These past weeks

1. Det har gått en vecka typ och jag kan inte släppa det märkliga tal som president Niinistö höll under riksdagens öppnande. Talet är kort sagt en tirad om hur Europa utsätts för ett yttre hot, invandringen, som sätter de europeiska värderingarna i gungning. Presidenten - som till professionen är jurist - antyder att det är något fel med grundläggande fördrag och lagstiftning. Han lämnar det öppet för spekulation vad som avses. Förstår han vad sådan spekulation innebär i ett land där den rasistiska retoriken breder ut sig? (Ett land vars regerings förhållningssätt till juridik är synnerligen svajig.) Det kanske mest fruktansvärda i presidentens tal är att han gör en väldigt skarp skillnad mellan människor som lider verklig nöd och människor som söker ett bättre liv. De senare belastar asylprocessen och utgör ett hot, säger Niinistö. Också här lämnar han fältet öppet för idel spekulation om vad han egentligen menar. Igen: på den här punkten förstärker antydningarna ett sätt att tala ("välfärdsflyktingar") och tonen i talet bjuder knappast in till att verkligen fundera över sakerna. Presidenten talar som om distinktionen mellan de som lider verklig nöd och de som söker ett bättre liv är huggen i sten och vägleder oss att göra bedömningar om vem som ska tas emot och vem som ska skickas tillbaka.

2. Jag hittar mig själv i en diskussion där jag blir riktigt arg över vad min samtalspartner säger. Diskussionen vinglar mellan det personliga och det vetenskapsfilosofiska. Det här händer ibland - att jag genom en vändning i en diskussion överraskas över att en sak betyder så mycket för mig. Sådana diskussioner kan vara förbryllande, jobbiga och klargörande på en och samma gång.

3. Det finns dåliga filmer och det finns dåliga filmer. Sen finns det Tears of the sun. Jag befinner mig i en situation där det inte riktigt går att stänga av filmen eller gå ut efter tio minuter. Bruce Willis är förhärdad soldat på räddningsuppdrag i ett anonymiserat afrikanskt land. Amerikaner ska räddas. Amerikanerna vill annat, någå humanitärt bjäfs, vill rädda lokalbefolkning. Willis får syn på Kvinnan. Kvinnan väcker hans samvete; han och hans mannar släpar med sig en grupp lokalbor som räddas från krig & massaker. Men de är bihang vars roll i filmen reduceras till att lida. Det viktiga är Kvinnan som ska räddas undan de ociviliserade afrikanerna uppgörelser. Amerikaner strider mot bödlar. Fetstråkarna på medan blodet strittar. Amerikanerna kan terrängen bättre än de lokala. De lokala räddas från andra lokala genom den manliga amerikanen vars ensliga själ den ljuva Kvinnan har räddat. Filmen slutar med att Afrikanerna betygar sin eviga tacksamhet. En så här sexistisk och kolonialistisk film har jag, tror jag, aldrig i mitt liv sett. Avskyvärt.

4. Sara Lidman! Läser hennes författardagböcker (med ett bra förord av Annelie Brännström Öhman som figurerade här i ett tidigare blogginlägg) och jag kommer in i dem på ett sätt jag inte hade väntat mig. Lidmans dagböcker fyller sånt som väder, arkivbesök och - ! - inredning med existentiell sprängkraft. Dagbokens stil är litterär, och hennes beskrivningar av vad det innebär att flytta tillbaka till hembyn är intensivt engagerande för den här läsaren. Anteckningarna beskriver relationen till föräldrarna, till byn, till skrivandet, till en plågsam kärlekshistoria. Har du läst Jernbanan-serien är det garanterat spännande läsning som gör att vissa teman i serien träder fram. I förordet finns ett citat ur en intervju från 1990-talet. Lidman talar om skrivandet (skrivandet på modersmålet), som ett tillstånd av icke-privathet där "byn mumlar":

Tänk dig när två människor ser varandra en vinterdag och de kommer på skidor över en stor vidd och de hinner undra nästan en halvtimme vem den mötande är. Om det är nån de gärna ser eller om det är nån man är osams med, eller om det är nån man är förälskad i, eller vad detta möte kommer att innehålla från ömse håll och allt som den andre har med sig, alltefter vem man tror att det är. Och när man då till sist möts, det dunder som då uppstår: då måste man höra hur det är i den andre. Och så är det hojtandet, och att man alltid måste retas och smäda varandra och utvinna en sån glädje och kraft i det där och så får man svar, och så håller man på.  

5. Hänger i Uppsala. Jag har gått runt och trott att det bor c:a 10000 personer där. Intellektuellt sett vet jag att det kanske inte är så, men så känns det. Småstad, gullig sådan, tre barer som icke-studenter får slåss så gott de kan om. Jag hyser ambivalenta känslor för den här stan. Många fina ställen, bakelsedignande konditorier, ett par trevliga biografer - men jag kan inte släppa ett klaustrofobiskt eko av Mariehamn. Och skulle jag själv klara av att bo i en stad som är så präglad av universitetet?

Vi parkerar oss som vanligt på stans enda sunkhak, Palermo. Där kan man äta knegarlunch eller dricka öl efter att allt annat är stängt. Palermo håller ställningarna nästan dygnet runt. Pizza&öl&samtal.
Nationalteatern i högtalarna&någon kund som gnagar på en pannbiff
medan eftermiddag blir kväll.

Sitter på bibban och hittar mitt hörn där. Det viktigaste i utforskandet av en ny stad är just bibban. Bibbaorginalen, bibbarutinerna, bibliotekarier, biblioteksutsikten. På uppsalabibban, en ljus byggnad med många skrymslen, pågår remontjobb. Tidningsavdelningen är trång och välkomnar inte direkt folk att sitta länge. En dag kurar jag där i mitt hörn och väntar på att A ska meddela att det är lunchdags. Utanför är det något som smäller. Regelbundet återkommande, höga knallar. Något som skjuts? Folk sitter lugnt försjunkna i sitt, oberörda. Utifrån detta antar jag att det är nåt som folk är vana vid, att allt är i sin ordning. Men vad fan ÄR det? Något som sprängs? Det visar sig senare att knallarnas ursprung är K A N O N E R. Kanoner. Dessa agerar tydligen nåt slags mysperafernalia i samband med promoveringen av doktorer. Den morgonen vaknar jag av de där kanonerna.