Det så kallade glesbygdsproblemet: sorg & vrede

Under julen såg jag en dokumentär från SVT. En stad i Norrland befann sig i chock. Den nyöppnade gruvan som erbjudit bygden hopp och framtidsutsikter lades plötsligt ner efter att gruvföretaget gått i konkurs. Människor i dokumentären pratade om framtidsoro. Hur kan de bo kvar i stan när det inte längre finns några jobb? Gruvan hade helt tydligt ingjutit hopp om att det finns en framtid för stan, för dess invånare. Folk var besvikna, upprivna, ledsna. Filmgänget och en ortsbo besökte den nu övergivna gruvan. Där stod fortfarande nya, övergivna maskiner. De ser spöklika ut där i snön när kameran sveper över dem. 

I en helt färsk nyhetsartikel om staden beskrivs ett tillstånd av kollektiv depression.

En annan dokumentär: anställda strejkar för bättre löner i en kakfabrik i en amerikansk småstad. Kakfabriken har köpts upp av en större aktör. Ett tag senare stängs fabriken. Produktionen är inte längre lönsam. De som arbetat i fabriken demonstrerar utanför den nedlagda anläggningen. De vill ha sina jobb tillbaks. Människor uttrycker hur trogna de är företaget, att de är stolta över sina jobb, att de vill jobba.

Det var, på ett sätt som överraskade mig själv, jobbigt att se de här dokumentärna. Jag lyssnade på de personliga berättelserna om familjeliv och arbete. Människors öden. Blev på samma gång gripen av det närmast absurda i att ett gruvföretag, en knappast oproblematisk verksamhet, var det som fick människor att tro på att det går att leva på orten. En nedlagd kakfabrik får människors liv att falla ihop.  

Jag läser en essä av Anneli Brännström Öhman som på ett liknande sätt skakade om. Temat: det så kallade "glesbygdsproblemet", här förvandlat från kanslispråklig regionalpolitik till existentiellt saralidmandrama om skuld och drömmar.

Det glesa går rakt in. In i hjärtat. Ner i grundvattnet, berggrunden. Stör och river ned, släcker lyset och sjappar. Lämnar kvar gardiner och en plastpelargon i fönstret närmast vägen, bara på pin kiv. Så att du inte ska kunna låta bli att se det. Att här levdes liv. Här drömdes drömmar. Och att det tog slut.

"Såvitt man bor i en by måste man bry sig", skrev Sara Lidman.

På stället där jag växte upp ligger utglesningen som ett överhängande hot. Kommer det att finnas affär, post, bank, skola, församling i framtiden? Kommer kommunens åldringar att kunna stanna på orten? Jakten siktas in på vinstbringande branscher som kan blåsa liv i orten, bidra med skattepengar. Frågan blir vad som är lönsamt på sikt: fiskodling, turism, distansarbete för firmor i storstäder? Samtidigt oroar sig människor för om butiken kommer att stänga; det är kanske inte lönsamt för någon att ta över. Utglesningen blir ett ekonomiskt problem, ett lönsamhetsproblem.

Jag besöker orten nu och då. Känner ett stänk av skuld när jag lyssnar på berättelserna om affären, banken, posten, dagiset. Det är lättast att besvara frågor om jag kunde tänka mig att flytta tillbaka med ett lamt och insinuerande: "nej men inte skulle jag hitta något att jobba med". På promenader går jag förbi skelett av gamla växthus, en verksamhet som plötsligt avtog, övergavs. Jag tittar på en Youtube-video som kommunen har lanserat för att attrahera nya invånare. Glansiga hav, frasiga himlar, lyxiga bostadsområden. Ett mantra som upprepas kanske en gång för mycket: jovisst finns här framtid. Visst är det bra att leva här, i lugnet, vid havet.

Genom den här sorgen, kanske förankrad i personliga erfarenheter av att bo i en by eller en småstad, blottläggs också en sorts vrede som kom fram i dokumentärerna. Den här vreden - vi vill ha våra jobb tillbaka! - vänds lätt till en sorts arbetskult där det förgångna plötsligt framstår som det goda tillståndet. Vi hade jobb och bygden levde. Att bygden måste överleva blir ett grundfaktum som översätts till: nya jobb måste komma till, annars är den här platsen dömd att avfolkas. Utopin: en stor arbetsgivare som tillhandahåller ett tillräckligt antal arbetsplatser för en dräglig lön. Eller, att distansarbete kan vara ett reellt livsalternativ.

Kan den här vreden bli något annat, vrede över hur arbetet präglar människors liv så att kakfabriker och gruvor framstår som en garanti för den egna framtiden och en gemenskaps framtid? Vrede som vänds mot det abstrakta arbetet, nämligen arbetets form som utbytbart värde? Istället för arbetsnostalgi, en vrede som vänds mot arbetsformen inrättande av mänskliga gemenskaper och den mänskliga geografin enligt principen: värde måste skapas.

I essän om "glesbygdsproblemet" frågar Brännström Öhman om utflyttarna är de som klarade sig, kom udan i tid, eller om det är de som var för fega för att orka stanna kvar.

I frågan vilar en diffus skuld, hoptvinnad med en outtalad fordran på att träda fram och vittna om de mänskliga möjligheter som osedda vilar i botten av 'glesbygdsproblemet'.

När "glesbygdsproblemet" förvandlas till regionalpolitiskt lönsamhetsproblem blir de här osedda mänskliga möjligheterna totalt ointressanta, totalt irrelevanta - så länge de inte leder till ett start-up-företag, en lönande firma, ett jobb man kan klara sig på.

Brännström Öhman:

Glesbygden på 2000-talet går barfota på sprängsten. Iglesbygden hjälper vare sig halleluja eller Hela Sverige ska leva-kampanjer. Glesbygden är dömd att ruva sin skuld, sitt befolkningsminus och sitt bidragsberoende.