Jag funderar länge om jag ska delta i den ockupation på Yliopistos kulle som drar igång på onsdagen. På onsdagen: nej, det går inte. Universitetet är inte en plats jag (ex-akademikern!) kan göra anspråk på som mitt. Vad ska jag dit och tryna för? Ett par dar går. Jag grunnar över vad en ockupation egentligen är. Jag grunnar på vad Utbildningsstrejk-rörelsen gör. Kanske är det precis just min uppgift att gå till Luonnontieteiden talo eftersom jag inte längre är vid universitetet, men tycker att det är viktigt att universitetet precis just inte förvandlas till en kugge i ett konkurrensinriktat maskineri (en kugge man nu dessutom vill minimera).
Går uppför kullen. Efter några timmar kan jag urskilja hur inbodd den lilla aulan är efter att folk varit där i två dagar. Efter några timmar och ett stormöte och en lång kväll känns det som att jag har en egen grop i plastlädersoffan. Occupy the grop. Luonnontieteiden talo är ett sakligt hus som har vissa drag av sjukhus. Lågt i tak och mycket vitt. Ekande korridorer. Ett osannolikt ställe att trivas på. Jag trivs. Mysbelysning fraktas till platsen.
Ockupationen är inte riktad mot universitetet utan tvärt om, den är ju solidarisk med universiteteten. Därför är vi inte där för att störa eller stoppa. En plats upplåts åt oss. Vaktmästaren har varit välkomnande. Nyfikna människor i huset hör sig för om hur ockupationen går. Ingen är sur. Geograferna ordnar julfest och bjuder ockupanterna på mat och quiz.
Maestro B kokar gröt. Gröten utgör fundamentet. Maestro B rör eftertänksamt om i grytan.
Första natten jag är där. Regnet har öst ner i flera dagar. Ett gäng sitter på soffan och samtalen yr åt miljoner håll. Blir eventuellt lite trött i örat. Klockan är två och jag går och knyter mig på en bänk i en aula invid en trappa. Bänkarna påminner mig om skärgårdsfärjor. Jag sover som ett barn under institutionsbelysningen. Samtidigt pirrar det lite i magen. Vi har hört att ockupationen i Tammerfors slutade med att universitetets administration tillkallade polis, som körde ut ockupanterna. Det scenariot känns väldigt främmande i Luonnontieteiden talo. Igen: här råder inte alls en stämning av violent take-over. Jag ligger på min sliriga soffa och tänker på hur absurt det är att sova över på en yliopistobyggnad jag aldrig förr varit i. Är förkyld och snarkar så det hörs ända bort till Åbo Akademi.
Folk kommer och går i en stillsam ström. Det finns alltid något att kalasa på. K tar med sina småaktivister som övertalar sin mamma att stanna ännu en natt.
Vardagen infinner sig också här. En som ofta talar om anarkism gruffar att vi måste städa ordentligt så att stället inte ska se ut som nåt crustnäste.
Vi diskuterar gröt, marxism, japansk film och utbildningspolitik. Friktion finns, oenigheter finns, också oenigheter om universitetet, om aktivism, om politik - men de här oenigheterna är omgivna av välvillighet och en vänlig plats. Vi äter kakor. Timmarna går. Vi äter soppa. Timmarna går. Vi dricker kaffe. Kaffepannan är alltid på. Jag förlorar tidsuppfattningen. Jag är bergtagen där på Yliopistos kulle.
Så vad är poängen med det här? Förändrar det något, "något egentligen"? En grej som jag upplevt som otroligt glädjande är hur rörelsen bryter den isolering som olika skolor ofta omges av. Typ: Åbo akademi stångas med Åbo akademis issues, Yliopisto kämpar på med sina, yrkeshögskolorna med sina grejer. Nu umgås människor med olika bakgrunder. Finska och svenska och engelska råddas ihop på ett gemytligt sätt. Den finlandssvenska bubblan spricker. Det är både roligt och känns politiskt viktigt: att människor börjar prata med varandra och organisera sig tillsammans. Under ockupationen ordnas möten, föreläsningar, panelsamtal, poesikväll och poddsändningar. Med andra ord: det händer saker och också andra bjuds in att komma och hänga och prata. Du som läser det här hinner kanske ännu komma på diskussion kl 13.15 idag och på stormöte kl 15.30!
1 comment:
vad fint att du har blivit ockupant!
Post a Comment