskan eller flykten blir behovet att prata om vardag tydligt, men inte som något entydigt återvändande. Men det är viktigt att vardagen här hålls öppen och rörlig, att frågan om vad vårt liv är hålls levande. Vi snackar alltså varken konservatism eller vitalism.

Är vardagen då nåt fluff som är allt och inget på samma gång, what's the point? Påminnelsen om att vi lever vårt liv hela tiden och oupphörligen kan kanske tyckas som en plattityd eller kylskåpsmagnetsklokskap. Men varför det? Borde det inte just vara tvärt om? "Få se vad den här dan för med sig" är för mig en av de mest omvälvande sakerna jag slås av. En maning till nåt slags tålmodig hoppfullhet förankrad och utblickande från här & nu.

Så här skriver Göran i essäboken Stiglöshet:

Den invanda vardagen kan visserligen göra oss mer eller mindre ouppmärksamma för det som sker i vår omgivning, och i förening med en självupptagen närsynthet göra oss mer eller mindre oberörda för sådant som inte direkt rör oss själva. För det mesta handlar det ändå om en lika flertydig som oviss vacklan mellan farhågor och förhoppningar inför en vardag som innefattar en föränderlig mångfald av företeelser som inte bara öppnar nya oanade möjligheter, utan också kan drabba oss så övermäktigt att vi ytterst misströstar om snart sagt allt vad mening heter. En sådan vacklan kan sålunda göra oss glömska, eller blinda för att vi helt enkelt inte kan undvara vardagen - något som vi till vår bestörtning ofta märker först när någonting oförutsett inträffat som rubbar dess gilla gång. Vad än vi i vardagens mitt finner värt att särskilt nämnas, eller också så självklart att det inte ens behöver nämnas, förblir vardagen den existentiella orten för vårt från-dag-till-dag-i-världen-varo, och innefattar som sådan en öppen meningsrymd vilken hur vi än vänder oss, såväl sökt som osökt kommer emot oss ur alla riktningar.

Stor rekommendation på den essäsamlingen. Där medverkar också Kate Larsson & Babis Carabeidis.