1. Jag hör ett gäng prata om Bagdad. Att gå på bar, äta mat. Klasskillnader, ungdomskultur, otäckt väder man vänjer sig vid. Det här är människor som betraktat Bagdad som sin stad. Efteråt: tänker på hur omtumlande det är att höra dem prata. Bagdad, mina bilder: bomber, militär, korruption. Jag tänker ibland när jag läser olika tidningar, och kollar på TV, hur mycket bilder i huvet folk har av New York, London, Los Angeles, Paris. Folk som aldrig varit där har en uppfattning om dofter, stadsdelar, vardagsliv i de här städerna. Bagdad: bomber, bomber, bomber.2. Jag läser Marilynne Robinsons Gilead. Långsamläser, som att jag inte vill lämna bokens värld och perspektiv.
3. Fruktansvärda beslut i riksdagen om försämrade livsvillkor för så gott som alla utom höginkomsttagare. En rejäl bunt skitbeslut togs under ett riksdagsplenum en regnig tisdag. Läser tidningen: en notis. Var är revolutionerna?
4. Jag blir kallad till arbetskraftsbyrån. Sätter mig i en liten koppi med genomskinlig dörr med en människa som kommer ihåg att vi har pratats vid förr. Efter en liten stund får jag uppfattningen om att det mellan oss finns ett tyst kontrakt: han ställer inga besvärliga frågor. Jag avslöjar inga besvärliga saker. Situationen är på en och samma gång skör och avvaktande vänlig. Jag tänker på handläggarens jobb, hur han sitter där i koppin. Jag får intrycket att han vill vara schysst och inte ställa till det för folk i onödan. Efter årsskiftet träder en nykläckt (...) lag i kraft som på nåt vis ändrar och breddar definitionen av vem som är företagare. Många är rädda för hur frilansares situation kommer att påverkas: kommer en som inte är anställda någonstans, men som exempelvis får arvoden ibland, att räknas som en företagare? Vad regleras av lag, och vad blir upp till den enskilda handläggaren att bedöma? I nuläget verkar ingen veta säkert vilka praktiska förändringar den snabbt ihoptråcklade paniklagen kommer att medföra. Detta är skrämmande.
5. Jag ser John Hillicoats film The Road på nytt. Far och son går runt i ett grådaskigt landskap. Något fruktansvärt har hänt som har ödelagt planeten och de flesta formerna av liv. Några människor strövar runt i jakt på mat. En omskakande film. Men kanske ännu mer omskakande den här gången är att filmen, som jag ser inbandad på min digitalbox, avbryts med jämna mellanrum. Grälla julreklamer från Tokmanni, K-market och DNA spränger in i postapokalypsen. Effekten: en otroligt ruggig bild av vår egen, grälla samtid.
6. Det regnar och det regnar och det regnar och det regnar. Jag har varit trött nästan hela tiden, men en del bekymmer har runnit av mig, ner mellan soffkuddarna.
7. En dag går jag för att äta lunch på mitt gamla jobb. Som jag gör ibland. Vi sitter i den skramlande matsalen. Samtalet glider in på ett upptrampat spår: stipendier, oro, projekt, stipendier, oro, oro, oro, projekt. Jag reagerar så här: matsalsskramlet, och den deprimerade tonen jag hört så många gånger förr, pratat utifrån själv så många gånger, blir outhärdlig. Jag muttrar något, tar min bricka och går bort. Det är inget bra sätt att förhålla sig, men säger något om vad som varit jobbigt under tiden vid universitetet. Jag märker att jag ännu inte lyckas reagera konstruktivt på det här. Kanske nästa gång: aktivt försöka undvika den där hopplösa tonen. Att kunna stå ut med oron utan att låta samtalet genomsköljas av nattsvart hopplöshet.
8. En kväll utvecklade sig på nåt jädrans vis till ett sjöslag. På hemvägen, detta.
9. Det här året har flugit förbi galet snabbt. Nån kompis hade nån väldigt konkret idé om varför det är så att tiden går snabbare när man blir äldre. Har såklart glömt vad den där glasklara idén var. Jag glömmer nästan allt som folk säger som inte handlar om bakelser eller katter eller imbecillt skvallver. Sori siitä.
10. Jag läser en text min vän skrivit och påminns om hur intellektuellt stimulerande det är att nongrannläsa andras alster. Den här läsningen måste drivas av generositet: att varsamt försöka urskilja någons textröst och ärendet som texten uttrycker. Jag imponeras av människor som är bra på det här. Att jag fortsatte studera filosofi tror jag i hög grad hade med vänliga och tålmodiga läsare att göra. Texterna togs på allvar och i motsats till det jag ibland upplevde i gymnasiet, att filosofi endast var en sorts hypotetiska tankeövningar som kunde fara precis vart fan som helst utan att nån brydde sig, fick lyhörda läsare mig att förstå något om vad det innebär att stå bakom ett resonemang i en text. Läser min väns text. Tänker på varför jag ibland inte hänger med i den som helhet fina texten. Vad är sådna brister i mig? Jag tvingas tänka några varv kring att skriva på olika sätt, och vikten av att kunna förhålla sig rättvist kring skrivsätt, skrivröster, som inte sammanfaller med det egna. Allt det här har en väldigt uppiggande effekt på mig - genom den andres text kan jag också grunna på mitt eget sätt att uttrycka mig, mitt eget sätt att tänka i text och genom text.
No comments:
Post a Comment