"jag klarar nte det här"

Innan jag glömmer bort det. Elaka bloggaren skrev igen ett tänkvärt inlägg om arbetslivet för ett tag sedan. Elaka hade läst en ledarskapstext i vilken det står att man alltid ska tro på en anställd som säger att hen inte orkar eller klarar av något. Det här låter vettigt, skriver Elaka.

det är också ett intressant råd eftersom jag har sett mänskor böna och be om att få hjälp när de inte orkar eller erkänna rakt ut att de inte klarar av, men ändå bara få beskedet att de måste orka vidare, de måste klara av.

Det här är ett av de mest allvarliga inlägget om arbetslivet jag läst på mycket länge. Retoriken i ett företag kan handla om att lyssna på anställda, att främja de anställdas hälsa, att bidra till ett hållbart arbetsliv. Elaka skriver att hen har hört chefer på ledarskapskurs säga att man måste lära sig att förbise att människor säger att de inte orkar eller klarar av.

Att säga "jag klarar inte av det här" är ofta en omvälvande sak. Något som människor gått och pantat på länge, härdat ut, bitit ihop. Försökt. Jag kan tänka mig att få säget det lättvindigt. Visst kan det finnas märkliga klagomål. Gnäll också. Missnöje kan vara sådant att det inte är omedelbart uppenbart vad någon är missnöjd med. Visst kan människor ibland behöva uppmuntran av typen "du klarar det nog" (en som är ny på jobbet och ännu osäker på sina arbetsuppgifter, t.ex.). Att säga att man inte orkar längre, att man inte klarar av situationen, är, tror jag, en annan sak.

Om det uppstår* ett helt uttalat samförstånd kring att inte lyssna på sådana här helt grundläggande mänskliga uttryck, "JAG ORKAR INTE!", vad betyder det? Jag menar, vart har vi kommit? Att uppmana människor att orka, orka kan ofta vara ett sätt att helt enkelt tvinga dem. Kanske sker det i positiv anda genom beröm, "visst kan du!", genom påpekanden om hur värdefull du är för företaget. Men att uppmana människor att orka, orka är inte ett sätt att ta tillvara människors potential (annat än rent krasst, som arbetskraft). Det är att utsätta människor för fara.

Ett samhälle där människor lär sig att inte ta andras rop på hjälp på allvar, det, om något, är fruktansvärt. För att bli lite högtidlig: att höra & reagera på någons rop på hjälp, där börjar moralen.

Det Elakas inlägg visar är liksom beyond bekymmersamt. Å ena sidan en sympatiskt psykologiskt inkännande retorik om att lyssna. Å andra sidan praktiker där människor lär sig att ignorera rop på hjälp. Det räcker inte med ett matt konstaterande, "jamen så här fungerar arbetslivet, det är hårda tider nu". I vilket annat sammanhang som helst** skulle det uppfattas som ett stort brott att inte lyssna på människor i nöd. Men i arbetslivet finns det tydligen tekniker som förfinar en förmåga att bortse från människors nöd.

Vad ska man säga? Don't mourn, organize?

* Jag kan förstås inte säga hur utbrett det här är. Men att det här är något som hänt på en enda ledarskapsutbildning är oroväckande nog.
** Ett undantag är kanske den asylpolitik vi har. Jag menar inte att den politiken är genomkorrupt men många beskrivningar av asylprocessen visar hur tjänstemän på Migrationsverket (hur systematiskt är detta?) träder in i en roll där de betraktar andra människor som potentiella lögnare och bedragare.