en kärleksförklaring

Jag är helt upp över öronen. I biblioteket Bobst. Jag vet att jag tjatar. Jag vet att det kanske inte är så intressant att läsa om ett sketet amerikanskt bibliotek. Men hör här: Bobst är bibliotekets renodling. Ett ställe för bildning. Böckerna dignar. Där finns allt. (Också, så klart, ett särskilt arkiv tillägnat arbetets historia!) Man erbjuds en sublim utsikt då man uppflugen på en ranglig pall stirrar på raden av böcker. Man hittar dem inte alltid. Min teori är att folk helt enkelt gömmer vissa böcker. Det finns plats att gömma dem på. Hemliga ställen. Någon har gömt Marx' Grundrisse. En annan har gömt Butlers bok om prekära liv. Satan. Det är förlåtligt. Bibliotekarien säger att alla är ute efter Marx, hans böcker försvinner ständigt. Bobst är biblioteksparadiset. Stämningen där är fullständig koncentration. Smart nog har rummen rustats med mycket tyger så att ljuden minimeras. Det är lågt till tak på många ställen. Trots att byggnaden är en enorm, skräckinjagande röd klump upplever jag utrymmena som mycket intima. Hur går det ihop på ett så massivt ställe? Det här är arkitektoniskt geni, arkitektur som lever, arkitektur för alla sinnen. Genialiteten bara tilltar: folk kan sitta och läsa (eller sova, eller tänka, eller sitta och stirra ut i luften) på en mängd olika sätt, vilket gör att man kan slita på lite olika kroppsdelar varje dag. Och det ger var och en möjlighet att sitta bekvämt. Det som gör mig extra kär i Bobst är blotta tanken på folk som har detta som arbetsplats. Jag är avundsjuk. Bibliotekarierna här verkar vara av prima virke, med ett undantag. Eftersom jag har haft en skrivgrej på gång har jag befunnit mig i byggnaden nästan hela tiden. Klockan ett på natten stängs de allmänna utrymmena där böckerna finns. Temperaturen verkar skruvas ner en stund före. En kvart före ropar en röst sömnigt i högtalarsystemet att om vi inte sticker från de högre våningarna innan ett så blir vi inlåsta. Känslan är ungefär den samma som när Viking line viker in i Långnäs mitt i natten. Men vakna studenter kan fortsätta läsa i andra utrymmen - klockan runt. Egentligen borde det väl betraktas som lite oroväckande att så många studenter jobbar i Bobst under så sena timmar (landet där hard work är det viktigaste). Men jag vet inte. Det är något magiskt med att tassa fram i Bobst när staden i övrigt sover. Att ta hissen upp till en annan våning för att gräva efter en bok. Någon sitter på en soffa i panopticonaulan och skyfflar i sig mat. Folk ger verkligen intrycket av att vara bosatta på Bobst. Det finns studiemiljöer där läsandet blir hackigt och ofokuserat (råkade jag nämna ordet Arken? Om inte gör jag det nu.). Och så finns det miljöer där människor kan slå sig till ro och ägna sig åt intellektuell verksamhet. Mottot: ta dig tid. Det är lätt att känna sig hemlös i New York. Ett ställe som Bobst utgör motsatsen. Tanken på att min relation till Bobst är av ett flyktigare slag är fruktansvärd. Kanske tycker jag särskilt mycket om Bobst eftersom det finns så många opersonliga, jobbiga ställen i den här stan. Bobst är varken bullrigt, snobbigt eller voyeristiskt.Det är lite slitet, ett ställe där det syns att alla grejer är i ständig användning. ---  Nu är klockan strax ett igen. Fan. Trötthet som gnager i kroppen. Suddiga tankar. Det är inte ett speciellt vettigt tillstånd för att redigera filosofiska texter. Tyvärr finns det såvitt jag vet ingen 24/7-diner i närheten av Bobst. Jag skulle behöva en kopp starkt kaffe. Det får jag. I källarvåningen finns en sån där kaffemaskin som fanns på ÅA:s bibba förr i tiden. Jag blir nostalgisk. Skulle behöva någon timme sömn också.