Radionätter

När jag gick i gymnasiet, och några år efteråt, lyssnade jag mycket på radio. I hörlurar, ofta på natten. P1 var det mest, men också Vega (hette det kanske något annat på den tiden?). Något specialprogram på P3, ett magasin om elektroakustisk musik på P2. En tråkig sommarjobbsperiod i Marieham var det här radiolyssnandet livlinan ut i världen.
Den upplevelsen har jag aldrig nånsin haft av TV: radion har i perioder öppnat världen. Vissa TV-program har varit viktiga, och jag har såklart, som dom flesta andra, nostalgiska minnen av att titta på TV under olika perioder (minnen som ter sig allt mera antikverade).
Men radiomagin finns i själva strömmen av radioljud. De återkommande sakerna, tids- och dagsspecifika saker. Radion som fyller upp rummet no matter what.
Väderrapporter (sjöväder!), urtråkiga människor som pratar om småfåglar eller pängar vaggar en till sömns, skrällande gudstjänster, ett plötsligt uppvaknande till en initierad person som håller låda, nyheterna, trädgårdsrutor och kaffekvarnar.
Under några år har jag lyssnat på radio endast sporadiskt. Legat och blundat på sofflocket medan P1 viskat sig igenom nån krapulasöndag.
Nu är min dygnsrytm mera skev än nånsin. Tar en storlur på kvälln, och sen skruvar jag på radion. Okej, skruvar och skruvar. Jag lyssnar genom mobilen. Tekniken tar kål på de fina orden. En extern lillhögtalare med burkigt ljud duger bra. Timmarna strilar förbi, grannfönstren mörknar. Radion står på. Kylskåpets pip och elementets tuffande blandar sig med radiorösterna.
Den forna radiomagin har återuppväckts genom P2:s Kalejdoskop. Programmet kastar sig hejdlöst och modigt mellan genrer i en stämning som andas sen-sen-sen-sen-kväll. En tango kan följas av en schlager som följs av ett ljudexperiment som följs av armenisk folkmusik. Nästan inget prat, förutom en stillsam och ofta knastertorr röst som räknar upp musikstyckena. Alltså nattradio.
Ingenting - INGENTING - är bättre än nattradio.
Det må erkännas här & nu: jag blir snurrigt lycklig av detta lågmälda men oändliga radioprogram. Fånigt är det ibland, det vill säga inte så pretentiöst som ett magasin med det namnet kunde tänkas vara. Människorna som gör programmet påminner mig om det fantastiska med att nosa upp ny musik.
Mossig ton men inte mossigt alls, utan jävligt vitalt.
Deras vidunderliga mix smittar en med musikintresse. Bättre än så kan det ju inte bli.
Kalejdoskop är liksom radio-radio. Om du förstår vad jag menar.
Påminns om radiokanalen WFMU som är tillgänglig via nätet.

Och jo, jag är en sån person för vilken det inte ligger helt utom räckhåll att skriva en arg insändare i den omåttligt populära finlandssvenska serien #marraomradiovegasskalmusik.