bo & leva i städer

Häromdagen var jag i Helsingfors. Ett litet ärende och en dag att fördriva. Jag har egentligen inget emot den kejserliga huvudstaden. Den känns inte lika monstruös (och monstruöst självmedveten) som det onämnbara stället i väst; jag får ingen kan-inte-andas-jag-exploderar-själen-går-sönder-panik. Eller i alla fall inte hela tiden. Helsingfors har sina fina hörn. Rå arkitektur, blåsiga gator, dundrande spårvagnar och kolberg. En minimalistisk tunnelbana och ett tåg som kan ta dig till Moskva. Jag går runt på stan och tittar på böcker i en anarkistisk bokaffär med en extremt sur kassaperson, hittar ett par volymer om arbete jag behöver. Äter flottmat på ett vegetariskt ställe som befinner sig någonstans mellan sunk och hippie. En proteinstinn burgare ockuperar magen i många timmar framöver. Återbesök, självklart. Mitt ärende utspelar sig på musikbiblioteket där vi försöker  diskutera stillsamt medan några argsinta ögonpar stirrar; vi stör ett viktigt föredrag av viktig gåbb. T tar mig med på barrunda #2 i Berghäll. Där finns fina hak, ett ställe som heter Sivukirjasto och stänger kl 2 en veckodag bland annat. T har jag inte sett på långa tider och leden går från bar till bar på ett gemytligt sätt. Jag sover lite på busstationen i väntan på nästa buss hem och stomlar hem när anständigt folk redan gått till jobbet.

Det är kul att besöka såna här stora städer med någon tids mellanrum. Känna sig som storögd bybo och kolla på folk och trafik och förundra sig över storstadslivets egenheter. Men, tänker jag den där dan, jag skulle absolut varken vilja eller kunna bo där (lika lite som jag vill flytta ut på landet, men det är en annan sak). Det liv jag lever nu hänger på och är beroende av små, minimala i stort sett, inkomster och ganska modesta kostnader. Arbetslöshetsbidrag och random arvoden med några månaders mellanrum. Jag känner ingen panik inför att integrera mig på arbetsmarknaden (en attityd som min kompis säger att är "överklass" och hon har ju fan rätt). Att bo i storstad skulle innebära höga hyror. Att bo i storstad skulle innebära liv i bostadsområde en bit från stan. Att bo i storstad skulle framför allt bestå i att ställa om livet - kravet på att hitta jobb skulle bli mera akut, mera oundvikligt. Minns tiden i New York, hur folk pratade om sina liv där. Jag vill inte leva ett sådant liv - samtidigt förstår jag att det inte bara handlar om vad jag vill, eller om att vilja alls. Jag funderar från & till på vad som händer om det blir kärvare, om min livssituation och mina bristande finskakunskaper gör en flytt oundviklig. Mellan varven frågar jag mig: var är det uthärdligt att bo? Jag har börjat tänka på Norrland. Samtidigt, men alltför sällan, tänker jag att finskakunskaper kan fixas (men i praktiken gör jag inte så mycket jag borde för att drastiskt förbättra min finska). Finland är i många avseenden ett skitland med många, många mörka sidor och otäcka egenheter. Ändå, trots allt: jag trivs så satans bra i mitt Åbo.