Tillbaka på Köpenhamns centralstation träffar vi polismannen Michael Hansen. Med en fjärrkontroll styr han vilka som får komma igenom svängdörrarna till polisstationen med skottsäkra fönster inne på Hovedbanegården. Han rycker leende på axlarna åt förslaget. Som polis gör han bara vad han är tillsagd, menar han.
- Om de så säger att vi ska dra ut guldplomberna på flyktingar så gör jag det. Som polis kan jag inte ha någon åsikt, utan följer bara vad lagen säger.
Att polisen talar om det egna yrkesutövandet som en sfär där hans egna "åsikter" inte spelar någon roll är uppseendeväckande - ja, hisnande. Att han talar om just "åsikter" här tyder på en grav brist på - ja, vad ska man säga? Jag var på vippen att skriva att polisen saknar en form om moralisk fantasi. Då låter det nästan som om polisen skulle sakna en sorts kognitiv funktion. Men det är ju inte vad jag vill säga, det är inte vad jag vill fokusera på. Det viktiga är väl inte att spekulera om brister hit och dit egentligen. Det här är en polis som pratar om sitt yrke som en mängd godtyckliga plikter på sidan om vilka han själv kan, som privatperson, ha "åsikter".
Det groteska i att tänka sig att motståndet mot att dra ut guldplomber på flyktingar är "en åsikt".
Politiker - häromdagen en brett leende norsk inrikesminister från Fremskrittspartiet - talar om lagstiftning utifrån praktikaliteternas språk, "vårt land får inte bli lockande", "vi måste hindra den dragningskraft som vårt välfärdssystem utövar". Yrkesutövande människor talar om lagar som om det egna ansvaret reduceras till en ren och skär exekutiv funktion där det är viktigt att inte blanda in egna "åsikter". Det gemensamma: att moraliska aspekter av lagstifning (hur förändrar lagarna människors liv) motas bort som irrelevanta och till och med farliga och destruktiva aspekter som en duglig yrkesutövare noga bör avhålla sig från.
No comments:
Post a Comment