För ett par veckor sedan sprang jag mitt i allt på en demonstration i centrum av Åbo där en klase typer skrek att gränserna ska stängas och Finlands sak ska prioriteras. Jag blir skitskraj och handlingsförlamad - rusar hem med dunkande hjärta och ringer till en vän.
Ikväll sitter jag på gubbcaféet och skriver. Är just på väg till en performance-grej om arbete. Telefonen ringer. Det är N. Det demonstreras utanför stadshuset igen, och demonstranterna är fler den här gången. Vi diskuterar virrigt och lite panikartat genom luren. Jag hastar de två hundra metrarna där N och A står, en bit från gänget som håller upp en megafana och skriker RAJAT KIINNI och blåser i nåt slags gnisslande tuta. Vi står där som mähän och försöker febrilt komma på en strategi. De här typerna kan och får inte stå där obesvarade. En liten klunga står vid aurabron och ser på. Är de sympatisörer? En polisbil är parkerad vid demonstranterna. Skriken handlar nu om att skapa trygghet för våra kvinnor, våra finlandare, våra barn. Asylboendena måste stängas, ropar hopen. Vi buar och visar tummen ner. Vi pratar med folk som går förbi. Dunkla affekter svallar genom mig. Jag är skitförbannad, kan ingenting göra. Känner hur jag tappar huvudet, tappar fattningen, tappar precis allt. Vad är vettigt att göra?
Jag orkar inte gå till performancen, helt tappat lusten. Vi går hem till N&A och skissar på flygblad att dela ut. Skissar på en text om trygghet som inte bygger på premissen stängda gränser. Vi diskuterar sinsemellan och med några på fb om handlingsstrategier. VAD SKA VI TA OSS TILL?
Någon säger: det finns en grupp människor som är fyllda av hat. Inget kan göras åt dem.
Någon säger: det är den salongsfähiga rasismen som är riktigt farlig.
Någon säger: vi måste samtala.
Någon säger: vi måste samtala.
Någon säger: HUR?
Någon säger: det är viktigt att inte låta dem demonstrera ifred, så att det tycks som om hela stan håller med.
Någon säger: att bua får inte en enda skini att tänka om.
Någon säger: **** *** ***** *****
Någon säger: vem vänder vi oss till?
Någon säger: VAD FAN SKA VI GÖRA?
Någon säger: vi måste kämpa mot regeringen
Någon säger: vad är det egentligen de här människorna är rädda för?
Någon säger: är de rädda?
Någon säger: hur når vi ut till de som demonstrerar för stängda gränser?
Någon säger: vi måste informera
Någon säger: OM VAD?
Någon säger: vi tar med oss en kaffetermos ut på stan, pratar med folk
Någon säger: det är svårt att samtala med människor som står och skriker i grupp
Någon säger: vem skapar krisen?
Vi sitter hos N&A och det går en timme, två. Demonstranterna skriker, larmar, tjuter, gormar. Det hörs genom fönstret, och ljudet av deras grumliga röster blandas med en dammsugare på andra sidan väggen. VAD GÖR VI?
No comments:
Post a Comment