29 October 2015

kritiken av kritiken av kritiken: arbetskritiken

Jag har läst Peter Flemings bok The Mythology of Work: How Capitalism Persists Despite Itself. Boken är ett ganska typiskt exempel på en hel del tendenser inom arbetskritiken idag. Stilmässigt utmärks boken av att snärtig underhållningsengelska blandas med tungrodd vokabulär hämtad från kontinental filosofi. Jag undrar för mig själv vilka läsarna antas vara, "maverick academics" som vill känna sig lite busiga? Har författaren själv ägnat en tanke åt vilken sorts röst som talar genom boken?

Ärendet är enligt Flemings egen utsaga att inte bara skärskåda arbetssamhället, utan också undersöka vad som finns bortom detta arbetssamhälle. Svårighet nummer ett är hur författaren tecknar konturerna av det som attackeras. Jag tappar rätt fort räkningen på hur många gånger ordet "nyliberalism" används. Vad är det som är problemet, egentligen; vad är detta arbetssamhälle? Att svaret kan bestå i många aspekter/dimensioner är självklart. Men här finns ganska liten ansats till att ställa frågan, VAD kritiseras. "Nyliberalism" blir lätt ett dåligt något som man tror sig veta vad det är - det där dåliga, ni vet, som brett ut sig på sistone.

I själva verket får jag intrycket av att Fleming är rätt ointresserad av just arbete, det vill säga att fundera kring olika aspekter av lönearbete, görande, aktvitet. I boken rör vi oss brådstörtat (jag blir åksjuk) från ett plan till ett annat. Fleming pratar om klasstrukturer, han pratar slängigt om ideologi och han talar om institutioner. Han talar om retorik, han talar om kulturella mönster och han talar om formaliserade strukturer. Arbete tar över våra liv eftersom vi förvandlar vår tillvaro till en "I, job"-funktion, menar han, där jobbet å ena sidan är allt mer osäkert, men å andra sidan allt viktigare att hålla fast vid. Vi överarbetade (han verkar tänka mest på tjänstemän, journalister, akademiker, etc. - "kontor") är beroende av arbete, säger han och kastar ut ett resonemang om rökande. Jobben slukar livet och vi gör oss tillgängliga och urholkar genom detta allt annat.

Framför allt beskrivs arbete som meningslöst spektakel som saknar syfte annat än att skapa vinster eller att betala av lån. Frånvaron av syfte beskrivs för det mesta som ett slags tvångsmässigt upprätthållande av en tom ritual. Författaren strösslar på lite Occupy-retorik om 99 % och den kvarvarande procenten, eliten. Några svepande, lite konstigt raljerande kommentarer om klass och hur människor tvingas in i skuldtänkande. Det kanske mest lyckade i hans i mitt tycke svajiga analys är att han tar fasta på hur människor blir utelämande åt sig själva. Detta utelämnande präglas av både hot och lockbeten: både arbetsmarknaden, arbetsplatsen och livet utanför arbetsmarknaden drivs av rädsla för Utanförskapet.

En del av analysen är till den grad dränkt i teoretiskt språk (i det här fallet: Deleuze) att jag helt tappar poängen. Teorin används här, tycks det mig, på ett sätt som verkligen inte belyser tematiken särskilt väl. Det jag kallade Flemings stil - det slängiga och in-the-know-vokabulären - skapar för den här läsaren intrycket av en författare vars drivskrafter jag har svårt att lokalisera. Vad vill han på riktigt säga, vad vill han åt, vad är det som fått honom att skriva den här boken? (Jag är inte ute efter personliga anekdoter, men frågar efter vilket slags angelägenhet en fråga har.)

Svårighet nummer två. Fleming säger att hans ärende är att titta på vad som finns bortom arbetet. Där finns, när jag läst klart boken: ingenting. Okej, nu är detta 'ingenting' något som Fleming medvetet vill skriva fram. Poängen (I take it): arbetssamhället har invaderat oss, vår värld, så mycket att det enda som finns bortom det är ett slags negation. I mitten av  boken provar han ut idén att sjukdom är ett slags tillstånd av, ja inte protest men, "något annat". Den som li'ger i sängen är på sitt sätt en frigörande kraft, föreslår Fleming. Passligt sjuk. Inte dödligt, och inte död. Öh? Den här läsaren prasslar otåligt med sidorna.

Efter något som först tycks vara en lång utvikning om hur sanningssägande i företagsvärlden sugits in i ett ideologiskt maskineri återkommer Fleming till sina emancipatoriska icke-stigar. Han ger nu järnet och vill visa oss hur utplånande litet rum det finns för arbetskritik. Nästan vad som helst kan nämligen göras till medel för att ytterligare förstärka systemets fogar. "You see! You do have free speech!" Dialog sker alltid på maktens villkor. Han citerar Deleuze&Guattari [Bara för att ge en vink om hur boken fungerar - ]:
The elementary unit of language - the statement - is the order-word [...] language is made not to be believed but to be obeyed, and to compel obedience. Language is not life; it gives life orders. Life does not speak; it listens and waits. Every order-word, even a father's to his son, carries a little death sentence - a Judgment, as Kafka put it.
Att tala är redan, tycks han mena, att vara innästlad i relationer där talet redan från början uttrycker en sorts invasion, där det är något som talar i mig och genom mig:
When we open our mouths to utter descriptions about ourselves to the boss, a coworker or government official dealing with an unemployment claim, someone else, an alien and foreign semiotic force, begins to speak in our place. An invasion occurs.
OK. Den arbetskritiska ska inte kunna hamna i en situation där hen talar med en röst som är hens egen bara på ett bedrägligt sätt. Jag lyckas inte begripa hurdana situationer Fleming tänker sig, men klart blir åtminstone att "den andra" tillhör makten. I tidigare inlägg har jag pratat om arbetskritik som på olika sätt glömmer bort vad det innebär att vara i en specifik situation, att tala i en viss situation.

Kapitalismen har gjort sig immun för sanningssägande gester där avsikten är att avslöja hur det egentligen är. Bäst då, resonerar Fleming, att inte tala alls. Eller åtminstone: att inte uppfattas som någon som talar. Att inte vända sig till, att inte söka dialog, att inte söka erkännande, att inte vilja bli förstådd. I ett samhälle där alla görs synliga genom övervakning och kontroll och hyllande av expressivitet är det motsatsen som behövs. För Fleming blir talandet närmast en metafor. Det anmärkningsvärda blir att han ibland tycks driva till att säga att arbete "has a semantic hold on us".
That we don't even know what might lie beyond the outer perimeter is a sure indication of how bad things have become. 
Det som gör boken typisk är att resonemanget väldigt långt utgår från att grundligt och självkritiskt rensa fram en arbetskritik som inte ska  kunna kapas. Arbetssamhället framstår som oändligt tänjbart i sin kraft att sluka allt båda dött och levande. Det gäller för kritikern att lista ut ett sätt att undgå det här listiga, excessiva, allt-omfattande maskineriet. The Mythology of Work landar i någon form av negationstänkande. Det enda som håller, det är vad arbetssamhället inte är och inte kan vara: sjukdom, tystnad, icke-representation. Snällt läst är poängen att vi måste lirka oss ur ett destruktivt grepp där vi görs beroende av arbete genom skrämseltaktiken och utelämnandet. Botemedlet består inte i cyniskt egenintresse eller en idé om att man kan stå utanför (F lägger, symptomatiskt nog, en massa energi mot att polemisera mot vad han ser som pessimismens pessimism, Adorno). Här ansluter han sig till en ganska lång tradition av tänkande där alternativet är någon form av vägrande, någon form av exodus, här beskriven som en rörelse där vi gör oss osynliga. Sedan, vid en strategiskt vald tidpunkt, kan vi stiga ut ur skuggorna och tala, föreslår han. (Han hänvisar ofta till The Invisible Committee.)

Upplevelsen av att läsa boken: svårartad svindel. Inte på ett bra sätt. Arbetskritiken blir i Flemings tappning så lastad med metaforer ("kapitalismen fungerar som ett virus") att åtminstone jag helt förlorar mig bland dem, så att de goda iakttagelserna som ilar förbi strax glöms bort. Ambitionen att staka ut alternativ blir - kanske det här är alldeles medvetet? - ett slags iskallt skämt. Snuva som emancipation! Tystnad som kritik! Hoho!

Hur hamnar man här? Det vill säga vad är det som händer i den här typen av text där anekdoter om överarbetade anställda som svarar på epost mitt i natten blandas med strittande Deleuze-sentenser? Det är kanske inte så överraskande att boken slutar med ett minst sagt plågat efterord med en lista på åtgärder: tredagars arbetsvecka, direkt demokrati, avvecklande av den neoliberala staten, viktiga resurser under allmänhetens kontroll.

2 comments:

H said...

Fler viktiga iakttagelser, framför allt tendensen att vilja 'rensa fram en arbetskritik som inte ska kunna kapas'. En sådan vilja leder nästan oundvikligen in i snåriga och ofruktbara resonemang. Varför är det så farligt att medge att varje handlingsprogram bär med sig risker?

För övrigt en ganska läsvärd Jappe-intervju här.

M. Lindman said...

Jepp, fin intervju med Jappe tyckte jag. Den där Abenteuer-boken skulle förtjäna en översättning till engelska. Ser fram emot subjektboken.

Exakt, varför inte medge riskerna? I den typ av kritik som Flemings bok finns det en stor ängslighet kring hela projektet. Kritiken framstår som enormt svår att hålla på rätt köl. Ett skäl till varför boken - och liknande texter - blir så snåriga är att de laborerar med en riktigt problematisk förståelse av makt. Att rensa ut en fruktbar arbetskritik blir för Fleming att dra sig undan "makten". "Makten" framstår som något synnerligen allomfattande men vad som egentligen menas blir enormt oklart för den här läsasren.