Arbete som hjälp

Läser på Facebook om en typ på Åland (jag tror jag gick i gymnasiet med honom) som tillsammans med sin familj erbjudit husrum och jobb åt en romsk kille från Rumänien som tidigare försökt samla pengar genom att tigga. Den åländska familjen som öppna sitt hem, och som på Facebook uppmuntrar andra ålänningar att anställa den rumänska killen om de behöver hjälp med olika praktiska sysslor. I en Facebooktråd listar olika människor saker de behöver få gjorda. Den åländska familjen har fixat skattekort och sånt så att arbetet sker "officiellt" och killen får en vettig lön.  Det är fint att läsa om ålänningarna som ställer upp och som umgås och erbjuder trygghet samt ett sät för killen att förtjäna pengar. På Åland gror en hel del ilska i relation romer - synnerligen skrämmande, antiziganistiska tendser. Därför är ålänningens initiativ väldigt bra. Jag kan samtidigt inte låta bli att känna mig illa till mods när jag läser om det här. Som sagt: den åländska familjen och deras kompisar är generösa och hjälpsamma. Men det som är kusligt är en situation där välbeställda människor erbjuder snuttjobb åt människor som inte har något alls. De som inte har något alls - deras tillvaro blir avhängig av att det finns välbeställda som har sysslor att erbjuda. Situationen blir så ofantligt kluven, på flera olika sätt. Det såklart otvetydigt bra att den rumänska killen får en drägligare vardag. Tak över huvudet, lite pengar. Men jag kan inte släppa bilden av ett samhälle som är kluvet i välbeställda som kan erbjuda småsysslor och därigenom en drägligare tillvaro, och sen människor som inte har nåt alls. Jag var på vippen att skriva något om att människor görs "beroende" av de som har det ekonomiskt bra, men det leder helt fel. Problemet är under inga omständigheter att vi är beroende av varandra. Det är vi. Det måste vi vara. Oroande i en samhällstendens nu är att arbetserbjudanden blir en sorts hjälp. Allt fler människor görs överflödiga i relation till den "gängse" arbetsmarknaden (att göras överflödig kan också hänga ihop med rasism, som i Rumänien.) Klyvningen: generösa människor som kan erbjuda olika sorters arbetsuppgifter och så de utsatta människorna, tvugna att hitta ett sätt att överleva, som utför dessa. De som kan hjälpa och de som tar emot hjälpen genom att arbeta. En situation som ofta framsår som ett win-win. Kanske är det skitigt att mig att sätta det den åländska familjen gör i det här globala sammanhanget. Det känns konstigt och snedvridet att inför människors försök att hjälpa hiva fram ett 'men-'. Samtidigt: det måste vara möjligt att artikulera den här samhälleliga tendensen, och hur den griper in i våra vardagsliv på olika plan. I det här fallet blir diskussionen sårig eftersom eftersom det globala sammanhanget är intvinnat i folks initiativ, folks beredskap att göra saker och att bry sig om sina medmänniskor.

På Åland har diskussionen om att hjälpa romer inte bara utgått från att erbjuda sysslor, utan behovet att sätta press på Rumänien har också tagits upp, vilket är väldigt bra och sätter saker i ett bredare sammanhang.