Den mytomspunne diktatorn har dött. Om ni inte gjort det förut, titta in på bloggen
Kim Jong-il looking at things. Det är en rolig blogg, men framför allt är bilderna kusliga. Konceptet är alltså helt enkelt att ledaren tittar. Han tittar på läskedrycker, en tröja, ett datorrum eller en maskin. Eller korvar som ligger på en butikshylla. Eller frysmat. Det som gör bilderna komiska är så klart att Kim på bild efter bild tittar, gör inget annat, inspekterar. Själv är han där för att tittas på. Varenda bild stampar hem poängen att en fasad desperat hålls på plats. Och tanken slår en: det är för fasen riktiga människor som står där, hur
levs ett sådant själv/bedrägeri? Precis allt i de här bilderna ser arrangerat och ihåligt ut - allt är där för att tittas på, för att ge en bild. På bilderna står diktatorn omgiven av folk, ibland militärer, ibland andra. Deras ansikten - bortom beskrivning.
4 comments:
Jag såg nyheten om hans död och det första jag tänkte på var faktiskt dig och den där bloggen! o.O
Så nära står jag alltså den kära ledaren :)!
Det får mig att undra vad man själv gör som är ihåligt, när man följer ritualer, traditioner och sociala normer. Allt för att inte störa ordningen... Ofta slår det mig i sociala sammanhang hur man anpassar sig till vad som förväntas, och hur hemskt det skulle vara att plötsligt bete sig fel. Så är man fångad där mellan beslutet att göra som alla andra, eller sticka ut. Tanken slår mig i alla möjliga sammanhang, oftast är det inte värt att bryta mot normerna... antar att nordkoreanerna också tänker så.
Jo, bra fundering Jenny. Svårt att veta vad olika nordkoreaner tänker. Gissar att det finns ett antal olika inställningar till deltagande i t.ex. spektakel som på bilderna (allt från djupaste cynism till "vår kära ledare" kanske, men det kan jag inte uttala mig om). Det skulle vara intressant att läsa en litterär skildring.
Jag slås också ofta av att mitt förhållningssätt till olika sammanhang är dubbelt. Det kan t.ex. handla om en diskussion bland släktingar som tar en riktning mot det rasistiska. Säger jag ifrån? Ofta inte. Om det är en större samling blir jag ibland bara tyst och tänker: vad jag säger här kommer bara att göra folk ilskna, det kommer inte att göra någon skillnad. --- Sen finns det många situationer där jag inte alls vet vad som förväntas, där jag desperat försöker smälta in i tapeten, utan att veta hur detta går till. (Min upplevelse av vissa akademiska sammanhang.)
Post a Comment