Var vi är nu

Det här händer i Finland:

I några finska städer har högerextrema medborgargarden börjat patrullera. Några av dem kallar sig "soldiers of Odin". I intervjuer berättar de att de vill beskydda finska barn, finska kvinnor & finnar. När det blir bråk vill de beskydda finnar från utlänningar. Avsikten är att försvara finländare från de nya hoten. I en finsk stad verkar det enligt en intervju i en lokaltidning som att en del av poliskåren ger sin välsingelse till medborgargardena. I en annan stad uttrycker sig polisen försiktigt negativt.

Det råder mycket hysch-hysch om detta, men det verkar av allt att döma som att det finns många politiska röster i det finska parlamentet som stöder tanken att de som fått asyl ska få ett sämre socialskydd. Är det rent av så att saken förbereds i något dammigt rum på ett ministerium?

Rykten florerar om antalet människor som kommer att nekas asyl. Fler och fler orter börjar av finska staten betecknas som "säkra". Planer fortskrider om high-security-centraler där de som nekats asyl ska hållas i förvar.

Fler och fler terrorattacker (ja, det är terror) riktas mot asylboenden eller byggnader som är tänkta att bli asylboenden. De här terrorattackerna förekommer i min egen stad.

Ett informationsmöte om en kommande mottagningscentral i Pargas urartar på grund av rasistister från helt andra orter som kommit dit enbart för att störa.

Meanwhile: krisretoriken i politiken manar finländarna att noga beakta att resurserna är knappa. Narrativet om den krympande och vacklande välfärdsstaten som utsätts för ett yttre hot, flyktingsströmmarna, har blivit dominerande. Lösningen som lanseras: att avstyra dessa yttre hot så långt det går så att Finland ska kunna ta itu med sina inre hot, arbetslöshet, statsfinanserna, den svällande välfärdsstaten.

**

Fler och fler börjar prata om antirasim och antifascism. Läser en diskussion på FB mellan två väldigt kloka människor. De skriver om de som inte är hårdkokt övertygade, rabiata, de som dras med. Frågan nu: att förstå hur rasism/misstänksamhet/rädsla börjar gro. Det behövs sammanhang och gemenskaper där människor kan känna sig hemma. Där alla invånare kan känna sig hemma och umgås. Jag tror det här är helt avgörande. Frågan om gemenskaper. Det är en svår fråga i och med att det så klart inte går att designa fram - på ett visst sätt, "skapa" - gemenskaper där folk känner sig hemma. Gemenskaper växter fram. Ändå borde det vara det här som står i fokus för politiska beslut (allt från stadsplanering, utbildning till olika stödformer) och också livssammanhang utanför politiken. Hur kan jag själv delta i bra gemenskaper? Hur kan jag själv bidra till att Åbo blir en stad som möjliggör flera mellanmänskliga möten?

Under det här året hoppas jag också på en vettigare diskussion om välfärd vs. migration. En svår diskussion, eftersom den öppnar upp för globala perspektiv på statsformen och kapitalism. Men det är viktigt att samtalet inte blir låst i olika läger det det ena anklagar det andra för rasism, medan det andra betygar sin realism.