this past week

1. Fötterna klistrar på golvet. Värmen strålar ut från skärmen. Fettfläckarna på tangentbordet. En ringmur av smulor mellan q och w. Damm på fingertopparna. Jag lyssnar på samma skiva, om och om igen. Det är morgonrocksdraperad måndag och pyjamastorsdag och toffeltisdag. Rumsterar i frysen.
2. Har slutat drömma om att vara tillbaka i skolan. Istället drömmer jag utdragna scener från olika typer av kursgårdar. Ibland är kursgårdarna asylboenden. Jag umgås med människor som förändrats. Men mest sitter jag och väntar, på nåt, under ändlösa föreläsningar (ofta om Marx) eller i små, klaustrofobiska rum där jag har en madrass för mig själv.
3. Jag sitter på en stol i en bekant omgivning. Kvällsmörkret genom fönstret. Prat på olika språk. Vardagsprat. Om filmer, Om universitetet, om jobb, om bussarna. Plötsligt: "nio människor dödades i min hemstad igår." Jag vet inte vad jag ska säga. Ingen vet. Vi nickar. Han säger det i vardaglig ton. Platsen, hans hemstad, inte en uppräkning på nyheterna. Vi tittar på varandra liksom i sidled, från stol till stol till stol.
4. Sån där kväll. Orkar ingenting. Skiter i plan a och plan b och vandrar hemåt. Någon ropar mitt namn. Ska jag med till TVO? Det är dit jag varit på väg hela veckan. Blir obegripligt glad av att på två sekunder plockas upp ur allmän livsleda. Går genom stan. Mina kompanjoner bjuder på öl och jag får träna finska. TVO slukar upp mig som en snäll grotta.
5. Juha Sipilä på TV. Mr. kris. Nu blev det stor kris, en kris som verkligen manipulerades fram såsom akut kris. Sånt här helt öppet maktspel, inga skrupler: svindlande. Alla håller andan sisådär två dagar. Sen rullar allt på som vanligt. Sjukvården ska stöpas om enligt "valfriheten".
6. Jag läser. Läsarskov där timmarna tvinnar in i varandra och den egna tillvaron, där i soffan uppallad mot kuddberget, känns både overklig och hyperverklig. Ta en nypa nattluft på balkongen. Så där har jag inte kunnat läsa på länge. I höst har den återfunnits, den överväldigande, samtidigt lite skrämmande i sin intensitet - läsarglädjen!
7. Jag får ett surt mejl. Några timmars vånda och rannsakan. Jag får ett snällt mejl. Balans i tillvaron.
8. Wittgenstein skriver om vad det betyder att något kan räknas som "samma" (jag tror han gör det, det var länge sen jag läste). Jag drömmer att jag hoppar på lokalbussen. Det är en nyck. I bussen börjar jag plötsligt känna igen mig. Här har jag varit förut. Kliver ur fordonet, ner på en solbeströdd gata. Jag minns de här kvarteren: en stor monsterkorsning, en bar. Tittar runt mig och funderar. Något stämmer inte riktigt, men ändå stämmer det. Solen lyser starkt. Jag går in i en sunkig loppis belamrad av saker. Går ut igen och in i på ett matställe. Det stämmer inte men ändå stämmer det. Där är gatan, det rosa-aktiga huset. Var är baren? Jag vaknar med ett ryck. Kommer omedelbart ihåg en ovanligt skarp dröm jag haft för många månader sen med helt odramatiskt innehåll. Jag var i samma område. Eller samma? Promenerade förbi kuppis, till monsterkorsningen. Satt mig på en bar där det spelades iskelmä ur en jukebox. Röda väggar. Jag lutar mot en kladdig bardisk. Tittar in i en suddig vitrin. Är hungrig, finns det mat. Slår mig ner med en bok. Tittar ut på en snögloppig gata, ett äckligt mjölaktigt ljus strilar in genom det skitiga fönstret. Folk härjar runtomking mig. Jag är helvetes trött. - - Vad betyder det att säga att det är "samma" område? Vad är kriteriet på "samma" flinar jag när jag knäpper sömngåbbar ur ögona.
9. Är på väg på ett möte men är alldeles för tidig. Sitter i en främmande byggnad och håller på med mitt. Har byggt ett litet bo där på stället med kaffe och bok och mobilkorrespondens. Är svettig efter en språngmarsch genom regnet och sur efter en overksam dag. Plötslig utanförblick på mig själv: där sitter den där kufiska, svettiga typen på Yliopisto på en fakultet jag inte ens minns vilken den är, och dödar tid och omringas av trygghetsmarkörer.
10. Diskuterar DIY-begrepp med A i olika repriser. Pågående samtal som sträcker ut sig över veckorna. Pratkontinuitet. Vi plockar upp tråden från förra veckan. När och i kontrast till vad lyfter människor fram att de fixat eller tillverkat något själva? Min skärgårdsmamma skryter plötsligt med glimten i ögat om sitt DIY-etos. Hipstermamma som briljerar med bönsorter och odlingsknep och egna experiment. Hur hamnade vi här, mamma? Jag tänker på mina gråa fingrar, de tre burkarna rönnbärsgelé i kylskåpets mörkaste hörn, en gåva från faster A. Rumsterar i frysen igen.