Oväntade musikfynd 1

Har åsidosatt alla förpliktelser och sjunkit in i musik. Jag har alltid tyckt det är skitsvårt att skriva om musik. Därför tänkte jag göra det lite oftare här på bloggen. Jag vill skriva om musik jag hittar mig själv i på ett sätt som förbryllar mig själv. Den här dimensionen av musiklyssnande är intressant: att en viss skiva (låt/uppförande/stycke) talar till en trots ett visst motstånd, en viss skepsis.

Sarah Kirkland Snider är en kompositör som samarbetat med sångerskan Shara Worden (känd i samband med My brightest diamond) under de senaste åren. Deras samarbete resulterade i skivorna Penelope och Unremembered. Att beskriva deras projekt i genrer blir mest motbjudande: "klassisk musik förenas med pop". Jag tänker: klassisk musik + indie - det låter som om det kunde vara förfärligt. Jag har haft väldigt svårt för väna alternativröster som kvittrar snirkligt i kapp med ett gäng slimmade stråkar. (Joanna Newsom står jag ut med.) Penelope baserar sig på musikteater. Jag kan inte säga att jag hyser några varma känslor för musikteater. Snider har sagt att Mozarts musik varit en förebild när hon gjort skivan. Har stora problem med Mozart.

Jag har lyssnat på Penelope (2010) upp&ner. En sångcykel - texterna skrivna av dramatikern Ellen McLaughlin, musiken framförd av Signal & Shara Worden - om en relation mellan två människor vars relation filtreras genom Odyssén. En man återvänder hem efter ett krig. En lång tid har gått. Penelope försöker förstå vem han har blivit. Mannen kommer inte ihåg vad som hänt. Hennes sätt att nå honom sjungs genom allusioner till Odyssén, men också berättelser som kunde vara mannens minnen. På något plan grabbar sångcykeln om att nå ut till en annan tag i mig - den andre som du inte längre känner. Ett kärlekstema som jag sällan hört i musik (betydligt oftare i film, och i litteratur: kärlek som att söka efter den andra, för att hitta tillbaka till den). I sångerna möts sökandet efter den andra med den andres sökande efter sig själv. Penelope är en sorglig skiva, men också hoppfull. En av förtjänsterna är att Snider/McLaughlin/Worden lyckas spela på väldigt många associationer och teman (post-traumatisk stress, en antik text, kärlek, hem, förändring, kön), utan att helheten, skärpan, går förlorad.

Signals musik är mestadels stram. Kammarorkestern stråkar, men också gitarr och slagverk. Och harpa! Jag vet inte. Musiken böljer fram och tillbaka och låter berättandet stå i centrum - men utan att det hela känns ord- eller språkbaserat. Melodierna är ofta enkla. Jag kan inte påstå att musiken alltid tilltalar mig. Ibland känns det som att det smetas på för mycket med elektroniska ljud och rytmer. Inte så att musiken blir för känslosam - den är alltid stram - men kanske så att musiken börjar irra där den inte borde göra det? Jag tänker på hur den här skivan hade låtit om Kirkland lejt australiensiska Dirty three, och låtit Laurie Anderson sjunga.