Läser en kolumn av en människa som gjort sig ett namn som Provokatör. Sån där som retar gallfeber på folk genom yviga inlägg om att fattiga människor helt enkelt är dumma. Enligt vissa är den här figuren i sina överdrifter inget att ta på allvar. Jag håller inte med.
I dagens HBL skriver denna människa en kolumn som i korthet handlar om att xenofoberna fick rätt. De som i somras marscherade i demonstrationerna under namnet "Vi har en dröm" har avslöjats. Drömmen blev en mardröm, krisen är här. Grannlandet har gjort sitt avgörande att begränsa invandringen och "nu fäller intelligentsian en tår". Nu är det kris och vi står inför två alternativ, menar han. Stänga gränserna som xenofoberna vill, och behålla välfärden. Eller så får vi ge upp idén om en välfärdsstat med starka fack. "En generös välfärdsstat och en generös invandringspolitik går inte ihop. Någondera måste brista." Invandrarna kan vara en injektionsspruta men det förutsätter att vi går med på en tudelad arbetsmarknad (jag antar att han här menar låglönejobb och sedan högre avlönade, tryggare jobb).
Det oroväckande i artikeln är att den uppvisar en typ av provokation som är inbyggd i det som idag utgör mittfårans politik. Denna "provokation" bygger ett begrepp om realism och en uppställning (högst framträdande i kolumen) mellan drömmande vänstertomtar och xenofober vars oro om ett krackelerande samhälle är högst underbyggd. Xenofoberna hade rätt för xenofoberna, i motsats till vänsterflummarna, räknar pengar. Partier gör utspel om "nuläget kräver..." "...alt annat är drömmerier". De här partierna profilerar sig vanligen mot exempelvis Sannfinländare, uppmanar kanske, likt en Reinfeldt, till att "öppna våra hjärtan". Men att "öppna våra hjärtan" innebär i deras värld ett projekt där välfärden ska avskaffas, facken ska bortröjas, alla "hinder" ska avvecklas. Det vill säga: att "öppna våra hjärtan" innebär primärt att undanröja hinder för kapitalismens framfart. Att "öppna våra hjärtan" kräver att vi öppnar våra ögon, vilket kräver att vi klarsynt kan acceptera en verklighet där människor ska finna sig i att ta vilka jobb som helst till vilken lön som helst.
Uppställningen mellan xenofober (sverigedemokrater, sannfinländare) och vänstervirriga drömmar och blomsterhattar skapar en strypgreppsretorik. Gå med på en tudelad arbetsmarknad, bortskaffad trygghet, prekära villkor - annars...
På ett lite vidare plan ännu: uppställningen "avreglering eller välfärdsstat" är extremt dominerande. Antingen det ena, eller det andra. Högern representerar det ena, vänstern det andra. I ett krisläge är det alltså, enligt det här sättet att tänka, avgörande att vi kämpar antingen för det ena, eller det andra eller kanske allra helst en lägesanalytisk avvägning mellan båda. Det här slirar i sin tur ofta iväg till en allmän diskussion - det här är precis vad kolumnisten som jag nämnde har i kikaren - en diskussion om värderingar kontra pengar.
Hur hamnade vi här?
No comments:
Post a Comment