Alison Bechdel x 2

Under de senaste veckornas läsrus har jag läst två av Alison Bechdels grafiska romaner, Fun home & Are you my mother? Bechdel är också känd för sin serie Dykes to watch out for som också finns som en massiv megavolym - en mycket underhållande, queer tidskildring. De böckerna jag läste nu är en sorts självbiografier i serieform. Men snarare än en självbiografiform som tragglar igenom livet och stannar upp vid dess centrala händelser landar Bechdel, speciellt i Are you my mother? i en mycket mindre linjär form. Stilen kan kanske beskrivas som öppet utrönande, med omtagningar och temporala hopp. Serieformen tillåter också det som kanske mest kännetecknar böckerna: parallellitet. Bildrutorna struktureras ofta i flera skikt som går i dialog med varandra på ett ofta ganska smidigt sätt. Fun home beskriver huvudsakligen relationen till Bechdels far. Dom växer upp i ett närmast gotiskt hus i en småstad. Fadern är engelskalärare och uppslukad av sina husprojekt. När Bechdel kommer ut som lesbisk avslöjar mamman att pappan har haft affärer med män. Kort efter detta dör han under oklara omständigheter. Bokens berättelse sker ofta genom ett litterärt filter eller referenser. Bilderna är enkla men eleganta, färgskalan en märklig blå-grön. Tonen är hela tiden sökande, snarare än dömande. Samma sak kan sägas om Are you my mother? som skiftar från pappa till mamma. (Tossigt nog läste jag böckerna i omvänd ordning men det gör ingenting.) Parallelliteten i bild- och textberättandet blir rätt så massiv i den här boken. Det fungerar oftast, speciellt eftersom greppet är förankrat i en psykoanalytisk ram. Speglar, ellipser och glapp blir inte bara stilgrepp utan blir också en del av berättelsen om en människa som försöker förstå sig på sin kyliga mor. Boken löper kors och tvärs genom olika tider. Det psykoanalytiska spåret blir också konkret genom att det är en terapiprocess som beskrivs, där Bechdel gestaltar mötet med två olika terapeuter. Terapin och förståelseförsöket skildras genom Donald Winnicotts psykoanalytiska arbete. Det här är ett fruktbart möte åtminstone ibland, även om jag ibland känner mig överöst av psykoanalytisk dragning till en viss typ av meningssökande som sker genom symbolik. Hur som helst: genom Winnicott närmar sig Bechdel sitt eget försök att förstå sitt förhållningssätt, inkluvise olika förträngda känslor, till sin mamma som hon ringer regelbundet. Mamman pratar om sig själv, utan att vara intresserad av dotterns liv. Det som imponerar mig med Are you my mother är dess otroliga lågmäldhet. Här finns ingen bitterhet, inget behov att avslöja. Och, tekniskt sett är det lite hisnande att Bechdel lyckas bygga upp stimulerande serierutor utifrån ett material som ganska långt består av terapisessioner och telefonsamtal med mamma. Båda böckerna rekommenderas!