Snigelläsning: Gilead

Marilynne Robinson har rekommenderats åt mig från alla möjliga håll.
Återstår inte annat än att börja läsa. Lånar Gilead av min syster (en av dem som rekommenderade, tack!), en roman Robinson skrev efter en längre paus från det skönlitterära författandet - om jag fattat saken rätt.
En av de saker jag tänker om boken: den är mycket amerikansk.
När jag tänker på amerikansk litteratur som skrivs nu tänker jag på en mängd författare jag av olika skäl inte orkat läsa (ok, fördomar etc. - Lindman hatar storytelling och allt jag tror är sånt håller jag mig långt borta från). Philip Roth. Jonathan Franzen. Joyce Carol Oates (som jag iofs. har läst en volym av).

Äh egentligen vet jag inte ett smack om amerikansk litteratur - har idéer bara.
Men okej, Gilead kunde inte vara skriven nån annanstans än i USA.
Ramen för texten: en sjuttio+årig präst i en dammig småstad i Iowa skriver ett slags längre brev till sin ännu helt unga son. Det är femtiotal. Brevet har formen av rannsakande tillbakablick, men också rannsakande förhållningssätt till framtiden och samtiden.

Jag noterar genast att jag tilltalas av romanens tilltal, som i det här fallet är karaktärens tilltal: ett ödmjukt undrande över livets gång, oavsett om det rör sig om en tjock katt, baseball eller Calvin. Det här gör däremot inte att romanen helt skulle reduceras till karaktärens egen auktoritet. Tonfallet är som sagt undrande, och vi som läsare ges också möjlighet att ifrågasätta den extremt sympatiska rösten.

Läser ännu långsammare än vanligt. Kanske uppmuntrar Gilead, en bok som i sig innehåller allt annat än brådska, till sådan läsning. (En recensent kallar boken "fiercely calm".)

Att ha en sådan här stillsamt sympatisk farbror som utgångspunkt, blir det inte slätstruket och tråkigt? Tvärt om. Det är en bok som bitvis hugger tag i hela mig med sina ibland hisnande perspektiv som är hisnande eftersom dom är förankrade i ett drabbande existentiellt här&nu.

Huvudpersonen är som sagt präst och det sätter i högstra grad sin prägel på boken, som genom prästens dagboksliknande anteckningar drabbar samman med så kallade "stora" religiösa frågor - om nåd, predestination, sakrament, förlåtelse. I vissa passager diskuteras en teologisk fråga på ett nästan akademiskt sätt, för att i nästa öppnas upp i ett livssammanhang. (Robinson sägs ha en grej för mat & sakrament; i den här romanen är det uppenbart.) Att texten emellanåt förfaller till inåtvänt resonerande som långsamt snirklar längs sidorna är helt enkelt en del av den här romanpersonens sätt - d.v.s. som jag ser det inte en brist i romanen, tvärt om. Modigt av författaren att våga tråka ut sin läsare! Eller att åtminstone inte vara rädd för det.

En annan beskrivning av boken skulle på förhand få mig att dra en djup suck: relationen mellan far och son. Sonens närvaro i boken begränsar sig till den ålderstigna pappans reflektioner, förhoppningar, rädslor. Meditationerna utgår ofta från vad det betyder att inte ha långt kvar i livet. Ibland tar de också upp ett skevt och problematiskt dödsmedvetande. En sak som romanen gör bra: "att veta att jag inte har långt kvar" får hela tiden nya betydelser, i och med att huvudpersonen upplever nya saker och möter existentiella svårigheter. Livet i romanen beskrivs ibland som ett liv på slutrakan, men sedan plötsligt ifrågasätts det här perspektivet, och livet framstår som pågående i sin varje-dag-het. Textens ibland slumrande karaktär bryts av med stunder av uppvaknande, i flera av ordets bemärkelser.

En viktigt aspekt av "historien" är att Johns väns (ännu en präst) vuxna son återvänder till stan. En fyrtioåring, får vi snabbt förstå, varit något av en buse, en tvivelaktig person. En förlorad son, för att antyda den religiösa problematik som texten berör. Denne man, som bär samma namn som huvudpersonen (vännens kärleksbetygelse) dimper ner i den sympatiska prästens liv och får honom inledningsvis att närmast tappa koncepten. Den röst som på det stora hela är moget reflekterande blir bitter, tjatig och antydande. Vi får med andra ord syn på nya drag av huvudpersonen, vars skriverier ett tag får ett tvångsmässigt drag. Det här gör romanen bra på det sättet att texten genomgående ändrar ton, om än ganska lite. Texternas roman-interna form, det ensidiga samtalet med den vuxne sonen i framtiden, blir också ständigt ifrågasatt: vilka krav finns det på en sådan text? Vad är det en far vill berätta? Att berättelsen ibland börjar slira gör att det hela inte blir tillrättalagt. Men istället för att bli en sorts litterär teknik för att skapa en omväxlande, "intressant" text är det här något viktigt för boken som helhet. Den är en övning i uppriktighet och självrannsakan. Huvudpersonen stångas med sina egna utfall, sina egna brister och reflekterar över sina egna ömma punkter.

OK, om jag ändå ska tillåta mig att komma tillbaka till det där som jag på mitt vaga sätt upplever som "amerikanskt". John är en präst vars förfäder ägnat sig åt samma kall. Den andlighet som beskrivs i boken, som utspelar sig under femtiotalet, beskrivs utifrån en kontakt med europeisk, kritisk teologi som införlivas i en amerikansk frihetlig (kanske är det inte rätt ord här, men tänk Emerson&Thoreau), andlig tanketradition där de religiösa frågorna också är frågor om social rättvisa (rasfrågan, bland annat). De här sakerna är kopplade till hur boken tar sig an amerikansk historia under och efter inbördeskriget. Johns farfar stred i kriget, och predikade passionerat om förhållandena i landet. John själv är pacifist, och tycks behålla ett långt avstånd till politik. "Amerikansk" kanske så här: konservatism & radikalism möts på de mest oväntade sätt. Den här traditionen får dessutom en milt ironisk behandling genom farfarn, en pistolhölstrad fire&brimstonetyp som fösvann till Kansas strax innan han dog.

Jag har glömt att säga att boken, trots eller kanske på grund av sitt allvar, på många ställen också är rolig, på ett torrt & stillsamt vis. Ser utan tvekan fram emot att läsa mera av Robinson!