Grimaser & snor

Alltså jag hatar den här kylan på alla sätt utom ett. Under ett par tre dagar har stämningen i Åbo genomgått nåt slags förvandling. Det har varit så fucking kallt att folk börjar uppmärksamma varandras påpälsade existens i detta delade frostbitna öde.
Folk ser lustiga ut när dom rullar fram på gatorna som stora bollar. Grimaser & snor & andedräktsmoln. Världen blir genast lite mera mänsklig.
Jag sitter på vietnamesiska och slevar i mig en tallrik nudlar. Den enkla inrättningen är populär som vanligt och det sitter folk vid alla bord. Lokalen är så kall att alla sitter med jackorna på. Jag försöker manövrera matrörelserna trots den tjocka ekiperingen. Den för Svalbardklimat anpassade jackan. Det går dåligt. En av restaurangkockarna står vid dörren och trixar med något. Kall luft strömmar in. En gubbe kollar på och går och hjälper till. De två står och hummar i dörröppningen medan de andra kunderna muttrar i samförstånd. Samtal uppstår kors och tvärs mellan borden. Lokalen är liten och det är utan tvekan det vänligaste haket i stan.
Efter en kaffe&mateftermiddag på stan går jag till Apteket. Ett av mina många stämställen. Tänker att det är knappast många själar där. Vit månad etc. Det är isande kallt i lokalen. Bartendern har dragit på sig en tjock tröja. Sätter mig i ett hörn för att läsa Märlö-Ponty. För kallt. Sätter mig i ett annat hörn och virar in mig i vad som finns till hands. Plötsligt väller en folkmassa in genom dörren. Ockuperar det stora rummet. Jag känner mig som en grottmänniska som hoppas att andra mänskliga varelser värmer upp stället med sin andedräkt. Kylan i baren tycks inte bekomma de här typerna ett enda dugg. Efter tre minuter är ljudnivån outhärdlig. Det skålas och ropas och skålas lite till. Försöker följa Märlö-Pontys resonemang om den moderna konsten. N kommer och räddar mig. Vi slår oss ned på den bästa platsen i stan. Bartenderna plockar glas och meddelar att problemet med värmen strax kommer att åtgärdas. N är irriterad och berättar om det senaste. Jag fingrar på elementet. Ett sällskap slår sig ner invid oss i det lilla utrymmet. En börjar samtala med oss på svenska. MÅSTE DU ALLTID TALA SVENSKA klagar hans flickvän. Gänget berättar om Nagu/Enare träsk och dricker öl som om det vore jordens sista dag. Elementet kurrar igång. Killen i sällskapet ställer sig upp på bänken och är i färd med att deklarera några avskedsord. Hans flickvän drar ner honom därifrån och tillsammans försöker dom mödosamt samla ihop diverse mössor och vantar och halsdukar. Det är ju en dag imorgon också, funderar N&jag och hittar ut i den bistra kylan vi också.
Ja, nån slags transformation genomgångår Åbo när det är -20. Men nu får det ta mig satan vara nog. Nog!